Den spårbundna kollektivtrafikens sammanbrott under årets vinter har blivit en politisk fråga. Därav det höga tonläget och utövandet av den gamla kära leken – det-var-inte-jag-utan-någon-annan. Åsa Torstensson (C) skyller på den i borgerliga ögon eviga skurken socialdemokraterna. Ulrika Messing tidigare (S)-märkt infrastrukturminister och Lena Hallengren (S)-ordförande i trafikutskottet skyller på Torstensson(C). SJ i sin tur lägger skulden på politikerna i allmänhet och Banverket i synnerhet, medan det utpekade Banverket skyller på likt SJ politikerna och tågbolagen som trafikerar Banverkets spår.
Kort sagt, alla säger inte var det mitt fel utan pekar finger åt annat håll och säger det var någon annan. Allt medan resenärerna fryser eller sitter inlåsta i stillastående vagnar och godset på järnvägen ”fryser inne”. Detta är en bild av svensk vinter och en kollektivtrafik som spårat ur. För när det blir omöjligt att resa mellan Göteborg och Stockholm under en veckas tid, när det inte finns en fungerande kollektivtrafik i Östergötland exempelvis så är det ett sammanbrott för kollektivtrafiken. Inget tu tal om annat än mer som problemet har varit mer eller mindre under hela vintern.
Vad ingen säger eller vågar säga är att det i grunden handlar om politik och ett annat sammanbrott. Ett politiskt sammanbrott som är övertydligt. Fakta är ju att järnvägen i Sverige har rustats ner under de senaste årtiondena och denna utveckling påbörjades med SJ och banverkets skilsmässa inspirerad av Thatchers Storbritannien då i nyliberal yra styckade British Rail efter samma mönster och som kom att leda till flera svåra olyckor där järnvägsarbetare och resande fick sätta livet till när politikerna i Whitehall lekte affär med infrastrukturen.
När socialdemokraterna påverkade av Thatcher och den nyliberala politiska trenden övertog brittisk politik (liksom många andra i västvärlden) så lades grunden till det sammanbrott vi nu sett när Sverige drabbats av den värsta vintern på årtionden, men en i många stycken normal nordisk vinter. Tågmaterialen funkar inte ihop med kyla, banorna har inte fått det underhåll de behöver, växlarna tål inte kyla och snö (inget nytt förresten), rörig och otydlig ansvarsfördelning, brist på material och personal och en upphandlingslekstuga som styrs av ekonomer skolade i Thatchers anda.
“…den gamla kära leken
– det-var-inte-jag-
utan-någon-annan…”
Allt detta samlat har gett kollapsen i den spårbundna trafiken. På ett sätt har de alla rätt i sina beskyllningar mot varandra. Socialdemokrater och borgerliga var överens om att dela SJ 1988, de har inte haft några större konfliktungar när det gällt det faktum att Banverket och SJ har halverat sin personal, Banverket har säkerligen rätt i att spåren är överutnyttjade och utbyggnad av järnvägsnätet är nödvändig. Trafiken har de facto ökat med nästan 100 procent sedan 1970 och godset med 35 procent.
Järnvägen var blodomloppet när Sverige utvecklades från Europas fattigaste bondeland till en ledande industrination. Politiken som skapade stambanorna och de gigantiska investeringar som då gjordes betalade sig tusenfalt igen. Den infrastrukturpolitik som bedrivets de senaste årtiondena har kommit till världs ände – vill man vara vitsig kan man säga att den har spårat ur.
Det är dags att ta itu med gångna tiders försummelser och felbeslut. Det är dags att inse att den nyliberala politiska epoken är slut. Det är dags för arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen att formulera en progressiv politisk dagordning för samhället efter nyliberalismens misslyckande och för folkflertalets bästa.
Sker inte detta kommer välfärdsstaten Sverige att bli en politisk historisk parantes i ett hav av marknadsmisslyckanden där fattigdom och ofantlig rikedom kommer att bli sina konstraster med allt vad samhällig oro och konflikter det medför.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Ett citat ur din text:
SvaraRaderaDet är dags att ta itu med gångna tiders försummelser och felbeslut. Det är dags att inse att den nyliberala politiska epoken är slut. Det är dags för arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen att formulera en progressiv politisk dagordning för samhället efter nyliberalismens misslyckande och för folkflertalets bästa.
Så sant som det är sagt. Och det är två åtgärder under socialdemokratiskt regeringstid som varit centrala för det som skett, dels det som benämnes budgetsaneringen (efter 1994) och alltid omtalas som så lyckad och framgångsrik (genom att alla som diskuterar frågan konsekvent blundar för de sociala kostnader som uppstod), och dels det som föregick denna, nämligen avregleringarna (novemberrevolutionen) som genomfördes av underhuggarna på finansdepartement och riksbank, utan att partiet var förberett eller de politiskt ansvariga i partiledningen förstod (tror jag, eljest blundade de för det var enklast så eller för att de sympatiserade. Det var så mycket prat om förnyelse då). Märkligt tydligt var också, att den sidan i partiet alltid hade stora uppdrag. Dennis i riksbanken. Och exempelvis satt Bo Södersten för (s) i utredningen som ledde skatteomläggningen 1990/91. Alltså han som blev mest känd som den ledande socialdemokrat som på DN Debatt skrev, och krävde: Slopa fördelningspolitiken.
Mellan novemberrevolution och budgetsanering hade vi Bildtregeringen som liksom alla borgerliga regeringar vi haft i modern tid förde en politik som om det alltid skulle förbli vackert väder – utan någon synlig insikt om alldeles förestående ekonomiska katastroflägen.
Ingenstans i samhället fanns det några varningar om att avregleringarna skulle leda till en tillgångsinflation, utan under perioden fram till kraschen 1991/92 pekades ständigt löntagarna ut som bovar, när ekonomin skenade. Nu visade fackföreningarna dock kraft nog att tillvarata sina medlemmars intressen, och lyckades parera inte minst de ständiga politiska kraven på bromsning av lönerna.
I ”budgetsaneringen” rök rubb som stubb, inte bara de långsiktiga infrastrukturinvesteringarna. Av boken Kampen om sjukfrånvaron av Björn Johnson framgår, att den drastiskt försämrade sjuksituationen i slutet av 1990-talet hänger samman med att rehabiliteringsarbetet havererade i budgetsaneringens spår – liksom med en slopad företagshälsovård. Och att kommunerna i samma veva stramades åt med stora nedskärningar, som gjorde att de förlorade förmågan att ta hand om personal som behövde växla arbete. Allt med Anna Hedborg som sjukförsäkringsminister. I den vevan försvann också ATP – även det i Hedborgs hand – in i ett systemskifte med ändrad inriktning på AP-fonder till spekulationskapital – i stället för att användas till infrastruktursatsningar inom landet; investeringsbehoven idag är ofantliga – liksom att medborgarna tvingades in i ett oönskat PPM-sparande, som endast ger ett stadigt bidrag till finansbranschen men ingalunda skapar trygghet, annars ett naturligt krav på ett pensionssystem.
Det är mycket litet som tyder på att socialdemokraterna under resans gång i sak skaffat sig någon alternativ bild till nyliberalismen. Det föreligger därför stor risk för att man på nytt kommer att spela spelet mot stora medborgargruppers intressen, i avsaknad av en verklig analys av samhällsutvecklingen.