onsdag 24 februari 2010

Alla skyller på andra….

find_the_road

Den spårbundna kollektivtrafikens sammanbrott under årets vinter har blivit en politisk fråga. Därav det höga tonläget och utövandet av den gamla kära leken – det-var-inte-jag-utan-någon-annan. Åsa Torstensson (C) skyller på den i borgerliga ögon eviga skurken socialdemokraterna. Ulrika Messing tidigare (S)-märkt infrastrukturminister och Lena Hallengren (S)-ordförande i trafikutskottet skyller på Torstensson(C). SJ i sin tur lägger skulden på politikerna i allmänhet och Banverket i synnerhet, medan det utpekade Banverket skyller på likt SJ politikerna och tågbolagen som trafikerar Banverkets spår.

Kort sagt, alla säger inte var det mitt fel utan pekar finger åt annat håll och säger det var någon annan. Allt medan resenärerna fryser eller sitter inlåsta i stillastående vagnar och godset på järnvägen ”fryser inne”. Detta är en bild av svensk vinter och en kollektivtrafik som spårat ur. För när det blir omöjligt att resa mellan Göteborg och Stockholm under en veckas tid, när det inte finns en fungerande kollektivtrafik i Östergötland exempelvis så är det ett sammanbrott för kollektivtrafiken. Inget tu tal om annat än mer som problemet har varit mer eller mindre under hela vintern.

Vad ingen säger eller vågar säga är att det i grunden handlar om politik och ett annat sammanbrott. Ett politiskt sammanbrott som är övertydligt. Fakta är ju att järnvägen i Sverige har rustats ner under de senaste årtiondena och denna utveckling påbörjades med SJ och banverkets skilsmässa inspirerad av Thatchers Storbritannien då i nyliberal yra styckade British Rail efter samma mönster och som kom att leda till flera svåra olyckor där järnvägsarbetare och resande fick sätta livet till när politikerna i Whitehall lekte affär med infrastrukturen.

När socialdemokraterna påverkade av Thatcher och den nyliberala politiska trenden övertog brittisk politik (liksom många andra i västvärlden) så lades grunden till det sammanbrott vi nu sett när Sverige drabbats av den värsta vintern på årtionden, men en i många stycken normal nordisk vinter. Tågmaterialen funkar inte ihop med kyla, banorna har inte fått det underhåll de behöver, växlarna tål inte kyla och snö (inget nytt förresten), rörig och otydlig ansvarsfördelning, brist på material och personal och en upphandlingslekstuga som styrs av ekonomer skolade i Thatchers anda.

 

“…den gamla kära leken

– det-var-inte-jag-

utan-någon-annan…”

 

Allt detta samlat har gett kollapsen i den spårbundna trafiken. På ett sätt har de alla rätt i sina beskyllningar mot varandra. Socialdemokrater och borgerliga var överens om att dela SJ 1988, de har inte haft några större konfliktungar när det gällt det faktum att Banverket och SJ har halverat sin personal, Banverket har säkerligen rätt i att spåren är överutnyttjade och utbyggnad av järnvägsnätet är nödvändig. Trafiken har de facto ökat med nästan 100 procent sedan 1970 och godset med 35 procent.

Järnvägen var blodomloppet när Sverige utvecklades från Europas fattigaste bondeland till en ledande industrination. Politiken som skapade stambanorna och de gigantiska investeringar som då gjordes betalade sig tusenfalt igen. Den infrastrukturpolitik som bedrivets de senaste årtiondena har kommit till världs ände – vill man vara vitsig kan man säga att den har spårat ur.

Det är dags att ta itu med gångna tiders försummelser och felbeslut. Det är dags att inse att den nyliberala politiska epoken är slut. Det är dags för arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen att formulera en progressiv politisk dagordning för samhället efter nyliberalismens misslyckande och för folkflertalets bästa.

Sker inte detta kommer välfärdsstaten Sverige att bli en politisk historisk parantes i ett hav av marknadsmisslyckanden där fattigdom och ofantlig rikedom kommer att bli sina konstraster med allt vad samhällig oro och konflikter det medför.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson