torsdag 19 februari 2015

Tre trallande jäntor

TRE TRALLANDE JÄNTOR

(Novell # 5 i en serie om 10-12 st som kommer att publiceras i bokform våren 2015 om Leif Ekenberg, kriminalpolis. Noveller om vår tid och brott som en social företeelse.)

bild (8)

Hade Kurt Johan Hilding Andersson kunnat berätta hade säkert de skyldiga blivit funna. Men nu kunde han inte det då det är sällan en människa som är död pratar och berättar. Än mindre en människa som blivit stympad på det mest groteska sätt. De brukar ha svårigheter att berätta vad som hänt dem. Nu tyckte inte de skyldiga att Kurt Johan Hilding Andersson var en människa utan något helt annat för annars hade de inte gjort det de gjorde. Deras handlingar kunde vid första anblicken synas vara extremt brutala och oförklarliga. Liket efter Kurt Johan Hilding Johansson kom att hittas med hans könsorgan nertryckt i halsen vilket hade varit tillräckligt för att de två konstaplarna i den polispatrull som kallats till fyndplatsen skulle, tyvärr ur utredningssynpunkt kontaminera brottsplatsen med våldsamma uppkastningar. Förlåtligt, men kom att spela en stor roll när utredningen skulle ge svaret på vem som gjort slut på livet för offret.

Lars-Jonathan Västby var privatdetektiv. Han var på väg i sin Volvo av äldre modell. Han var på väg till Staden. Hans gamla Volvo, som inte såg mycket ut för världen, men som fungerade dock alldeles utmärkt. Visst hade han haft bättre tider. Då hade han åkt i nya hyrbilar som de välbeställda klienterna fått betala. Numera befann han sig på den nedre skalan av privatdetektivernas renomméstege. Inte för att han var undermålig eller dålig i sitt yrke. Tvärtom var han en ytterligt duktig utredare som han hellre kallade sig. Detta då han tyckte att yrkestiteln var alltför amerikaniserad och förde tankarna till Philip Marlowe och andra välkända litterära dito. Nej, hans tillvaro var numera att leta reda på bortsprungna äkta makar som ofta hittades gökandes på något slitet hotell ute i ingenstans. Eller försvunna ungdomar som av olika anledningar ville hålla sig borta.

Hans förhållande till lagens två sidor var ganska bra. Det var också till nytta i arbetet. Information från poliskällor var inget svårt att få eller från halvkriminella då de trodde sig kunna tjäna på att förse L-J som han kallades av sina få vänner. Om man skulle beskriva L-J så var han i medelåldern, såg relativt sliten ut, oftast halvskäggig, ett ljust svagt grått hår som levde sitt eget liv. Klädseln var inte vad kan skulle kalla proper utan bestod av slitna jeans, T-tröjor, flanellskjortor och skinnjacka av äldre datum som under sommartid ersattes med en sliten skinnkavaj. Skillnaden mellan vinter och sommar var för L-J att på sommaren hade han sällan flanellskjortor på grund av att det blev för varmt. På fötterna hade han antingen joggingskor eller boots.

L-J hade även en annan egenhet. Han var jazzfanatiker. Han spelade altsax och piano och han var duktig vilket hade manifesterats i att han var medlem av ett semiprofessionellt band med säte i London där han även hade sin särbo, Erica Wallis. En vacker, småväxt kvinna med latinskt påbrå. De två hade levt ett särboförhållande under de senaste fem-sex åren. Men ingen av dem ville ge upp sitt arbete. Varken Erica som hade sitt värv inom den engelska mentalvården och L-J såg inga möjligheter att hitta ett arbete som han kunde trivas med i London. Därav detta särboförhållande.

Varför var nu L-J på väg till Staden? Orsaken var enkel. Han hade en klient som hade gett honom uppdraget att hitta hans numera vuxna dotter som hade försvunnit för ca två månader sedan. Dottern hette Hanna Ludvigsson och var lärare till yrket. När hon försvunnit uppgivet för familjen att hon återvänt till universitetet för att läsa ytterligare poäng i pedagogik och psykologi. Nu hade hon inte dykt upp på sina kurser på universitet i Staden utan bara försvunnit. Kontakten med familjen hade tystnat och föräldrar och syskon hade blivit alltmer oroliga. De hade kontaktat polisen när de insett att deras dotter var spårlöst försvunnen men polisen hade överhuvudtaget inte lyckats att uppbåda något spår. I det läget hade fadern tagit och slagit på Eniro och hittat L-J Västby och förmått honom att åta sig den tillsynes otacksamma uppgiften att hitta Hanna Ludvigsson.

Så nu satt alltså Väsby i sin ålderstigna och precis som han själv slitna bil på väg mot Staden för att följa upp ett spår han hade lyckats få tag i. Enligt en kamrat till en kamrat hade samtidigt som att Hanna försvunnit skall två andra tjejer också rönt samma öde. De tre hade umgåtts sporadiskt med varandra under en tid. Inte dagligen, men med viss regelbundenhet. De hade haft vissa gemensamma intressen enligt L-J:s källa och också något annat som han inte kände till, men som skulle ha stor betydelse för att kitta ihop de tre flickornas vänskap. De var förutom Hanna, en Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson. Flickorna skulle också enligt foton som L-J hade i sin portfölj vara snarlika. Ljus, långbenta och välväxta. Snygga, inbjudande flickor som var mellan 22-25 år. Alla tre var blonda och av medellängd. Alla tre hade var singlar, men hade haft var sitt längre förhållande, men som hade tagit slut. Alla tre var välutbildade och hade vid samma tidpunkt bestämt sig för att börja plugga på nytt.

De hade försvunnit i slutet av augusti och spåren slutade vid stadsgränsen. Ingen av dem hade hyrt en lägenhet, de fanns inte registrerade på högskolan i Staden, då de aldrig hade dykt upp. De hade helt enkelt, samtliga och samtidigt och vad L-J misstänkte eventuellt frivilligt försvunnit från kartan. Då kan det inte ha skett på grund av något annat än planerad frivillighet. De hade helt enkelt skäl av något slag. Vad hade L-J inte den dimmigaste aning om. Han hade det som en av de saker han hade för avsikt att försöka hitta en förklaring på. Han närmade sig Staden. Den var inte särskilt stor, men ett par tydliga ”utropstecken” som sträckte sig mot skyn. Den gamla kyrkan och ett par skorstenar som minnesmärken över den tid då Staden hade varit en betydande bruksort. Men även några modern höghus som i L-J:s ögon verkade felplacerade i Staden.

Han hade besökt den förut. Flera gånger faktiskt då hans vän kriminalinspektören Leif Ekenberg arbetade och levde i Staden sedan ett antal år. De två var goda vänner och kände och respekterade varandra och varandras yrkesroller. Samtidigt hade de nytta av varandra då de kunde utbyta information som båda hade nytta av. De hade lärt känna varandra i samband med det som blev avslöjandet av en tidigare okänd seriemördare. Det hade varit en historia som hade fått L-J att ifrågasätta hela sin livssyn och följderna av avslöjandet hade också fått Ekenbergs liv att bli totalt förändrat.

”Ekenberg, kriminalinspektör”, hörde L-J när han ringde upp sin vän på hans tjänstetelefon. Hans mörka och alltmer trötta röst svarade redan efter några signaler.

”Hej, det är L-J!”

”Hur är det med snoken”, skrattade Ekenberg.

”Jo, det är bra. Jag är på väg till dig. Har du tid att träffa mig i eftermiddag?”

Ekenberg sträckte på sig där han satt vid skrivbordet och fyllde i vad han tyckte meningslös statistik som Rikspolisstyrelsen krävde av honom. Han såg ett välkommet avbrott i den trista hanteringen.

”Det går väl, när kommer du”, frågade han.

”Jag är väl framme om en kvart skulle jag tro. Ska jag komma upp till polishuset?”

Ekenberg drog lite på det innan han svarade. Han visste mycket väl att kollegerna inte omfattade samma syn på L-J och hans yrke som han själv gjorde. Ekenberg visste mycket väl att L-J och hans likar avlastade polisen genom att ta hand om ”fall” som i polisens ögon inte var ”fall” utan ramlade mellan stolar till anhörigas förtret.

”Du”, svarade han. ”Vi ses hemma hos mig istället, där får vi vara ifred. Vi kan prata ostört. Vad gäller det?”

Förbindelsen bröts i det närmaste men återkom efter några sekunder och han uppfattade att det rörde sig om ett försvinnande av en Hanna Ludvigsson.

”Säger inget på rak arm. Ska kolla i systemet om det finns något på henne.”

Nu bröts kontakten helt och Ekenberg lade ifrån sig telefonen medan han kopplade upp sig mot polisens spaningsregister ASP. Det enda han kunde finna var en anmälan från föräldrarna att deras dotter hade försvunnit och en notering ”Inget spaningsresultat”. Inte mycket att komma med, men det var allt han kunde finna.

Leif Ekenberg reste på sig och sköt in sin kontorsstol. Såg sig omkring i det öde kontorslandskapet och kunde konstatera att det inte fanns en människa mer än han på avdelningen för ögonblicket.

De två männen satt vid Ekenbergs köksbord. Deras kaffe var urdrucket och nu satt de och talade som bara två goda vänner och män kan göra i sällsynta fall. De var båda väl medvetna om att män oftast är mer ensamma än kvinnor. Att de mer sällan har nära vänner bland andra män och båda var därför tacksamma för den vänskap som fanns mellan dem och som stärkts genom åren. Även om de inte träffades dagligen eller ens speciellt ofta så hade de kontakt per telefon eller sms. De var båda bekymrade över samhällsutvecklingen som den blivit de senaste årtiondena. Detta var mest uttalat av Ekenberg som vantrivdes alltmer med den utveckling han såg ske i samhället.

”L-J, det blir alltmer tydligt att svaghet, om än tillfällig, föraktas i allt större kretsar”, Ekenberg skakade på huvudet och såg stint på sin vän. ”Självmorden ökar och våldet blir allt råare”. Det gick inte att ta miste på den sorg som fanns i den medelålders polisens röst.

”Jag skulle inte orka om jag inte hade Sofia och ungarna. De ger mig andrum och värme. Jag vet inte hur länge till jag blir kvar i kåren, om jag ska vara ärligt”, sa han med ett stänk av sorg i rösten.

Västby såg medlidsamt på sin vän. Själv hade han inte mycket val. Delvis av ekonomiska skäl men också för att inte kunde inget annat. Han hade varit sin egen i så många år och vem skulle anställa en avdankad privatdetektiv? Ingen som han såg det. Alltså, han hade inget val. Det var bara att fortsätta arbetet med att snoka upp otrogna makar, bortsprungna ungdomar eller utreda om den eller den skulle klara att betala sina räkningar.

Egentligen skulle han vilja flytta till London och slå ihop sina påsar med Erica. Men han visste att det inte var möjligt. Hon var nöjd med att ha både sin frihet och sitt jobb kvar. Han skulle bli en för stor omställning i hennes liv som sannolikt skulle förstöra deras nu kärleksfulla förhållande. Båda var för egna och för ”gamla” att ge upp sina nuvarande liv. Men om han hittade ett vettigt jobb i London skulle han nog flytta även om det inte innebar att flytta ihop med den vackra kvinnan som han hyste så stark kärlek för.

Han kunde i stunden se henne framför sig. Den svagt mörkare mjuka kroppen som var smidig som hos ett kattdjur, hennes blixtrande bruna ögon och hennes mjuka läppar som han åtrådde så starkt. L-J vaknade till av att Ekenberg ställde frågan som de hittills inte berört fast de suttit i det trivsamma köket i gott och väl två timmar denna eftermiddag.

”Hittade du något på min försvunna tös?”, frågade L-J.

”Nej, det enda var föräldrarnas anmälan och en notering om inget spaningsresultat. Kan väl inte säga att kollegerna har precis överansträngt sig”, svarade Ekenberg torrt. ”Det är ett klent resultat av två månaders spaningsarbete, vill jag påstå. Sanningen är väl att det har i hamnat i högen ”Vi tar det senare””. Han såg ganska bister ut när han sa detta. Men tyvärr var det sanningen. Även om det var fler poliser nu än någonsin så gjorde de fel saker. De ägnade sig åt mycken möda åt administrativt arbete istället för att göra det poliser ska göra enligt en allmän uppfattning. Motverka att brott sker och lösa de som sker.

”Nu är det inte bara Hanna som är försvunnen”, berättade L-J. ”Ytterligare två flickor i samma ålder, med likartat utseende och bakgrund är spårlöst försvunna. Samtidigt skulle de börja på högskolan här i sta´n men ingen kom och det finns inte ett spår efter dem.”

L-J öppnade sin slitna portfölj och tog fram tre mappar. På den stod det skrivet med hans slarviga handstil; Hanna Ludvigsson, Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson. Tre mappar, tre försvunna flickor och tre foton som nästan kunde varit foton på tre syskon. Han lade fotona på köksbordet och visade Ekenberg. Denne tittade noga och såg fundersam ut.

”Nog fan är de lika alltid!” utbrast han förvånat. ”Är de också försvunna, menar du?” Han gick efter sin laptop och logga in. Han gick till ASP:en och logga in på nytt. Slog på Rosemarie Waltenius personnummer och hittade en anmälan från hennes nyblivna sambo som anmält henne försvunnen ungefär vid samma tidpunkt, dvs. två månader sedan, och även här ”Inget spaningsresultat”. Samma resultat för Gunilla Karlsson men då var det på nytt föräldrarna som anmält.

De två männen tittade på varandra och insåg att det inte kunde vara en tillfällighet utan ett samband fanns mellan de tre försvinnandena och de tre flickorna måste finnas. Men vilket, det var frågan. Vad hade de gemensamt? Utseende, ålder, försvinner samtidigt, uppger att de ska börja på högskolan i Staden.

”Det luktar planering, vill jag påstå”, sa L-J tankfullt. ”Om vi utgår från att det är planering bakom, vad planerade de? Och varför? Skulle de råna en bank och sedan försvinna med pengarna? Låter det troligt, tre tjejer i tjugoårsåldern som rånar en bank?

”Det tror jag inte en sekund på”, svarade Ekenberg. ”Förresten det finns inga sådana rapporter om rån av den kalibern. De är säkert inte heller vana att hantera vapen och det skulle ha blivit uppmärksammat om tre, låt vara maskerade tjejer, rånade en bank! Nej, du har rätt L-J! Det är något annat de planerade tillsammans.”

De två männen satt tysta och tittade på varandra. Ekenberg gick till kylskåpet och hämtade en öl åt sig och en flaska mineralvatten till L-J. Denne hade under ett antal år valt att vara helt nykter och drack bara vatten och undantagsvis läsk efter att under många år och i ökad omfattning druckit alltmer alkohol med resultatet att han till sist tappat kontrollen och insett att alkoholen inte var för honom. När den insikten kommit hade han också blivit helnykter vilket varit en stor förändring i hans livsvanor.

De drack under tystnad och båda funderade på ett motiv för de tre kvinnornas försvinnande. Tystnaden varade i säkerligen minst en tio minuter och avbröts först när först Arvid och sedan Anna, Ekenbergs båda barn, kom inrusade från skolan. Nu bröts tystnaden och även både L-J:s och Ekenebergs tankebanor då båda barnen invaderade köket efter något att äta.

”Vad ska vi äta?, frågade de unisont efter en missnöjd plundring av kylskåpet. ”Kan vi inte ha pizza idag?” vädjade likaså närmast i talkör.

Ekenberg tittade på L-J som bara ryckte på axlarna. Han var van att äta den typen av mat och var sällan hungrig numera och därav hade han också magrat betydligt på senare år. Hans matvanor fick en uppryckning varje gång han åkte till London och Erica som älskade att laga mat som hon tillredde med samma varma passion som hon älskade L-J. Hans Londonbesök, som brukade vara några veckor med jämna mellanrum brukade beså av lika delar mat och kärlek. De kunde stanna i sängen en hel dag bara för att äta när hungern satte in. Den andra hungern tillfredsställde de med samma energi som de lagade mat och åt.

På kvällen satt de fem vid bordet. Ekenbergs familj med barnen Arvid och Anna. Hans Sofia, Ekenberg själv och L-J. De satt och åt pizza som Sofia hade köpt med sig hem när hon åkte från sitt arbete på sjukhuset. De pratade om allt och inget och barnen som var mycket glada i L-J och såg honom som en välkommen gäst vid familjens bord.

”När åker du till Erica nästa gång?”, frågade Sofia.

”Om några veckor. När jag har klarat ut det här jobbet”, svarade han. ”Om jag nu klarar ut det här vill säga,” sa han missmodigt.

Sofia tittade på de två och såg fundersam ut.

”Tre tjejer, i samma ålder, ser likartade ut vad det gäller utseende, ljuger om att de skall plugga här och försvinner bara. Det måste ju finnas ett samband, ett skäl till varför de gör det. Inte fasen ska de råna en bank, inte ljuger de för sina föräldrar om det inte finns skäl eller kanske de närmaste ljuger för att avleda uppmärksamheten från det de ska göra”. Sofia fortsatte att spåna.

”Vad har tjejerna mer gemensamt, finns det något som ni inte känner till. Något som inte finns i några register. Något som skulle kunna förklara det hela. Har ni kollat sjukhusen exempelvis? Kollat resebyråer?”

Ekenberg tittade på sin fru och på L-J. Ingen hade tänkt så långt. De hade kollat sjukhus om de tagits in där men inte om de hade haft exempelvis någon sjukhuskontakt innan. Han reste sig och ringde till polisstationen.

”Hej, Karlsson, det är Ekenberg sa han till vakthavande. Kan du sätta någon att ringa till sjukhusen i de orter som Hanna Ludvigsson, Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson kom ifrån. Personnumren sms-ar jag dig omedelbart. Brådskande, ja varför inte”, sa han med ett leende med vetskapen om att det säkerligen var lugnt.

När han avslutat samtalet skickade han ett sms till vakthavande Evert Karlsson med de tre flickornas personnummer och slog sedan ihop telefonen.

”Stannar du ikväll eller ska du åka in till sta´n?”, frågade han sin vän. Han fick ett nekande svar och L-J svarade att han ville känna av nattlivet i Staden då han ville se om flickorna hade rört sig ute på klubbar och nattställen.

De bröt upp. Klockan var snart vid 9.00 denna numera kyliga höstkväll.

”Vi ses”, sa de båda och Sofia kramade om L-J varmt innan han gick ut till bilen för att åka in till sitt hotell i centrum.

Att sitta i baren på en nattklubb drickande Perrier skulle aldrig fallit honom in för några år sedan. Han hade med sig tre foton på flickorna som han visade upp för bartendrar, gäster, flickor han kom i slang med osv. Nappen var inga. De var helt okända ansikten. Han var på god väg att ge upp när klockan närmade sig tvåtiden.

Fotona låg på disken och den ung tjej, inte olik de tre på fotona, kom och satte sig på stolen bredvid. Hon tittade på fotona och sedan på L-J med en undrande blick.

”Är det några tjejer du känner?”, frågade L-J.

”Nej, men de är väldigt lika ett par tjejer som jag är kompis med”, var svaret.

”Hej, jag heter Lars Jonathan Västby och letar efter de här tre. De har försvunnit”, svarade han sanningsenligt.

”Renate Gutebo, Är du polis?”, svarade hon snabbt.

”Vad menar du med att de är lika några kompisar?”, frågade han. ”Nej, jag är inte snut, jag är privatspanare.”

Renate tittade på honom, mönstrade honom och bestämde sig för att lita på honom. Hon sa att som tjej fick man vara försiktig för det fanns så många idioter ute på sta´n. Och flera av hennes kompisar hade råkar illa ut.

”Du träffar en kille som verkar jättegullig men som visar sig var direkt farlig.”

”Hur då, menar du?”

”Flera av mina kompisar har råkat illa ut och några har blivit drogade och våldtagna av killar som verkat helt okay, till och med jättegulliga.”

L-J lyssnade uppmärksamt och frågade om hon visste något om de tre flickorna på fotona och om de hade råkat illa ut vad hon visste.

”Nej, men vi hade ett tag en kille här i sta´n som hade en förkärlek för tjejer med deras utseende. Han drogade dem och våldtog dem. Inte bara hade sex med dem utan han var också direkt sadistisk. Inte så det syntes, men skar dem med rakblad och så vidare.”

”Vet du vad han hette?”

”Läser du inte tidningarna? De hittade ju honom död i augusti, tror jag”

”Nej, det har jag nog missat”, svarade han sanningsenligt

”Han hette Kurt Johan Hilding Andersson. Han kallade sig Johan Andersson.”

Hon berättade att han var snygg, charmig, hade alltid pengar och en del tjejer föll för hans manér. Han var generös och det gick hem som Renate sa. Men hon hade inte gått på det när han hade frågat om hon hade ”knullat med en dildo i röven och en kuk i fittan”.

”- Han uttryckte sig så och jag såg hur han fifflade med några piller. Då drog jag direkt. Jag gillar sex, men det ska vara sex på mina villkor och det ska vara utan våld och massa konstigheter. Vanligt ligg helt enkelt med en kille jag gillar. Andersson blev direkt bara äcklig och motbjudande. Annat är det med dig”, log hon, ”jag skulle kunna ligga med dig för du är rar, vill du det?”

L-J tittade på Renate och kände ett visst obehag. De hade känt varandra i en kvart och redan erbjöd hon sig att gå i säng med honom.

”Du lever farligt, Renate”, sa han, ”förresten är jag den trogna typen”.

Hon tittade på honom och blev med ens allvarlig.

”Jag är trettiofem år och lever ensam. Ibland blir ensamheten för mycket och jag blir desperat. Vill bara känna lite mänsklig värme, vakna upp i famnen på någon, bara det är någon och jag hoppas varje gång att det blir mer än en gång. Ensamheten gör oss människor desperata och då gör vi okloka saker…”

Renate såg på L-J och hennes ögon var ledsna. Det fanns en dimma i dem och han såg att hon inte hade långt till tårarna. Ensamheten, tänkte L-J, är människans förbannelse och alla orkar inte med den. Han kunde inte fördöma Renates livsföring även om han inte kunde sympatisera med det sätt hon levde på. Riskerna var stora och ensamheten större, men framförallt hon skadade sig själv, blev sårad gång efter gång, gav utan att få något åter. Det hela var tragiskt.

Renate slog plötsligt armarna om honom. Sa inte mer, utan såg sorgset på honom och gick.

På torsdagsmorgonen ringde L-J upp Ekenberg. Han hade fått en tanke sedan gårdagskvällen. Att vakna upp på ett hotellrum nykter var numera något som L-J såg som ett privilegium och tänkte på alla bortkastade förmiddagar i bakfyllans namn. Men de var nu historia vilket han var tacksam för. Hans nykterhetslöfte han hade avgivit för några år sedan hade han och också hållit utan ett enda återfall. Det var L-J stolt över, men hade också haft stöd från sina få vänner även den tid då han suttit inne efter fallet med Björn Viktorsson (se I skuggan vilar mörkret).

”Ekenberg”, svarade han halvt frånvarande.

”Hej, jag tror att jag har kommit på något”, sa L-J utan att invänta några vidare preludier.

”Vad då?

”Har du haft ett mordfall för en tid sedan där en Kurt Johan Hilding Andersson var offer?”

Det blev tyst i andra änden av telefonledningen.

”Vänta lite.”

Det blev tyst på nytt och L-J hörde hur Ekenberg bläddrade i sina pappershögar. Det tog några minuter innan luren lyftes på nytt och Ekenberg var tillbaka.

”För knappt två månader sedan hittades Kurt Johan Hilding Andersson död. Han hade mördats på ett sätt som chockade i varje fall min personal. Han hade blivit kastrerad och han könsorgan hade körts ner i halsen på honom. Han hade blött ut, enligt rättsläkaren, på ganska kort tid och lämnats att dö på brottsplatsen som var en lägenhet i centrum. Den hade hyrts i andra hand av en Sven Malmqvist och han hade betalat tre månader i förskott. Kontant givetvis. Sagde Malmqvist existerar inte, det har vi kollat. Det finns inga vittnen och lägenheten var helt tom på inventarier. Renskrubbad och det fanns inte ett enda spår att gå på. Stämpeln ”Utan spaningsresultat” är i högsta grad relevant. Inget finns att gå på”.

Leif Ekenberg avslutade sin sammanfattning med en stor suck. Ännu ett olöst fall att lägga till handlingarna var hans uppfattning.

L-J hade lyssnat uppmärksamt och stärktes i sin idé.

”Känner du igen Leif? Tänk efter vad påminner det om? Var har du sett något liknande?” L-J lät frågan hänga i luften.

Ekenberg tänkte och efter några sekunder insåg vad L-J menade.

”Du tänker på Thomas Lindström-mordet i Linköping 1993?”

”Just det, och vad var motivet då?”

”Det var ju hämnd. Viktorsson tog ju hämnd på honom för det han gjort mot honom åratal tidigare.”

”Tänk om det här också handlar om hämnd?” Hänger du med? Tänk om någon hade anledning att ta ut hämnd på Andersson precis som Viktorsson på Lindström?” L-J fortsatte att föra ett logiskt resonemang som Ekenberg fann högst bestickande. Men vem skulle det vara tänkte han och varför?

Han funderade och förstod att Västby hade fått upp ett spår av något slag. Han var alltmer nyfiken och ville höra vad han hade fått reda på som gjort att han helt plötsligt ställde frågor om ett mord som han inte kunde ha speciellt mycket kunskap om och som inte hade ett dugg med hans uppdrag att göra.

L-J fortsatte sitt resonemang och Ekenberg lät honom hållas.

”Vem var Kurt Johan Hilding Andersson? Eller rättare vad var han?” L-J började berätta om gårdagskvällens möte med Renate, men utan att nämna hennes namn.”

Ekenberg var tvungen att erkänna att det perspektivet inte funnits med i utredningen utan man hade sett brottet som ett perverst angrepp på en oförvitlig medborgare.

”Andersson var uppenbarligen en riktig jävla fähund. Tänk om någon ville ge igen? Eller några.. Fundera på symboliken, att köra ner det verktyg han använt mot uppenbarligen ganska många unga kvinnor. Att kastrera honom känns som en nästan biblisk straffskipning, eller hur?”

”Men vad har det med våra tre försvunna tjejer att göra?” sa Ekenberg även om han anade svaret han skulle få.

”Tänk om våra tre flickor inte är försvunna utan har gömt sig efter att de för några månader tog livet av vår ”lebeman”? Tänk om allt med polisanmälan, studier och hela baletten bara är en charad för att komma undan den hämnd som de eventuellt krävt ut av Andersson?”

Ekenberg funderade och sa att han måste kolla vissa saker, men lovade att återkomma så snart han hade något på fötterna. Han frågade vad L-J tänkte göra nu.

”Jag åker tillbaka till Stockholm nu på lunchen för här i stan finns ingen av tjejerna. Det är jag säker på. De är långt borta härifrån. I vart fall om de har gjort det här. Jag ska kolla om vår vän Andersson kört samma tricks i Stockholm med. Vi hörs och tack för igår! Hälsa de dina!”

L-J satt hemma hos Hanna Ludvigsson föräldrar tre veckor senare. Han hade under en veckas tid varit ute i krogsvängen och det han fått fram skrämde honom. Nog hade Johan Andersson kört sitt race även i huvudstaden.

”Har ni hört något från Hanna?”, frågade han försiktigt.

”Nej, det har vi inte och är jätteoroliga”, svarade hennes far.

L-J Västby satt tyst några sekunder och frågade sedan med så neutral ton som möjligt.

”Känner ni någon som bor i Thailand?”

”Hur så?”

”Tänkte eventuellt åka dit till jul och tänkte att ni kanske hade några tips?”

”Nej, ingen. Visst en del bekanta åker ju dit ibland men vi har inte varit där.”

Västby funderade lite på hur han skulle fortsätta.

”Känner du en Sven Malmqvist?”

Han såg hur Hannas far blev alltmer besvärad av hans frågor.

Västby var tyst en stund igen.

”Konstigt, för den som hyrde ut bungalows i Ko Samet kände igen honom och han kände igen ditt foto. Han sa till om med att det var du som var Sven Malmqvist!”

Det blev tyst i rummet. Totalt tyst. Det enda ljud som hördes var Hannas mammas snyftningar.

”Vad händer nu?”, viskade hon. ”Han våldtog dem, skar dem och förstörde deras liv.” Hon grät nu öppet

”Jag ångrar inget”, sa Ludvigsson. ”Jag talar aldrig om var de är!”

”Det behövs inte”, svarade Västby. ”Ni tyckte ni hade räknat ut det bra och det skulle ha hållit om jag inte träffat en tjej som berättade om vilket as Kurt Johan Hilding Andersson var. Då hade ni klarat det här!”

Han tystnade och tittade på de två förtvivlade föräldrarna. Deras ångest var plågsam att se. Inte bara för vad deras dotter råkat ut för. Men också den serie händelser som slutat med en närmast öga för öga-liknande hämnd. De såg på L-J med frågande och tårade ögon.

”Hur länge har flickorna tänkt vara borta? För ni inbillar väl inte att någon av dem i längden kan hålla sig borta? Varken Hanna, Rosemari och Gunilla kan klara det. De ska också akta sig för att bli begärda utlämnade av svensk polis för då hamnar de i thailändskt fängelse. Bangkok Hilton är inget trevligt ställe.”

”Vad ska vi göra?, frågade de förtvivlade föräldrarna. ”Kommer de hem hamnar de i fängelse. Har de inte blivit straffade redan så det räcker? De är ju offren, för fan! Vi är ju offren!”

”Jag kan hålla med er, men lagen är en annan sak. Skaffa en väldigt duktig advokat, det kommer att behövas.” L-J såg uppgiven upp. Han insåg att han inte kunde göra mer. Västby var också lite irriterad över att han hade använts i charaden, men det kunde han leva med. Detta med tanke på flickornas öde. Han hade hittat Hanna. Till och med talat med flickan utan att säga vem han var och funnit en sympatisk och skygg flicka som fått sin tillit till män förstörd för all tid.

Han reste sig, tackade för sig och lämnade det tysta av sorg präglade hemmet. L-J kände en förtvivlan över det han sett och den ondska som han återigen konfronterats med. Men han kunde inte känna avstånd till flickornas handlingar utan beklagade snarare att de skulle sannolikt hamna bakom lås och bom för en avsevärd tid. En bra advokat skulle säkerligen inte hjälpa på grund av det våldsamma mordet och hämndmotivet. Han suckade och satte sig i sin bil för att åka hem och försöka smälta det han sett. Något som fick honom att för första gången på mycket länge önska att han hade något starkt att dricka. Men hans ståndaktighet och envishet skulle rädda honom än en gång från Kung Alkohol.

Leif Ekenberg hade fått in journaler från de sjukhus Hanna Ludvigsson, Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson besökt. Han läste med vämjelse de omfattande skador flickorna hade haft. I underlivet, skärsår och tydliga spår av rohypnol i blodet. Flickornas allmäntillstånd hade varit mycket dåligt och de hade alla haft svåra blödningar både från slida och anus. De hade nekat samarbeta med behandlande läkare och efter utskrivning inte haft mer kontakt med sina respektive läkare. Alla tre hade varit aktuella för sluten vård under hösten ett år tidigare och senare varit föremål för öppen psykiatrisk vård. Alla tre hade slutat vid samma tidpunkt med densamma. De hade också var för sig uppgett att de skulle flytta från respektive ort för att börja plugga i Staden.

I samband med julen kom Hanna Ludvigsson, Rosemari Waltenius och Gunilla Karlsson åter till Sverige. De passerade passkontrollen på Arlanda och efter att de tagit avsked av varandra åkte hem till sina respektive familjer. Julen firades under glädjen att vara förenade igen även om tidigare dramatik kastade en skugga över dem.

På julafton hade de tre fått ett telefonsamtal från en kriminalinspektör Leif Ekenberg som meddelade att allt tidigare intresse för dem i utredningen om Kurt Johan Hilding Andersson var nedlagt. I själva verket var hela utredningen nedlagd då det inte fanns något spaningsuppslag att följa. Ekenberg bad om ursäkt för eventuell oro som polisens intresse, även om det var, tillfället hade orsakat de tre och deras familjer.

Två dagar tidigare hade Leif Ekenberg avlägsnat all av dokumentation vital betydelse i fallet och kört dem i dokumentförstörare. Inget hade lämnats kvar som kunde på något sätt kunde peka ut de tre flickorna. Därefter hade han ringt L-J Västby som vid tillfället befann sig i London och önskat honom och Erica en god jul. Han hade också nämnt att fallet var nedlagt och att han betraktade L-J:s tanke som möjlig bland många teorier. Det fanns dock inget som band de tre unga kvinnorna vid brottet utan de gick fria.

L-J för sin del log brett när han vek ihop sin mobil.

”Var det Leif?” frågade Erica.

”Ja, han önskade en God Jul.

”Vad det något annat han hade att säga, du ser så nöjd ut?!”

”Det kan man säga, rättvisa har skipats på sitt sätt”, svarade han kryptiskt.

Han tog Erica i sin famn, kysste henne varmt och innerligt. Tänkte så här ska kärlek vara, men att kärlek också är att förstå och förlåta.

Författare och copyright: Ingemar E. L. Göransson/Ord & Kulturs Förlag

Första gången Leif Ekenberg dök upp var i boken I SKUGGAN VILAR MÖRKRET

Du kan beställa den från Ord & Kulturs Förlag på ordochkultur@telia.com. Priset är 200 kr plus porto. Ytterligare info hittar du på här.

Omslag

torsdag 22 januari 2015

Två arbetare

Två arbete dog i en “olycka” på Fortums bygge i Värtahamnen i Stockholm i november. Facket , Elektrikerförbundet, polisanmäler nu arbetsgivaren för nonchalans med arbetsmiljön.

Två arbetare i november

i höstens mörker

liemannen möta

 

Två arbetare i Värtans hamn

på Fortums bygge

lämnade denna jord

 

Två arbetare kom ej hem

två familjer förlorade

make och pappa

två hem saknar två arbetare

 

”Olycka” sa chefen ”sådant händer”

Två liv som ej för Fortum värde hade

men två arbetare är borta,

och ej komma åter

I evighet

Amen.

 

Text: Ingemar E L Göransson ©

Dagsvers 2 22 januari 2014

måndag 19 januari 2015

KOMMUNALRÅDET OCH DÖDEN

KOMMUNALRÅDET OCH DÖDEN

skriven av Ingemar E. L. Göransson

(Novell # 4 i en serie om 10-12 st som kommer att publiceras i bokform våren 2015 om Leif Ekenberg, kriminalpolis. Noveller om vår tid och brott som en social företeelse.)

bild (8)

Hon var död. Mycket död. Inte ett liv fanns i kroppen som låg groteskt över skrivbordet. Huvudet var krossat. Mordvapnet, en brevpress av antik modell, var liksom det massiva skrivbordet nedsölat av blod och hjärnsubstans. De två poliserna tittade på den motbjudande synen. Kriminalinspektör Leif Ekenberg böjde sig fram och tittade på likets ansikte från sidan. Han tog en penna och lyfte försiktigt på de blonda lockarna som om han ville övertyga sig att det verkligen var kommunalrådet Carina Vedlund.

- Jo, nog fan är det Vedlund. Den överflödiga kommentaren fällde han utan egentlig mening för namnskylten vid kontorsdörren och den stora valaffischen med henne på väggen borde räcka för att övertyga den mest vantrogne. Det numera synnerligen ihjälslagna kommunalrådet och ledande i det Stora Partiet gick inte att ta miste på.

Carina Vedlund hade varit Nils Ferlin kallat en ”klättergroda” och som han ägna några diktstrofer:

”Ack, klättergroda lilla
Ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du kravlat opp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa”.

Stadens egen kriminaltekniker citerade Eva Svensson tyst just dessa ord där de stod och studerade förödelsen.

- Läser du Ferlin, sa Ekenberg uppskattande.

- Det händer, blev svaret från den unga kvinnan som var iklädd sin arbetsoverall, beredd att börja sitt värv på den udda brottsplatsen som kommunhuset måste utgöra.

Det var en sanning med modifikation då den unga kriminalteknikern var en idog läsare så Nils Ferlin var ingen okänd bekantskap för henne. Hennes kunskaper om litteratur var långt mer omfattande än vad som var vanligt bland människor i hennes ålder.

Ekenberg som däremot var en högst sammansatt natur läste mycket poesi och inte minst klassisk litteratur. Han och hans fru Sofia hade genom åren skaffat sig en ansenlig boksamling där även den store Ferlin hade en given plats. De hade för vana att då och då läsa högt för varandra då de tyckte att det gav ett annat perspektiv på det skrivna ordet när det lästes upp högt.

Han undrade vad som hade utlöst detta brott och kände den alltför vanliga känslan av meningslöshet. Ännu ett liv som hade gått till spillo i en våldsam handling. Något som blev allt vanligare även i den lilla staden. Staden där numer polisen som stannat i karriären arbetade. Detta då han vägrat acceptera en högre chefs uppträdande på en personalfest. Desto mer förvånad hade han blivit när han bara några månader tidigare helt plötsligt blivit befordrad till kriminalinspektör. En befordran som var mest beroende att höga vederbörande inte längre hade kunnat gå förbi honom i karriärstegen och polisfacket påpekande att han var Stadens ende kriminalutredare. Fackets förhandlare hade pekat på att det såg märkligt ut att ha en kriminalassistent som hade en så hög upplösningsprocent som onekligen Ekenberg hade och som stod still som assistent.

Förflyttning hade varit polisledningens sätt att lösa ett personalproblem. Ekenberg hade uppfattningen att den sagda chefen borde ha fått sparken då han var klart olämplig och en skitstövel i största allmänhet. Nu hade det inte blivit så och därför stod nu han och tittade på liket av Stadens kommunalråd.

- Eva, jag går och pratar med personalen i huset, så får du vara i fred. Ekenberg suckade, vände på klacken och lämnade tjänsterummet medan teknikern påbörjade sitt arbete.

- Jag ringer, sa hon till svar medan hon började att ta tag i sitt groteska arbete. Hon lade nu all koncentration på det förra kommunalrådets lik. Dödsorsaken var uppenbar men det räckte inte med att se detta med egna ögon utan det skulle bli rättsläkarnas sak att avgöra.

I detta fall hette han Bertil Berntsson och var en särling i ett yrke där döden var vardagsmat. Han tillbringade mer av sin vakna tid med döda än med levande. Skulle någon fråga honom skulle han säga att han tillbringade även en stor del av sin fritid med en lik. Han hatade hjärtligt sin hustru Inga, men hade inte kraften att bryta loss från ett äktenskap som varit lika dött som de ”patienter” som han hade att undersöka vardag som söcken.

Detta hopplösa arbete och det totalt misslyckade privatlivet hade gjort att han drack. Inga stora mängder, men tillräckligt för att stilla sin ångest och den tristess som var hans liv. Inga däremot hade inte samma uppfattning om äktenskapet som han. Hon var nöjd och trodde att de tu älskade varandra över allt på denna arma jord. De tu hade alltså totalt helt olika verklighetsuppfattning.

Svensson gjorde en skiss över mordplatsen, tog ett stort antal foton, undersökte skrivbordet efter spår. Detsamma gällde dörren, möblerna i övrigt och allt som kunde leda framåt i att hitta banemannen. Detta arbete genomfördes minutiöst, men samtidigt snabbt. Inget lämnades åt slumpen och allt som var i behov av en mer ingående undersökning samlades in, lades i bevispåsar, märktes och samlades i backar för att tas in till Eva Svenssons kriminallabb. Leif Ekenberg visste mycket väl att om det hängde på Svenssons noggrannhet så fanns inget som förhindrade ett lyckosamt resultat på denna mordutredning, liksom alla mordutredningar där Eva Svensson lett arbetet med den tekniska delen.

Ekenberg talade med personalen på kommunkontoret. Det gav inte mycket. De flesta hade varit upptaget av sitt och hade inte lagt märke till något speciellt som kunde ge en ledtråd till kommunalrådets hastigt påkomna frånfälle. Medan Ekenbergs lista blev längre med namn som inget sett eller hört blev den kortare på intressant information. Förutom sedvanligt skvaller om vem som legat med vem på senaste personalfesten, otrohet, gömda passioner, avundsjuka och annat mänskligt , men ack så mindre smickrande för vissa personer.

- Hon var en klippa, menade nämndordförande Marcus Hedén, och himlade med ögonen som om han menade tvärtom. Hon offrade allt för Stadens invånare och han hade gjort vad han kunnat för att stötta henne i kommunstyrelsen. Ekenberg lyssnade artigt och kände en aversion mot den som han uppfattade genomfalske politikern. Hedén tog av sig sina hornbågade glasögon, tittade snett uppåt och sänkte sedan blicken och såg allvarsamt på den väntande polismannen.

- Det måste vara en galning som gjort det här, sa han bestämt. Satte åter på sig glasögonen och vände sig bort från Ekenberg.

- Du vet alltså inget, var hans resignerade svar. Inget av värde?

- Nej, hon hade en lysande karriär framför sig. Det talades om att hon skulle till partistyrelsen inom något år, men sådant vet man ju aldrig hur det blir med.

- Hur menar du då?

Hedén tittade på Ekenberg med en blick som var skärskådande och hade ett starkt mått av ”är du dum eller…”. Han förklarade för den undrande polismannen att politik var inget förutsägbart och de som liksom han hade det som yrke visste att det var en balansgång mellan att ge medborgarna det de ville ha och samtidigt anpassa sig till verkligheten och vårda sin plats och karriär.

- Det var Carina bra på, var slutsatsen. Hon var en mästare i detta Machiavelliska spel. Hon visste hur hon skulle vinna och undvika fällorna.

När Marcus Hedén gått kände Ekenberg ett behov av att duscha. Han kände sig smutsig och det var inte främst på grund av det groteska liket som låg på skrivbordet några rum bort. Det var den inställning till folkstyret som Hedén visat upp. Det förakt för medborgarna som politikern briljerade i som fick Ekenberg att känna sig illa till mods. En känsla som han allt som oftast kände inför det han upplevde varje dag. Han fru Sofia hade därför blivit allt viktigare i hans liv och deras två barn, Anna och Ivar. Hans livsleda växte och Leif Ekenberg hade börjat umgås med tanken att lämna yrket och hitta på något annat.

Men han kände sig ännu ej mogen för något beslut i vilken riktning det än tog, men ett beslut var oundvikligt. Men under tiden det fick växa fram gjorde han ett gott polisarbete. Han hade ett stort mått av intuition men också en större förståelse för hur den som begick brott tänkte. En egenskap som tillsammans med hans magkänsla var en styrka som andra poliser många gånger bortsåg från. Ofta var dock brotten som han utredde ganska enkla historier.

Om nu det som han nu hade att lösa var det visste han inte, men Ekenberg tänkte att det var märkligt att ingen sett eller hört något som, i vart fall, än så länge som kommit till polisens kännedom. Han gick vidare i korridoren efter att sett ryggen på Hedén för att intervjua nästa närvarande i stadshuset. Han tittade in till vänster i den närmast kommande dörren och mötte blicken på en yngre kvinna. Hon var blond, ca 165, slank och propert klädd i en dräkt som absolut inte passade på henne utan på en väsentligt äldre kvinna. Han tittade hastigt på namnskylten vid dörren och läste ”Lenita Svensson, politisk sekreterare”.

- Hej, sa Ekenberg och presenterade sig. Jag leder utredningen av mordet på kommunalrådet. Är det okey om jag ställer några frågor?

- Självklart, var svaret från den unga kvinnan som stod och bläddrade i en stor bunt med papper. Jag är helt chockad,men jobbet måste ju skötas sa hon som om hon försökte ursäkta sig.

- Vill du vara snäll och sluta att plocka med pappren, sa Ekenberg. Hela stadshuset är en brottsplats så jag vill inte att du rör något.

Hon tittade på honom och slutade att plocka i pappersbunten. Den grå dräkten passade plötsligt utmärkt på henne för hon liksom gled in i tapeterna och blev ett med den politiska apparat som stadshuset var. Hon vände sig om, mot Ekenberg, och väntade på frågorna från den frågvise Ekenberg. Lenita Svensson tittade på den storvuxne mannen som såg ganska trött ut. Hans kostym var sliten och skjortan hade en svag nyans av gult istället för bländvit. Den enfärgade svagt röda slipsen var lite naggad av att ha använts mycket genom åren. Även han var gråmelerad i hela sin uppenbarelse, trött och uttråkad. Orsaken var hans ökade missnöje med sitt arbete och den vantrivsel han kände.

- Har det hänt något särskilt de senaste dagarna?

- Nej, det kan jag inte påminna mig om, svarade hon kort. Det har varit som vanligt.

- Dina arbetsuppgifter, innebar de att du hade mycket med Vedlund att göra?

Den politiska sekreteraren funderade innan hon svarade precis som om hon inte visste. Hon såg ut som hon gick igenom minnesbanken innan hon svarade. Hon drog efter andan och sträckte sig efter det obligatoriska glaset med vatten som stod placerat på en bricka tillsammans med en enkel karaff på ett litet bord invid besöksfåtöljen. Hon tittade på nytt på Ekenberg innan hon svarade på den synes enkla frågan.

- Ja, varje dag, flera gånger dagligen. Svensson tystnade ytterligare några sekunder innan hon fortsatte sin beskrivning av sina arbetsuppgifter.

- Hon var svår ibland. Rent av petig, för att inte säga elak. Man ska ju inte tala illa om de döda. Carina Vedlund var den som sparkade neråt och slickade uppåt. Hon var en sådan människa som kunde gå över lik för att nå sina mål.

Lenita Svensson erhandt sig vad hon sagt och att det kanske inte var helt passande när föremålet för hennes omdöme låg död över sitt skrivbord endast ett tiotal meter bort i korridoren.

- Förlåt, sa hon, men det är faktiskt sant. Hon var ingen snäll människa.

Ekenberg tittade på henne och skrev ner ett par ord i sitt block. Han funderade snabbt på hur han skulle fortsätta sitt frågande, men insåg att det inte fanns någon annan väg än att gå rakt på för här kunde, om än otydligt, finnas ett motiv.

Det blev tyst i det förhållandevis stora rummet och den gråmelerade unga kvinnan väntade på att polisinspektören skulle ställa fler frågor.

- Kan du berätta hur?, frågade Ekenberg med en trött min då han anade vad som kunde komma.

- Var det någon som inte hade samma åsikt som henne, gjorde hon allt för att svärta ner personen. Vedlund gick och pratade bakom ryggen på den som hamnat i onåd samtidigt som hon var servil och ”kamratlig” med denne när föremålet var i närheten eller inom syn och hörhåll.

Ekenberg funderade och ställde den nödvändiga frågan.

-Vet du någon som råkade ut för henne och som skulle kunna vilja ta död på henne?

Lenita Svensson tittade på honom en lång stund. Hon liksom inventerade i sitt minne händelser, samtal och intriger som varit för handen i stadshuset under den tid som hon varit på sitt uppdrag.

– Jag blev anställd direkt efter högskolan, berättade hon. Jag hade läst statskunskap och blivit politiskt aktiv i ungdomsförbundet. Jag visste att det var en bra karriärväg och jag vill göra karriär. Men då måste man hålla sig till det som är normen. Du får inte sticka ut, inte vara kritisk, inte veta för mycket utan vara slätstruken och en i laget som det så vackert heter.

Hon drog efter andan och fortsatte medan hon gick bort till en flyttlåda där hon började packa ner böcker och andra saker.

- Jag bestämde mig för fem minuter sedan att jag skall skaffa mig ett annat jobb. Kan inte fortsätta att vara som de vill eller som man måste vara. Jag orkar inte längre. Jag slutar när jag packat den här lådan och går tillbaka till universitet och pluggar tills jag hittar något annat jobb.

- Politiken har blivit ett spel för gallerierna. En lek för maktsugna som skiter i medborgarna som jag ser det. Det är inget som jag kommit fram till idag utan en insikt som vuxit fram under en lång tid. Det som hänt idag har väl fått mig att bestämma mig slutgiltigt. Jag vill inte vara en del av det här spelet längre. Förresten, du frågade om det fanns någon som råkat speciellt illa ut eller skulle vilja mörda Vedlund. Frågan är väl snarast vem som inte skulle vilja ta livet av kärringen!

Hon tittade med sorgsna ögon, sådana som bara den som har insett att meningslösheten är det enda meningsfulla i hennes tillvaro. Sorgen var uppenbar, liksom besvikelsen över att det hon trott på en gång visat sig bara vara ett falskt spel utan verkligt innehåll. En kuliss för att dölja maktens verkliga syfte.

- Var det något mer, frågade Lenita, slängde sin kappa över lådan, lyfte sedan upp den för att åter ställa ner den. Hon skrev med stora bokstäver på ett papper ”FAR ÅT HELVETE - JAG SLUTAR NU!”. Hon tog ett häftstift och satte fast sin uppsägning på dörren. Därefter lyfte hon på nytt upp sin flyttlåda och gick hon med bestämda steg ut från sitt rum, ut i korridoren, svängde till vänster mot utgången och försvann ur synfältet. Därefter hörde Ekenberg bara hennes klackar slå mot stengolvet, hur den tunga ytterdörren öppnades och stängdes med en dov smäll.

Kriminalinspektör Leif Ekenberg satte sig i den nu tomma besöksfåtöljen och tänkte på ett tal som dramatikern Harold Pinter hade hållit i samband med att han hade fått Nobelpriset i litteratur. Ekenberg hade läst talet och framför allt fascinerats av dess djävulskt skickliga retorik som slaktade omhuldade myter i några få ord. ”Det politiska språket, det språk som talas av politiker, ger sig inte ut i de här markerna, eftersom de flesta politiker enligt de bevis vi har tillgång till inte är intresserade av sanningen, utan av makt och av att hålla sig kvar vid den makten. För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på.”

Stadshuset var en imposant byggnad. Den hade uppförts för drygt 100 år sedan som läroverk åt Stadens så kallade bättre barn. Efter ett antal år hade den blivit för liten för sitt syfte och detta hade då blivit den växande stadens stadshus. Byggnaden var utförd i rött tegel och hade fyra våningar. Den rymde stora delar av det som numera var Ekenbergs bostadsorts administration och var dess politiska centrum. Härifrån styrdes stort som smått. Det smiddes här också intriger och praktiserades maktspel. Inte alltid, utan tyvärr oftare, inte med medborgarnas bästa för ögonen. Utan vanligast enskilda politikers eller för den delen även kommunala tjänstemäns privata maktambitioner.

Ekenberg vandrade i korridoren och noterade att det var väldigt få personer som var på plats i sina rum. De var, antog han, ute på någon form av tjänsteuppdrag. Han ägnade de närmaste timmarna åt att informellt förhöra de som han fann och insåg snart att egentligen ingen visste något. Ingen hade hört eller sett eller, i vart fall, ville berätta något för den frågvise kriminalinspektören. Men en sak insåg han och det var att kommunalrådet var mer fruktat än omtyckt och domen över död man var ganska hårdhänt. Ekenberg såg att Eva Svensson var på väg ut från stadshuset och förhörde sig om vad hennes första slutsatser var.

- Finns inte mycket att säga, svarade hon fåordigt. Slaget har varit i stort sätt omedelbart dödande och mordvapnet har vi ju så egentligen fattas bara gärningsmannen. Arbetsrummet är fullt av fingeravtryck då städningen har dragits ner till ett minimum för att spara pengar och därför blir det ett plockepinn att reda ut vems alla skitiga fingrar är. Däremot är brevpressen avtorkad så den ger inget.

Hon skakade på huvudet och gick vidare ut mot den bleka eftermiddagssolen. Ekenberg insåg att det som borde ha varit en enkel affär måhända inte skulle bli lika enkel som han hoppats. Han gick åter till kommunalrådets arbetsrum och började att leta i pappershögarna. Han sökte inkommande post för att se om han kunde hitta något som liknande ett hotbrev. När han satt där den tidigare politiske tungviktaren residerat kom en medelålders kvinna in genom dörren. Hon var formellt klädd och såg rödgråten ut. Han visste att det var Vedlunds sekreterare. Hon hade nu som först hade släppts på nytt in i rummet efter varit den som funnit den döda några timmar tidigare.

- Hur är det, frågade Ekenberg vänligt.

- Så där, men jag har varit med om värre! Den något märkliga repliken fick Ekenberg att se upp och med en frågande min utbrista.

- Agnes Larsson? Så var namnet eller hur och du var Vedlunds sekreterare? Det var lika mycket ett konstaterande som en fråga.

- Jo, det stämmer. Jag kom ju in med posten och där låg hon. Jag förstod att hon var död och kunde inte göra mer än att ringa till er. Det här var vid tiotiden.

- Har det hänt något speciellt de senaste dagarna?

- Nej, det har varit som vanligt, var det korta svaret som Agnes Larsson gav.

- Inga hot eller liknande?

- Nej, inget sådant, inte ens några gräl vad jag hört eller sett.

- Brukar det vara det, frågade Ekenberg. Jag menar, brukade Vedlund hamna i gräl med personalen eller andra.

Agnes Larsson drog på svaret. Precis som om hon inte ville tala illa eller ofördelaktigt om sin förre chef. Hon tittade stint på polisen som satt i den stol som bara några timmar tidigare haft stadens mäktigaste person som hyresgäst.

- Det hände väl, hon var stark och gav sig sällan. I vart fall inte utan strid. Hon kunde vara ganska jobbig faktiskt och det var nog många som tyckte ganska illa om henne. Men det är ju inget ovanligt att politiker blir illa sedda av sina motståndare.

Det blev tyst i rummet. Ekenberg funderade på det som Larsson sagt och Larsson funderade på om hon varit illojal mot sin förre chef tillika Stadens ledande politiker. Tystnaden kom att vara i några minuter, men det kändes som väsentligt längre för båda. Till sist reste sig Ekenberg och gick fram till fönstret, vände sig om och tittade skärskådande på den även hon gråmelerade kvinnan. Han tänkte, varför är de så rädda för lite färg på kläderna.

- Alltså, du har inget hört eller sett de senaste dagarna? Eller den senaste tiden? Inga hotbrev, inga hotfulla telefonsamtal?

- Nej, var det korta svaret som han fick.

Det blev tyst på nytt och Ekenberg kastade en blick ut på gatan och backen ner mot Stadens torg. Han väntade på att Agnes Larsson skulle säga något mer eller i vart fall något. När så inte hände så vände han sig på nytt mot henne. Gick fram till skrivbordet, satte handflatorna mot bordskanten och tittade stint på kvinnan framför sig som stod mitt på det stora golvet. Han såg sig omkring i ämbetsrummet. Noterade vimplar och flaggor, porslinsbyttor och fula tavlor som säkert varit gåva i samband med något finare besök. Kort sagt det var faktiskt inget i detta rum han själv skulle villat ha i sin och Sofias bostad.

- Nehe, sa han och suckade. Men någon måste ha tyckt så illa om Vedlund att denne ville ta dö på henne, sa han medan han fortsatte att se sekreteraren i ögonen.

Hon svarade inte utan såg tillbaka utan att ha något svar.

- Du kan gå, sa han uppgivet. Vi kommer säkert åter med fler frågor.

När Agnes Larsson hade gått satt Ekenberg kvar. Han läste igenom de senaste veckornas post, gick igenom pärmar och letade efter hennes mobiltelefon. Denna kunde han först inte hitta tills han gick igenom det tidigare kommunalrådets portfölj där han fann den. Tyvärr hade den ett lösenord så det var omöjligt för Ekenberg att öppna den och få tillgång till telefonlistan.

Han tog sin egen mobil, ringde till Eva Svensson och frågade henne om hon trodde det var möjligt att knäcka lösenordet. Hon var tveksam då som hon sa var bara tre försök innan det var låst och då var man tvungen att ha PUK-koden istället.

- Leta efter pappren till mobben för där har du PUK-koden och om du har tur också telefonens lösenord. Folk brukar skriva den på mobilens papper. Så med lite tur så….

Ekenberg letade nu efter en pärm med papper om olika tekniska apparater och hjälpmedel som datorer, ipads och givetvis mobiltelefoner. Efter en halvtimme hittade han i en hurts en pärm med betäckningen ”TEKNIK” på ryggen. Mycket riktigt, här hittade han efter ett visst bläddrande telefonens dokumentation. Förutom att PUK-koden stod angiven så var det skrivet ”2014”med en feminin handstil. Det var den eftersökta PIN-koden. Med en viss spänning slog han in siffrorna, väntade spänt några sekunder och likt Sesam öppnade sig telefonen.

Det första som slog Ekenberg när han gick igenom telefonlistan var att hon hade blivit uppringd minst tjugo gånger de senaste dagarna av ett visst nummer. Hon hade inte svarat, såg han på den röda markeringen invid telefonnumret. Men det fanns ytterligare ett nummer som stack ut och det var ett nummer som Vedlund själv hade ringt och fått samtal från. Han ringde 133 för att kolla mobilsvaret och med ökat intresse lyssnade han på de upprepade och många meddelanden som fanns i mobilsvaret. Efter att ha lyssnat av ett trettiotal meddelande förstod han att han var något på spåren. Nu var det dags att lämna telefonen i Eva Svenssons händer så inget oönskat skulle ske. Något som skulle kunna sätta käppar i hjulen för att lösa vem som mördat Stadens kommunalråd.

Dagen efter mordet var tidningarna fulla med reportage om denna den största enskilda händelse som hade skett i Stadens politiska historia. Även för den del dess hela historia. Maktens yttersta symbol hade helt sonika slagits ihjäl mitt i maktens centrum. Det var som något som var hämtat från en helt annan tid och Ekenberg tänkte på en av de få TV-serier som han följde med intresse, ”Borgias”, om den maktfullkomliga och korrumperade familjen i 1500-talets Italien. Det var inte vanligt med mord på politiker överhuvudtaget. Detta oräknat de två spektakulära morden på Olof Palme och Anna Lindh. Två händelser som hade skadat landet på ett avgörande sätt i Ekenbergs ögon. Nu visste han dock att det var sannolikt att mordet i stadshuset inte var ett politiskt mord utan något mycket simplare. Men han ville vänta på utskrifterna från kommunalrådet Carina Vedlunds mobiltelefon där svaret fanns. På det var han helt säker på.

Han bestämde sig denna morgon för att promenera de få kilometrarna till polishuset. Ekenberg som bodde tillsammans med sin Sofia och barnen Anna och Ivar strax norr om Stadens centralare delar. De hade denna morgon ätit frukost hela familjen vilket inte var det vanligaste. Oftast hade de olika tider att ta hänsyn till, men just denna dag, när solen lyste upp en klarblå himmel och det fanns löfte om vår i luften, satt de alla vid köksbordet. Småpratade, Anna och Ivar smågnabbades som vanligt medan de två föräldrarna delade på morgontidningen.

- Löser ni det här?, var frågan kring bordet.

Ekenberg tittade över tidningen på sin familj och sa tyst att det trodde han de nog skulle göra.

- Vet du vem det är?, frågade Anna. Hon tittade på sin far med nyfikna ögon. Vem var det? Vem var det, pappa säg vem vad det?!

- Du borde veta bättre Anna än att fråga, svarade kriminalpolisen. Du vet att jag inte får svara även om jag visste. Men jag vet faktiskt inte, men har mina misstankar.

Sofia satt i en ljus t-tröja och trosor. Hon hade dragit upp sina ben under sig på stolen och Ekenberg kunde ana hennes bröstvårtor genom den tunna, slitna T-tröjan. Han kände en värme och glädje över henne och deras två barn. Men också en tacksamhet över att livet till slut gett honom denna rikedom som han uppskattade mer än något annat. Han sträckte ut sin vänstra arm efter att ha lagt ner tidning, drog till sig Sofia och kysste henne kärleksfullt.

- Vad pinsamma ni är, utbrast Ivar, men motsades av sin syster som tyckte att föräldrarna var gulliga som hon sa.

Ekenberg reste på sig och tog sin tallrik och glas och gick bort till diskmaskinen och stoppade in dem.

- När kommer du ikväll, frågade han Sofia.

- Om inget speciellt händer på IVA så är jag hemma vid tiotiden, svarade hon. Men vi har som vanligt dåligt med folk och nya besparingar från Landstinget ska visst vara på gång. Hon var bister i tonen. Du då?

- Allt hänger på vad Svensson har fått fram och hur eventuella förhör går.

Varken Ivar eller Anna hade denna kväll något speciellt planerat utan det var läxläsning och TV som stod på deras program.

Uppbrottet kring bordet var nu i full gång. De två barnen skulle till skolan och Sofia tänkte ta och lägga sig en stund innan hon tog tag i tvätten som låg i hallen sedan gårdagens idrottsliga övningar som deras två barn varit på.

Vad Leif Ekenberg skulle göra denna dag visste han alltför väl.

När Ekenberg klev in på polisstationen tjugosju minuter senare låg på hans skrivbord redan en utskrift av kommunalrådets mobiltelefontrafik. De två telefonnummer som av främst intresse gick till två olika män. Ingen av dem var Vedlunds lagvigda, utan till helt andra män. Det första det som hade högst frekvens var till en Karl-Peter Mård. Han stod i telefonkatalogen som kanslichef på kommunen. Det var både SMS och mobilmeddelande från honom till Carina Vedlund. Vedlund som vid sitt frånfälle var strax över 40 år hade haft en intensiv kontakt med Mård. Framförallt per SMS men det fanns några meddelande också.

- Ses vi på fredag? Jag längtar. Kysser dig!

- Gud vad skönt det var i går kväll. Jag var helt slut!

- Ring, snälla jag är så kåt!

SMS-trafiken var av samma karaktär men än tydligare.

Vedlund: Fan sitter på ett tråkigt sammanträde och bara längtar efter dig!

Mård: När slutar du?

Vedlund: Ska försöka komma ifrån om en timme, har du tid?

Mård: Jag är så kåt!

Vedlund: Vad tror du jag är då? Sjöblöt!

Ekenberg suckade. Han orkade egentligen inte läsa de alltmer intima och alltmer vulgära SMS-en från de två. Deras affär var tydlig och han undrade hur många som visste om den. Men samtidigt visste respektive om deras affär. Här fanns onekligen ett motiv från antingen Vedlunds make eller Mårds lagvigda.

Han tog telefonen och ringde upp Vedlunds man som jobbade på stadens största bankkontor. Växeln svarade att han satt i möte och fick ej störas.

- Var han på jobbet igår, frågade han den uppenbart unga tjejen i andra änden av telefonledningen.

- Jag vet inte, men jag kan koppla dig vidare till hans sekreterare.

Det blev tyst i luren i någon minut. Ekenberg funderade på om det kunde vara så enkelt som ett svartsjukedrama. Men ingen hade sagt något om att Vedlunds make hade besökt stadshuset vilket borde någon i så fall noterat.

- Ja, hörde han plötsligt i andra änden där en snarlik röst som den förra svarade.

Ekenberg presenterade sig och frågade efter Vedlunds make.

- Lars är upptagen hela dagen i möten och kan inte ta emot telefon.

- Jo, nu är det ju så att jag utreder hans frus död och det vore väl märkligt om han inte kan svara på polisens frågor.

Det blev tyst och efter några minuter svarade en verserad mansröst.

- Lars Vedlund.

- Det här kriminalinspektör Leif Ekenberg och jag utreder mordet på din fru.

- Du jag skiter faktiskt i det, svarade bankmannen. Den otrogna konan skiter jag fullständigt i. Jag flyttade för en månad sedan efter jag kom hem och hittade henne med den där kanslichefen Mård knullandes i vårt vardagsrum. Och jag kan tala om för dig att Mårds kärring också skiter i henne.

Ekenberg blev tyst. Han hade inte räknat med denna utgång av samtalet.

- Jaha, men jag måste nog i alla fall fråga dig vad du gjorde igår.

- Jag var på kundbesök under förmiddagen på Holmströms Mekaniska. Jag kom dit vid nio och åkte därifrån vid tolv varefter direktör Holmström bjöd på lunch på Stadshotellet. Sedan gick jag tillbaka till banken. Jobbade till halv sex och sedan gick jag tillbaka till Stadshotellet och firade Carinas död då det innebär att vi slipper hela skiten med advokater och annat skit. Jag tänker flytta hem ikväll och städa ut all skit efter fanskapet. Alibi har jag så det behöver du inte fundera på. Förresten min sekreterare var med hela tiden.

- Även inatt?, frågade Ekenberg smått spydigt.

- Det kan du ge dig fan på och vi knullade halva natten. Hon är rena vildkatten, och inte gift utan singel.

Ekenberg tackade med en känsla av vämjelse över telefonsamtalet och livet i maktens kretsar. Han kände bara förakt för det som han fått höra och den känslokalla attityd som Lars Vedlund visat upp.

Nu kändes det som om otrohetsspåret kunde avföras utan nu blev istället det andra frekvent uppringda numret intressant. Han slog upp vem det gick till och kammade noll då det visade sig vara en kontantmobil. Den var inte registrerad på nätet, men han visste att teknikerna kunde i andra register i bästa fall hitta vem som var innehavare.

Här var det frågan enbart om SMS-trafik. Alla meddelande var ganska likartade, men blev alltmer aggressiva.

- Varför gjorde du som du gjorde på mötet?

- Jag frågar igen varför?

- Vad har jag gjort som gör att du pratar skit bakom ryggen på mig?

- Vem i helvete tror du att du är?

- Förbannade maktgalna kärring jag har gjort mitt.

- Du borde märkas, din jävla apa.

- Jag vet vad du sysslar med. Du skiter i politiken bara du har makt.

- Akta dig snart är någon som märker dig!

- Vi satt på mötet igår och du hälsade inte ens.

- Vad fan håller du på med?

- Nu får det vara nog, nu går jag till tidningen med dina skumraskaffärer.

- Tro inte du kommer undan även om tidningen inte vågar skriva om dina affärer.

Varje SMS var hatiskt och hätskt och det var uppenbart för Ekenberg att avsändaren var vid ett ytterst uppbragt sinne.

Ekenberg insåg också att här fanns faktiskt ett halmstå att gripa efter. SMS-skrivaren hotade med att gå till tidningen och i Staden kunde det bara betyda Lokaltidningen. Om nu ägaren av telefonen gick att hitta kanske densamme hade verkligen gått till tidningen. Därmed kunde han, med lite tur, få reda på vem den flitige SMS:aren var.

Ekenberg läste igenom de övriga SMS:en och insåg att det inte fanns mer spår i dem att följa. Det viktigaste, som Ekenberg såg det, var halmstrået som fanns i de raderna om tidningen. Han visste också vem som skulle kunna vara den som visste om någon försökt tipsa tidningen. Denne någon borde vara kommunreportern Jon ”Skrivmaskinen” Larsbo. För det som inte Larsbo snappade upp i Stadens politiska liv var inte värt att veta.

Ekenberg bestämde sig för att rapportera till sin överordnade, polischef Johan Persson. Nu var Ekenberg ingen lagspelare som det utrycktes på ledarutbildningar, och andra populära dito, utan en polis som gick sin egen väg. Ofta, alltför ofta ansåg många inom kåren, höll han saker och ting för sig själv. Han umgicks exempelvis inte med andra poliser utan hans bäste vän var en ganska sliten privatdetektiv från Stockholm, Lars-Jonathan Västby. De två hade känt varandra under ett antal år och träffades när det fanns möjlighet. Han hade också träffat Västbys särbo, den engelska Erica Wallis. En liten vacker kvinna med ett latinoutseende och blixtrande ögon. Sofia och Erica hade blivit mycket goda vänner i samband med att Ekenberg med sin familj åkt till London en vecka för några år sedan. Det hade blivit en högst minnesvärd vecka i den engelska huvudstaden.

Johan Persson uttryckte en förhoppning om att Ekenbergs spår och misstankar var riktiga så de kunde lösa fallet innan det blev alltför infekterat. Han berättade att det kom påtryckningar från det stora partiet och diverse höga potentater inom polisen att fallet skulle lösas fortast möjligt. Ekenberg och Persson gav inte mycket för värdet av dessa påtryckningar för de tillförde absolut inget utan var bara irriterande.

- Jag ska gå över till Lokaltidningen och jaga reda på ”Skrivmaskinen”, sa Ekenberg som avslut på deras korta möte. De två hade haft lite svårt för varandra först. Där Persson varit färgad i sin uppfattning av rykten och Ekenberg av sin tveksamhet till befäl som han av princip misstrodde. Men detta hade successivt försvunnit när polismästaren insåg att han fått en högst duglig kriminalare till sitt revir och Ekenberg å sin sida kommit fram till att Persson var en bra polischef som inte la sig i mer än nödvändigt.

Jon ”Skrivmaskinen” Larsbo var en syn att skåda. Han satt vid sitt slitna skrivbord där han hade sin dator och även kvar sin gamla kära Halda. Han vägrade kasta bort skrivmaskinen även om han inte använde den, men den stod där som en klenod från tider som hade flytt. Han var drygt sextio år, grådaskig i ansiktsfärgen och kläderna var som om han hade sovit i dem en vecka. Han var en inbiten ungkarl. Rökte som en borstbindare och söp dagligen. Sanningen var att han sällan var helt nykter. Samtidigt var han, märkligt nog, en skicklig journalist. Även om han uppfyllde alla fördomar om journalister så gjorde han det med en viss, om än sliten, elegans.

När Ekenberg klev in på redaktionen så satt han bakåtlutad i sin skrivbordsstol, fötterna på bordet och läste i en bok. Det var Thomas Manns Dagböcker 1933-34. Han läste med stort intresse, så stort att han inte noterade att Ekenberg kom fram till skrivbordet.

- Hej, Larsbo, stör jag?

Journalisten tittade över sina läsglasögons skalmar. Skrattade till och tog ner fötterna från bordet samtidigt som han lade ner sin läsning.

- Ja, du kom i alla fall, skrattade han, jag bara väntade på när snuten skulle dyka upp!

Ekenberg skrattade och slog sig ner i besöksstolen efter att ha röjt den på diverse papper och annat.

- Ska du ha, frågade ”Skrivmaskinen”, och räckte fram halvbuteljen vodka. Ekenberg skakade på huvudet. ”Skrivmaskinen” ryckte på axlarna och tog en rejäl klunk av den ljumna spriten för att sedan stoppa ner den i skrivbordslådan i tryggt förvar till nästa gång.

- Har du haft besök av någon som haft något skandalöst eller viktigt att berätta om Vedlund?

- Varför frågar du det?

- Kan inte säga det, men det är viktigt. Det gäller mordet på Vedlund, så om du vet något som kan hjälpa oss att lösa det här så berätta är du snäll.

Larsbo kliade sig i det ovårdade håret, fjärtade högljutt och rapade därefter. En doft av sprit och sumpgas slog emot Ekenberg. Larsbo såg illmarigt på polisen mitt i emot sig.

- Exklusivt om det leder till lösning?

Ekenberg rykte på axlarna och nickade trött.

- Jo, sa den gamle journalisten. Det var en snubbe här för några dagar sedan som påstod att han hade uppgifter om att Vedlund skulle ha tagit emot pengar från ett i vår lilla stad välkänt verkstadsföretag för att de skulle få köpa en begärlig tomt av kommunen för en förhållandevis generös uppgörelse. Han sa aldrig vilket företag men jag skulle gissa på Holmströms för de ska ju bygga ut och det kommer att ge flera hundra jobb. De har ju fått en stororder från Kina som du kanske läst?!

Jag tyckte att det lät värt att undersöka, men sen dog ju kärringen så nu är det ju dött i dubbel bemärkelse.

Han skrattade rått samtidigt som han fick ett hostanfall som nästan fick honom att storkna.

- Sedan pratade han om att hon hade lite vid sidan om, men vem fan bryr sig om sådant. Folks gökande skiter jag i. Det får vara lite klass på journalistiken. Sån´t lämnar jag till kvällspressen och Vänt i Häcken, fortsatte han flinandes.

Ekenberg lyssnade uppmärksamt och väntade bara på vem Larsbos källa var. Han tittade på den slitne journalisten och insåg dystert att den dag som han la ner sin penna skulle han också dö. Journalistiken hade varit och var hans liv. Larsbo var med alla sina brister en duktig journalist med stor integritet. Man skulle inte döma honom utifrån hans yttre, för gjorde man det så var det ett stort misstag.

- Vem var det, Larsbo?

- Marcus Hedén, var svaret.

Ekenberg tittade klentroget på Larsbo.

- Hedén?!

De satt i det lilla förhörsrummet. Det var Leif Ekenberg, den misstänkte Marcus Hedén och åklagaren Erina Sagerlöf samt den misstänktes advokat Gunnar Petrén. Det hade gått några dagar och det hade gjorts husrannsakan i den misstänktes bostad och arbetsplats. Man hade då hittat en kavaj, ett par byxor samt en skjorta tillhörande den misstänkte. Alla nedstänkta med offrets blod. Teknikerna hade också funnit Hedéns fingeravtryck som var på ett sådant sätt på skrivbordet och även rumsdörren att de mycket möjligt hade kommit till i samband med mordet.

- Marcus du är misstänkt för att ha bragt kommunalrådet Carina Vedlund om livet. Detta med en brevpress som du med ett kraftigt slag krossat hennes huvud varvid döden inträffat. Förstår du anklagelserna mot dig?

Marcus Hedén såg trött på henne och nickade. Hans advokat såg stressad ut.

- Vi bestrider mord, skulle möjligen kunna betecknas som dråp i hastigt mod och det en efter grov provokation, försökte Petré.

Ekenberg samlade ihop sina papper i en liten prydlig hög. Såg den misstänkte rakt i ögonen.

- Erkänner du gärningen i sig?

- Ja, det gör jag väl, var svaret.

- Har du skickat ett stort antal SMS till Vedlund dagarna innan händelsen där du hotar henne med att du skulle gå till tidningarna?

Hedén såg upp, förvånad, för att inte säga överraskad. Han var tyst för att sedan nicka.

- Jag måste be dig svara så det kommer med på inspelningen, uppmanade Ekenberg honom.

- Ja, för fan! Jag slog ihjäl fanskapet! Jag skickade SMS:en, men tidningen vågade inte skriva om skiten.

Ekenberg funderade snabbt hur han skulle ställa nästa fråga. Det gällde att få fram motivet utan att för den skull lägga orden i mun på Hedén.

- Vad var det som tidningen inte ville skriva om?

Hedén tittade på honom igen. Han verkade vara i en annan värld för några sekunder.

- När vi var i Kina tillsammans med Holmström och de fick sin order. Vedlund och jag hade dragit i lite kontakter vi hade innan. För det fick vi en bonus. Kineserna betalade oss $100.000 var när kontraktet var skrivet. Nu hade Vedlund ett konto på sin mans bank som var skrivet i ett annat namn. Jag skulle få mina pengar när vi kom hem. Men eftersom fanskapet var tvunget att gå och lägga sig med den där jävla Mård så brann pengarna inne för när hennes karl fick reda på det. Han snodde helt sonika pengarna från kontot och varken Vedlund eller jag fick några pengar. Hade fanskapet kunnat hålla ihop knäna bara några dagar till hade jag fått mina pengar. Men nu blev det bara Lars Vedlund som vann på det hela. Sedan hade hon fixat så att Holmströms hade fått köpa marken invid fabriken till en bråkdel av värdet och fick för det minst 100.000 kr. Jag tyckte att hon kunde ge mig hälften av dom pengarna som en liten kompensation.

Nu blev det tyst i rummet. Och luften gick ur hela historien. Åklagaren Erina Sagerlöf anhöll Marcus Hedén och Leif Ekenberg gick för att skriva sin rapport. När han kom ut ur rummet gick han in på toaletten och ringde ett utlovat samtal.

- Han erkände.

Därefter la han på luren och insåg att han skulle komma hem i skaplig tid denna kväll. Faktiskt före Sofia. Han kom att tänka på att det var en bra fotbollsmatch på TV. Ekenberg kände sig trött. Inte bara rent fysiskt utan än mer trött på den sjaskighet och den smuts han såg omkring sig. Det kändes som om han stod upp i smuts till knäna, mänskligt avskräde, girighet och förnedring.

Han suckade och gick hem.

Text: Ingemar E. L Göransson

© Författaren och Ord & Kulturs Förlag

Har Facebook en egen politisk agenda?

image

I går morse blev en god vän och välkänd anti-rasist blockerad av Facebook. Shawbo Elyasi fick sitt konto blockerat av Facebook. Orsaken skulle vara att hon hade brutit mot fb:s regler. Nu verkar det snarare som om Facebook har gett efter för påtryckningar från högerextremt håll och sympatisörer till sannolikt SD. Det Shadwo gjort var att publicera några satiriska bilder riktade mot SD. Bilder som är fria och kommit från andra anti-rasistiska sidor på Facebook!

Så mycket för yttrandefriheten som Facebook alltsom oftast hävdat har varit orsak varför man inte tagit bort rasistiska eller anti-demokratiska sidor.

Shadwo Elyasi har gjort sig känd på nätet som en benhård kritiker av rasister, främlingsfientlighet och fascister under en längre tid. Hon har fått ta emot hot, men fortsatt sin kritik och inte låtit sig tystas. Detta har givetvis stuckit i ögonen på dem kritiken träffat.

Samtidigt vimlar det av rasistiska, fascistanstungna och nazisympatiserande sidor på Facebook. En grupp har t o m varit riktad direkt mot Shadwo. Det är näst intill omöjligt att få bort dessa sidor som uppmanar till hets mot folkgrupp, våld mot utlandsfödda eller politiskt obekväma osv.

Frågan blir därför, och infinner sig naturligt; har Facebook en egen politisk agenda. Egna politiska sympatier efter det som hänt Shadwo Elyasi? Om så är fallet är det synnerligen allvarligt om världens största site av Facebooks karaktär har det.

Svaret på den frågan har vi ej fått ännu och Shadwo Elyasis sida är i skrivande stund fortfarande blockerad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

söndag 18 januari 2015

Dagsvers 1

Terroristerna i ISIS har förbjudit innehav av duvslag. Detta då det skall enligt fanatikerna störa prisandet av Muhammed.

AKTA DIG DUVA

Båd människa och duva

för svartklädd fanatiker sig akta

i ISIS-land båda mista livet,

om duvan föda ges

och fattig irakier missa bönestund

 

Fanatism gör människan oklok,

grym och utan förstånd

ISIS-krigare ger dumheten

nytt ansikte medan duvan

vår fredssymbol upphöjes till

klokhetens ultima utveckling

 

Människan, skapelsens krona

än en gång ger galenskapen ansikte

svartklädd, grym

dum och primitiv

fanatismen, denna förståndets cancer

förtär och föröder

inte bara duvan och duvslagets vårdare

utan allas vår värld.

 

18 januari 2015

© Ingemar E. L. Göransson

måndag 3 november 2014

EN GREKISK TRAGEDI

Den tredje novellen av tio om kriminalassistent Leif Ekenberg och de brott han möter i Staden.

Författare och © Ingemar E. L. Göransson

autor sv

Kyrkogårdsvaktmästaren Hans Alfredsson fick en smärre chock denna tidiga torsdagsmorgon i juni. Han som brukade retas av sina arbetskamrater för att vara namne med den betydligt roligare personen. Som om namnet inte vore nog hade vår dödgrävare en arbetskamrat som hette Tage, men med Larsson i efternamn. Inte som sin mer legendariske Linköpingsson Danielsson. De två kom på den minst 50 år gamla flakmopeden. Den var i skick som ny där de kom åkandes för att mötas av en syn som de aldrig skulle glömma.

I gång trettiosex och på gravplats sjutton fann de kvarlevorna av den tidigare och sedan länge avlidne Karl Lindkvist uppgrävd, sittande lutad mot sin egen gravsten vilken var sönderslagen. Även hans hustrus kista var uppgrävd men ej uppbruten. Kvarlevorna av den sedan mer än tjugo år gamle avdöde Lindkvist var inte mycket mer än ett skelett med några hängande halvruttna klädtrasor . Att tro att det skulle gå att känna igen några anletsdrag av den döde och numera uppgrävde var en illusion. Trots detta drog Alfredsson och hans kollega slutsatsen att det var sagde Lindkvist som numera hade ”kryat på sig” och satt uppe. Så väl kunde de två sin arbetsplats och dess invånare. De visste exakt vem som låg var. Ett resultat av många år tillbringade innanför kyrkogårdens murar och ett idogt grävande.

- Va fan, utbrast Larsson där han satt med benen i kors på mopedens flak. Han vände sig till sin kollega som om han skulle ha ett svar på den outsagda frågan.

- Fy fan, var det korthuggna svaret. De två stannade framför den uppgrävda graven och Alfredsson tog av sig sin reklamkeps från LRF och kliade sig i den rödlätta, men allt glesare skalpen. Han tog försiktigt ett steg framåt och tittade närmare på de rester av den man som begravts tjugo år tidigare. Han läste numret på graven och konstaterade med en belåten röst.

- Jo, det är Lindkvist. Men vad fan gör han uppe! Den något, för en åhörare, förlov sagt korkade frågan fick inget svar då Larsson just nu i detta såg ut att ha behov att kasta upp frukosten.

- Ska vi inte ringa snuten, frågade han försiktigt. Alfredsson nickade stilla och de två männen äntrade sitt arbetsfordon och vände på två hjul och åkte tillbaka till sitt kontor. Efter lämnade de blå oljeblandade avgaser. Samt givetvis en uppgrävd grav i all sin groteska bild av meningslöshet.

Leif Ekenberg vaknade denna morgon stilla och utan att känna någon brådska. Han sträckte ut sin arm och kände sin Sofias axel till vänster om sig i deras breda dubbelsäng. Sängvärmen gjorde gott och fick Ekenberg att inte vilja gå upp. Han hade kommit hem kvällen före efter ett sorglustigt förhör men en av Stadens vanligaste småskurkar. Mannen hade efter ett längre, uttråkande förhör erkänt inte bara det han tagits på bar gärning med. Men även ett tiotal inbrott och detta av bara farten. Det hade tagit en stund så Ekenberg hade kommit hem när hela familjen sov stilla och huset var tyst.

På bordet i köket hade Sofia lämnat en lapp med budskapet att i kylskåpet fanns en leverpastejsmörgås och en öl om han var hungrig. Väck mig inte, men du är välkommen i morgon bitti! Det hade lappen sagt och nu var det morgon. Sofia vaknade till, såg in i Ekensbergs ögon, log kärleksfullt och kysste honom samtligt som hennes hand sökte sig till hans kön.

Hon smekte honom utan att säga ett ord och satte sig på honom och välkomnade honom. De älskade utan ett ord och Ekenberg kände sig lycklig och sände en välsignande tanke till den mördare som ovetande fört dem samman för många år sedan.

På senare tid hade deras kärleksliv fått ett nyvaknande. Ingen av dem visste varför, men båda njöt av den gemensamma närheten och fysiska njutning de hade av varandra. Men, tänkte Sofia, att så är det väl att vara gifta så länge som vi varit. Hon räknade inte åren liksom hon inte räknade sin makes allt intensivare stötar i i hennes sköte. Hon bara njöt liksom Leif. Plötsligt kände hon hans våg av värme som fyllde henne och hon samtidigt kände en våg av intensiv njutnad.

De två låg kvar i sängen och sa inget. De såg på varandra och kände en intensiv lyckokänsla. Han, den storvuxne polisen och hon den ganska alldagliga sjuksköterskan. Sofia som i Leif Ekenbergs ögon var den vackraste kvinnan i världen. De såg hur träden utanför deras fönster i det lilla huset spelade i vinden med sina skuggor mot persiennerna och rummets tak. Klockan var nu 7.23 då tystnaden bröts av Ekenbergs tjänstemobil.

Han reste sig och gick naken tvärs över rummet till ett litet bord där han lagt den på natten nu exakt 6 timmar och 17 minuter sedan.

- Ekenberg.

Han lyssnade och suckade och svarade att han skulle komma så snart han kunde.

- Jag vaknade nyss, sa han lite kort. Jag kom ju hem mitt i natten Nilsson bekände ju allt och lite till. Rapporten är skriven! Den ligger på ditt skrivbord.

Av samtalet förstod Sofia att det var Ekenbergs chef polismästare Johan Persson som själv ringt så att det måste vara något allvarligt. För normalt ägnade sig denne man åt politiskt myglande eller i vart fall liknande sysselsättningar tillsammans med kommunens ledning. Kriminalassistent Leif Ekenberg hade inte mycket över för detta utan höll sig borta från politik och politiker. Särskilt det sistnämnda hyste han enbart ett stilla förakt då han ansåg att flertalet var korrumperade. Om inte i ekonomisk mening så mentalt. Han själv hyste en närmast ”gammaltestamentlig” socialdemokratisk övertygelse om rättvisa och solidaritet. Två begrepp som han insåg hade ringa betydelse i den värld han råkade blivit satt att leva i. Egoismen var istället det primära.

Han vek ihop sin mobiltelefon och därmed bröts samtalet. Han tittade vänligt på den nakna Sofia och kliade sig i sitt skrev medan han kände att han egentligen skulle vilja krypa ner till sin hustru på nytt vilket också han uppenbarligen visade inför Sofias ögon hade som önskan.

- Nehe, skrattade hon. Nu blir det inte mer roligt. Jag ska till jobbet och det ska du med. Jag tar duschen först . Mina sjuka väntar på mig.

- Gör du det, svarade han leende. Mitt lik springer ingenstans. Tjugoåriga döingar brukar inte göra det, sa han lakoniskt.

Sofia tittade på honom frågande.

- Någon har grävt upp ett tjugo år gammalt lik och satt det mot dess sönderslagna gravsten inatt. Han tittade på den ännu mer frågande Sofia.

De hörde hur det rörde sig på undervåningen och de förstod att deras två barn Anna och Ivar var uppe och smågnabbades som syskon brukar göra.

- Är ni klara?, hörde de Annas röst och förstod att syskonen mycket väl visste vad som skett i föräldrarnas sängkammare. Ska ni ha frukost?

De hörde fnissandet och sonen Ivars målbrottsröst.

- Vi har dukat medan ni har varit upptagna!

Ekenberg kom till Stadens kyrkogård 55 minuter senare. Han syntes över mängden då han var nästan två meter lång och kraftigt byggd utan att för den skull vara fetlagd. Märkligt kan tyckas för han var mycket glad i mat. Och, Sofia lagade mycket god mat som han gärna åt med god aptit. Han tittade på den märkliga synen han nu hade för sina ögon.

Den uppgrävda graven luktade våt jord och något mer, något unket, illaluktande påminnande om den söta lukten av död. Nu kom den inte från liket, eller rättare skelettet då det inte var mycket mer utan från dödgrävarna vars arbetskläder var i behov att tvättas. Ekenberg tittade på Alfredsson och Larsson, eller Hasse & Tage, som de kallades i Staden.

- Fy fasen, ni stinker, sa han helt ärligt medan han tittade på dem uppfodrande.

- Vi har för fan inte grävt upp den jäveln, sa Tage. Hasse nickade instämmande. Han bara satt där när vi kom. Vi är oskyldiga.

- Utom till att lukta värre än han, utbrast Ekenberg och pekade med tummen mot huvudpersonen denna förmiddag. Vet ni vem det är?

Duon tittade på varandra. Skruvade på sig och Alfredsson tog försiktigt till orda.

- Det måste vara Ingvar Lindkvist, slog han fast. Det är hans grav och den är ju tom nu. Kistan är ju uppbruten och det är ju hans gravsten som är sönderslagen.

Ekenberg gick runt graven och såg att någon hade med något kraftfull verktyg typ slägga krossat gravstenen av granit. De var ganska många kring graven nu. Förutom Ekenberg två uniformerade polismän, teknikern Eva Carlsson och de två dödgrävarna. Samtidigt såg han hur polischefen Johan Persson närmaste på grusgången med bestämda steg. Men värre var att lokaltidningens mest avskydde gam Per ”Kladde” Karlsson var på ingång med båd penna och digitalkamera.

- Lasse, bad Ekenberg, en av de uniformerade polisen, håll ”Kladde” borta och inga foton. Och se till att ingen kommer innanför avspärrningen. Ingen.

Den tilltalade Lars Öberg nickade och gjorde en diskret honnör och gick i riktning mot det fria ordets representant. Denne protesterade, men hade föga för detta utan fick finna sig i att se i stort inget på avstånd.

Eva Carlsson tog för ögonblicket jordprover och luktade misstänksamt på gravstenen. Hon såg betänksam ut. Hon var egentligen för ung för att vara kriminaltekniker men hade varit en idog och stjärnstudent och därför lyckats ta några genvägar i sin karriär. Hennes röda hår och hennes utstrålning fick män att titta två och tre gånger efter henne när hon handlade på ICA. Hon var ensamstående, trodde i alla fall de flesta. Vad få visste var att hon levde tillsammans med en annan kvinna som arbetade på länsstyrelsen i grannstaden. Hennes intresse för män var med andra ord minimalt utan hon älskade sin sambo med vilken hon bodde tre mil bort.

Eva Carlsson var en lysande kriminaltekniker och hon såg upp på Leif där han stod på behörigt avstånd från graven, eller det som varit en grav.

- Leif, började hon. Den som grävde upp den här hatade honom. Det är jag säker på för någon har pissat på både gravstenen och liket.

- Räcker det till att ta prover, kanske få fram DNA?

Hon såg fundersam ut innan hon svarade.

- Ja, med lite tur tror jag det. Om inte räcker det här, sa hon och höll upp en plastpåse med avföring.

Ekenberg hade sett mycket, men det här var i det grövsta laget. Han kände ett illamående och tittade bort. Någon hade gjort sina behov på graven. Värre förnedring av en död kunde han inte tänka sig.

- När kan du ha några besked tror du?, frågade han vänligt det rödhåriga oraklet.

Eva Carlsson såg på honom och såg bekymrad ut.

- Teoretiskt skulle det väl kunna gå på några dagar som du vet. Men det är väl köer och jag tror inte att vår vän här blir prioriterad så räkna minst en vecka. Hon såg lite uppgiven ut och den röda luggen syntes som en stoppsignal i hennes panna.

Ekenberg suckade. Dock insåg han att en död sedan 20 år knappast kan kallas för prioriterad. Hans uppmärksamhet ägnades istället åt den lilla grävmaskinen av märket John Deere och drog slutsatsen att den hade använts under natten för att gräva upp liket. I varje fall sannolikt.

- Eva, har du tagit prov på den där?

- Ska göra det, svarade hon och tittade upp från marken. Att den användes är jag säker på, men om det finns användbara fingeravtryck får vi se. Jag ska ta det sedan, men jag ville ta prover här först innan det eventuellt börjar regna.

Ekenberg såg det kloka i hennes beslut. Eventuella fingeravtryck skulle i alla fall vara inlåsta i den lilla hytten. Han såg sig om efter de två dödgrävarna. De stod en bit längre bort så han styrde stegen mot dem. Han ville ha svar på några viktiga frågor även om han anade svaren.

- Alfredsson, sa han, var brukar ni ha John Deeren på nätterna? Är den inlåst, eller? Vem har tillgång till den?

De två stinkande herrarna såg på varandra innan den tilltalade Alfredsson svarade.

- Vi har inget gjort!

-Jag har inte sagt det, svarade Ekenberg trött. Jag vill bara veta vem som kan haft tillgång till maskinen. Inget annat. Det är väl ingen av er två som är så dum att ni skulle gräva upp Lindkvist. Sannolikt gör ni inte mer än nödvändigt så onödigt extraarbete undviker ni nog.

- Den brukar stå i verksta´n , svarade Alfredsson. Märkbart lättad över att Ekenberg ”friat” honom. Det är bara vi som har nycklar.

- Var förvaras dom nattetid eller när ni inte är här?

De två såg på varandra och tittade ner i backen som två ungar som kommits på med att palla äpplen.

- Kom igen nu!, sa han och skrattade. Var gömmer ni nyckeln?

De två tvekade innan de till sist svarade. Ekenberg lyssnade på fåglarnas sång i grönskan på den annars så stilla kyrkogården och väntade tålmodigt på svar.

- Jo, det är så här, tvekade Tage. Det är ju inte regelrätt, men vi har nyckeln på ett annat ställe när vi inte här. Vi vet ju att det är säkert, så vi gömmer den bakom elskåpet. Det finns en liten hylla där och det vet ju ingen om.

Det blev tyst igen. Det två dödgrävarna var rädda för nästa fråga.

- Varför?

Det var fortsatt tyst.

- Varför?, upprepade Ekenberg. Svara nu för faaan innan det blir värre. Ska vi gå bort och kolla. Han styrde sina steg mot verkstaden som låg ett par hundra meter bort. De två nu märkbart nervösa dödgrävarna rantade efter och började prata i mun på varandra om att de alltid gjort så. Att de inte ville gå in på kontoret för basen var så tjurig.

Ekenberg lyssnade inte. Han visste att de ljög. Inte för att för en sekund trodde de var skyldiga till att ha grävt upp Lindkvist för om hat var motivet som Carlsson antytt så varför skulle de här två Kling & Klang-typerna vara skyldiga?

När de kom fram till verkstaden öppnade han dörren. Han gick in med de två i släptåg. Ekenberg såg att de tittade förstulet mot en plåtdörr som var till höger. Han gick fram och öppnade den och började gapskratta.

- Jaha, ni grabbar! Han skrattade rått, stängde dörren och gick ut igen. Sedan vände han sig om.

- Den där hembränningsapparaten ska vara borta i morgon. Jag kommer att kolla, det kan ni lita på. Sedan får ni och era kompisar skaffa brännvin på annat sätt. Men inte här. I fortsättningen skall nyckeln till verksta´n förvaras på kontoret. Om ni inte gör som jag säger så kommer er bas få reda på hela eran lilla affär. Förstått!

De två tittade skuldmedvetet på honom och nickade skyldigt.

- Vilka vet om att nyckeln har hängt där? Någon som har någon som helst släktskap eller liknande med Lindkvist. Tänk efter nu era dumskallar!

De två ”dumskallarna” som Ekenberg spydigt kallat hobbyhembrännarna såg modstulna ut. De visste inte vad de skulle säga. Att de var ute på hal is det förstod de så väl. Men sa de för mycket skulle de få problem och sa de för lite fick de Ekenberg och hela lagboken i skallen, så mycket begrep de. Alfredsson harklade sig och tittade på sin arbetskamrat . De nickade åt varandra och Alfredsson började berätta.

- Vi ställde fram dunkarna i rummet på golvet när det var klart, berättade han. Sedan var det bara för köparen att hämta själv sin dunk. Pengarna fick vi i förskott.

Ekenberg suckade och såg ut som om han hade gett upp. Han poängterade att han sket i deras tidigare bravader utan ville veta om det fanns någon bland deras kunder som hade någon direkt eller indirekt koppling till Lindkvist som råkade vara jävligt död och ännu jävligare mycket uppgrävd.

De två tittade på varandra på nytt och skakade samfällt på huvudet.

- Men, viskade Tage, vi har ett kundregister. Alfredsson såg ut som han skulle explodera, han blev svartröd i ansiktet och såg ut som han skulle få kramp och hjärtinfarkt vilken sekund som helst. Ekenberg, som hade varit på väg att vända sig om såg på de två kompanjonerna. Först med misstro och sedan log han brett.

- Ge mig det med en gång, sa han hotfullt, annars kommer jag ihåg vad jag såg därinne.

Kriminalassistent Leif Ekenberg satt vid sitt skrivbord och läste igenom de två hembrännarnas så kallade kundregister. Han gick genom namn efter namn och förde upp på ett papper eventuella namn som kunde ha någon som helst koppling till den uppgrävde Lindkvist. Det var inte det allvarligaste brotten i lagboken. Men nog så allvarligt då det var ett så kallat artbrott, vilket innebar att det kunde ge fängelse i minst ett år. Han hade nyss läst vad lagboken och brottsbalken hade att förtälja i ämnet.

”Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, döms för brott mot griftefrid till böter eller fängelse i högst två år.” Så stod det skrivit i den blå lagboken i dess 16:e kapitel, 10 paragraf.

Ekenberg fortsatte att gå igenom den förhållandevis digra listan som de två herrarna noggrant noterat varje inköp, när och av vem. Men hittills hade han inte sprungit på någon Lindkvist, dock några Lindberg, Lindén och liknande. Han kände igen namnet på fler av stadens krögare och ett antal pizzabagares namn. Men, som sagt, ingen Lindkvist. Han satt i sin skrivbordstol där han nu lutade sig bakåt och funderade på nu när den tidiga efter middagen inträtt om han kanske borde vända på spaningen. Kontakta de eventuella efterlevande fast han visste att kollegorna på ordningen redan varit i kontakt med de två efterlevande barnen som numera var i dryga fyrtioårsåldern hade blivit uppsökta av Stadens ordningspolis.

De hade givetvis blivit chockade av nyheten att deras far hade blivit uppgrävd och skändad å det grövsta även om polismännen hade fört fram nyheten med takt som det sig bör. Den polisman som fått det tveksamma uppdraget var Lasse Öberg, den samme som hade fått uppgiften att hålla Stadens meste journalist eller gam på avstånd på kyrkogården.

- Men det var något som inte stämde, berättade han för Ekenberg, där de satt på eftermiddagens fikabord. De verkade chockade, men samtidigt kändes det som om det inte var äkta.

Ekenberg tittade på den uniformerade kollegan och väntade på fortsättningen. Han hade lärt sig genom åren att inte bortse från den magkänsla som poliser ofta utvecklar och inte skall ses över axeln.

- De, fortsatte Öberg, verkade inte vara förvånade utan snarare utan väntade på beskedet. Jag besökte brodern Mats Lindkvist först och han blev mest förbannad, men dottern Johanna Berglund tog det hela mycket kallare även om hon ojade sig rejält. Men, som sagt, det verkade inte äkta på något sätt. Han tänkte efter, kliade sig under hakan och fortsatte.

- Jag fick intrycket att hon inte brydde sig faktiskt.

Ekenberg såg på Öberg och funderade på det han berättat. De två satt sedan och kallpratade om händelser på stationen och om fotboll som var Öbergs stora intresse. Ett, för övrigt, intresse som inte var av något som helst värde i Ekenbergs värld. De två reste sig och var och en gick till sitt.

När de skiljdes frågade dock Ekenberg Öberg vad Johanna Berglunds man hette.

- Lars-Anders tror jag, svarade han. Varför frågar du?

- Inget, det var bara en tanke.

När Ekenberg kom åter till sitt rum tittade han på det svart-vita fotot på sin tidigare familj som hade körts över av en narkotikaberusad buse i den stad där han verkat för många år sedan. Han sa tyst för sig själv.

- Ja, du Kristina, det som skett en gång har en egen vilja och kommer gärna åter och spökar för oss alla. Vete fan, om det inte är det som skett här också. Hoppas ni har det bra i er himmel, sa han och kände en tår i ögonvrån trots att det gått så många år sedan han förlorade sin första familj.

Klockan var halv fyra på eftermiddagen. Han kände en hopplöshet och trötthet. En hopplöshet och trötthet som vuxit inför sitt arbete och allt det elände och alla mänskliga tragedier han mötte dagligen. Ekenberg som var en högst medkännande man som hade svårt att vara fördömande av vad andra gjorde. En erfarenhet som vuxit var insikten att brott var inget som kom till av bara jävelskap utan hade ofta mer djupt liggande orsaker. Inte för att det gick att skylla på ”taskig barndom” i största allmänhet och därmed slippa ansvar, men ofta fanns händelser i människors liv som orsakat det onda som skett.

Han såg igenom sina mail och hittade inte det han sökte, resultat av DNA-undersökningen eller fingeravtryck och bestämde sig därför att gå hem. Ekenberg reste sig från sin kontorsstol. Tog sin tunna sommarjacka och såg sig om så att inget låg framme som inte borde göra det. Han gick nerför trapporna från polishusets andra våning, ut genom den imposanta ekdörren i det gamla huset, tog av till höger och gick mot ICA-affären för att handla. Leif Ekenberg tänkte överraska sin familj med att maten stod på bordet när de kom hem.

Han köpte några biffar, bakpotatis och en pepparsås på flaska. Lite grönsaker och ett par öl fick avsluta handlandet. Därefter över till bolaget och köpte en flaska bra rödvin. Han gick sedan till sin bil och åkte direkt hem för att förbereda middagen.

Vid niotiden på kvällen satt Sofia och Leif i den bekväma soffan på altanen och njöt av den varma sommarkvällen. Maten hade varit god och de två barnen, numera tonåringar var ute på sitt. Skolan var snart slut för terminen och de var på var sin fest och skulle säkerligen bli sena.

- Tror du, frågade Leif Sofia, att någon kan hata sin far så mycket att de kan förmås gräva upp honom, krossa hans gravsten och göra sina behov på liket. Och detta efter 20 år?

Sofia tittade eftertänksamt ut över deras trädgård och sedan direkt i hans ögon. Han såg rakt in i de ögon som en gång för snart tjugo år sedan räddat honom från sorgens undergång. De var tysta båda två och det enda som hördes var nattens ljud och en moped avlägset.

- Ja, det tror jag, svarade hon, om kränkningen eller sveket var så svårt att det aldrig går att förlåta. Varför frågar du?

Han tänkte några sekunder och svarade att han hade en idé om varför Karl Lindkvist hade grävts upp och skändats.

- Nej, nu skiter vi i det sa han samtidigt som han slog armarna om sin Sofia och kysste henne innerligt. De satt sedan och höll om varandra som om de var rädda att den stilla sommarnatten och dess stämning skulle överge dem.

När Ekenberg kom till jobbet dagen efter fortsatte han att gå igenom listan på köpare av ”Kling & Klangs” hembrända drycker. Han letade efter ett namn – Berglund. Efter en stund fann han en Berglund, Lars –Anders. Han hade varit en trogen kund som köpt en dunk varje lönetillfälle. Han slog näven i bordet och sträckte sig efter telefonen och ringde till sjukhuset där Stadens kriminaltekniska labb fanns. Eva Carlsson svarade efter några signaler.

- Jo, vi har användbara fingeravtryck och DNA vi har är från både en man och en kvinna. Kan du hitta rätt personer så räcker det som teknisk bevisning.

Nästa telefonsamtal gick till Stadens åklagare Erina Sagerlöf som han informerade om genombrottet i utredningen och de bestämde att syskonen Lindkvist och Lars-Anders Berglund skulle tas in för förhör. Därefter gick han över till chefen för ordningspolisen och bad honom skicka tre bilar samtidigt för att ta in de misstänkta. Tre då han inte ville ge dem möjlighet att prata samman sig även om de sannolikt redan gjort det.

Förhörsrummen var vid lunchtid besatta med de tre misstänkta. Ekenberg hade fått reda på att Lars-Anders Berglund hade ett förflutet som grävmaskinist och utan tvekan kunde sköta och köra den lilla John Deere-maskinen. Han erkände efter ett kort förhör att han hade tagit nyckeln bakom elskåpet och kört den lilla maskinen. Han hade grävt upp likkistorna, men något mer hade han inte gjort. På frågan varför sa han att det var av kärlek till Johanna och för att hon äntligen skulle få ro i sin själ.

- Den jäveln misshandlade och våldtog båda sina barn medan kärringen sket i det! Jag ångrar inget han var ett as Lindkvist och skulle fått sitt långt tidigare.

Erkännanden kom också snabbt från de två syskonen som berättade om rent helvetiska förhållanden i sitt barndomshem och att de inte ångrade heller något.

Leif Ekenberg satt och skrev sin rapport. Mailade den över till Sagerlöf och tänkte med sorg på det helvete dessa två barn måste haft och den smärta de måste burit på under alla dessa år. Han visste att de skulle dömas i tingsrätten, men också att en duktig advokat skulle kunna få dem utanför fängelse och kanske få det till villkorliga domar.

Några dagar senare gick han över kyrkogården och noterade att graven nu var återställd och det enda spåret var att det inte fanns något gräs på den och att den saknade gravsten. En gravsten som säkerligen aldrig skulle komma tillbaka. Ekenberg såg på håll Alfredsson och Larsson gå och påta på var sin grav. Han tänkte att de hade komma undan i rena förskräckelsen. Detta medan syskonen Lindkvist hade fått ett helvete.

Sommaren gick mot sitt slut. Familjen Ekenberg hade varit i Smögen två veckor och njutit av den vackra västkusten. Det hade som helhet varit en vacker sommar och nu när hösten närmade sig var det inte utan Ekenberg kände ett visst vemod som han oftast gjorde när hösten kom.

I början av september såg han en liten notis i lokaltidningen att de två syskonen Lindkvist hade tagit sina liv genom att hänga sig i samma träd i skogen utanför Staden. Ekenberg tänkte att det var på ett sätt ett logiskt slut på den grekiska tragedin han tvingats se på alltför nära håll.

© Ingemar E. L. Göransson