Med bästa vilja kan ingen säga att läget i Europa är ljus för ögonblicket. Sanningen är att kapitalismen är i sin svåraste och djupaste kris sedan 1930-talets sammanbrott.
Hela europrojektet håller på att falla samman samtidigt som den närmaste högerhegemonin i vår världsdel är svaret skyldiga när medborgarna ställer den berättigade frågan var detta skall leda hän.
© Ingemar E. L. Göransson
Arbetslösheten
Arbetslösheten i Europa är utan tvivel så allvarlig att den hotar politisk stabiliteten nu i flera av Europas nationer och staters och undergräver i alla demokratins trovärdighet. Den brittiska dagstidningen The Guardian visade i siffror i början av december hur illa det i verkligheten är. I Grekland är ungdomsarbetslösheten i nivå med katastrof utifrån alla måttstockar; 43 procent, Spanien lika illa 48 procent eller Italien med 24 procent för att ta några exempel från eländets sifferexercis. Totalt ligger arbetslösheten på ett snitt av ca 10 procent i Europa.
Genomgående för hela Europa är en hög permanent och växande arbetslöshet och detta oavsett konjunktur. Denna arbetslöshetskris är en konsekvens av den politik som har förts i Europa under de senaste 20-30 åren där inflationsbekämpning har getts högre prioritet än att sätta folken i arbete. Full sysselsättning har sett som ett problem då den betytt högre inflationsnivåer. Ett ”problem” sett ur främst finanssektorns perspektiv som i den nyliberala liturgin är ryggraden i den nya kapitalismens världsbild.
Oanade konsekvenser
Efter andra världskriget så var det självklart att 30-talets kris inte skulle få återupprepas och att den oreglerade och okontrollerade kapitalismen skulle tyglas. När sedan Sovjetunionen och muren föll likt det korthus inträffade två parallella utvecklingsfaser. Den första som kan kallas förvirrelsens reaktion innebar att arbetarpartierna oavsett socialdemokratiska eller mer kommunistisk färgade tappade styrfart och sin kompassriktning – socialismens som idé blev omöjlig p.g.a. den enorma borgerliga pro-kapitalistiska marknadsliberala propagandan . Parallellt med detta skedde en formidabel nyliberal politisk och ideologisk offensiv utan historisk jämförelse.
Att de kommunistiska partierna tappade sitt ”hemland” skulle innebära problem och identitetsförlust var självklart efter murens fall, men att de socialdemokratiska dvs. labourpartierna skulle drabbas på samma sätt var inte lika självklart.
Professorn i politisk teori Chantal Mouffe (se kommande intervju i Tiden) menar att det var just det som hände. Även om labourpartierna (dvs. de socialdemokratiska och socialistiska partierna) var anti-kommunistiska så var idén om en demokratisk socialism, blandekonomiska lösningar som i de nordiska länderna indirekt avhängiga närvaron av ett Sovjetblock. Ett Sovjetblock som var ett även om bristfälligt exempel på att en annan ekonomisk ordning var möjlig.
När Sovjetunionen försvann och en nyliberal politisk och ekonomisk hegemoni upprättades i Europa med normpolitik och acceptans av massarbetslöshet som ett (nödvändigt) ont för att upprätthålla en låginflationspolitik. Detta fick konsekvens att välfärdsstaten angreps och arbetslösheten blev bondeoffret eftersom kapitalismens som ideologiskt mönster hade segrat över det impolderande Sovjetimperiet.
Man kan säga att en bidragande orsaken till både Sovjetsystemets kollaps och neoliberalismens seger var framväxten av en byråkrati som i Sovjet beskrevs som ”utkastade genom dörren och åter inkommande genom fönstren” av Lenin medan den i välfärdsstatens framväxande byråkratin som administrerade välfärdsstaten som basen för högerns revolt mot densamma i demokratisk socialistiskt eller generell form.
Labourpartierna söker identitet
De ovan nämnda beskrevs 1980 målande av den legendariske socialdemokratiske skribenten Jan Lindhagen i sin skrift ”Ett mått av prövning” (Zenit häften 1980) som de som ”avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, ”vänner”, ”bröder och systrar”. (…)..välfärdsstatens framväxt, där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckargrupper. Ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare.”
Vi måste förstå vad labourpartierna var för typ av partier. Den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev dem som en koalition mellan socialisterna som ville undanröja kapitalismens onda sidor och fackföreningarna sökte av politiska skäl parlamentarisk representation för att driva arbetarnas och löntagarnas högst berättigade krav.
Vi har sett hur labourpartierna sökt ny identitet och “new labour” var en konsekvens av Sovjets kollaps och Thatchers massiva press från höger vilket resulterade i en marsch in mot mittens politiska rike. Men detta fick konsekvensen att partiernas väljare tappade intresse och det förtvinade intill disillusion. För varför skall det upplevas lockande för medborgarna att ta steget till engagemang när partierna alltmer liknar varandra och den enda uppfattbara skillnaden reduceras till hur avregleringarna, nedskärningarna, budgetdisciplinen skall administreras.
© Ingemar E.L. Göransson
Den tidigare nämnda Chantal Mouffe skriver i sin bok ”The return to the political”:
”Illusionen av konsensus och samstämmighet, liksom ropen på ”icke-politik”, måste erkännas som varande fatala för demokrati och därför överges. Frånvaron av en politisk front, är långt ifrån ett tecken på politisk mognad, utan det är symtomet på en avsaknad som hotar demokratin, då avsaknaden utgör den terräng vilken kan ockuperas av den extrema högern för att uttrycka nya antidemokratiska politiska identiteter.” (Sid 5-6, undertecknads översättning)
Vi ser som nu i Sverige hur det socialdemokratiska partiet söker en ny identitet men bristen på självförtroende gör varje gång när partiet ställer bra förslag som visar på ett alternativ backar detsamma nervöst när de massiva marknadsliberala krafterna och den nyliberala högern mobiliserar motstånd. Istället för att stå fast vid självklara krav på att alla medborgare skall ha tillgång till telefonkommunikation eller fungerande infrastruktur så skyggar partiet inför den massiva högermuren.
Ingen renässans
Det var många inom den demokratiskt socialistiska rörelsen, inom den reformistiska riktningen av arbetarrörelsen, oavsett om det var labourpartier eller mer socialistiska partier som trodde att Sovjetblockets sammanbrott skulle leda till att dessa partiets idé om ett bröllop mellan arbetarrörelsens socialistiska grundsyn och en blandekonomisk ordning skulle få en renässans efter 1980-talets högervåg.
Effekten blev den motsatta. Alla socialistiskt färgade idéer oavsett om det var förödda kommunistiska partierna på kontinenten eller socialdemokratiska/labour som var deras barnmorska drabbades av samma nedgång. Vad de mer optimistiska kamraterna sannolikt inte räknat med var att även borgerliga och i viss mån nyliberalt färgade politiker likt Bismarck på sin tid var väl medvetna om att en återgång till en total nedmontering av välfärdsstaten skulle leda till omfattande folkligt missnöje t.o.m. revolter (se de folkliga manifestationerna i södra Europa under hösten 2011 eller tax-pollrevolten i London under Thatcher) och detta var politiskt omöjligt.
Istället valde t.o.m. Thatcher en nedmontering av den labourbyggda välfärdstaten genom privatiseringar och exkludering av minoritet av befolkning som då skulle tjäna som regulator av lönebildningen genom sin arbetslöshet och parallellt ett belönande av den i arbete varande majoriteten i arbete genom omfattande skattesänkningar (jfr ”jobbskatteavdraget”). Men trots detta möttes Thatchers politik av starka protester men eftersom Labour och fackföreningarna var i kaos kunde inget verkligt effektfullt och framgångsfullt motstånd organiseras.
I sitt sökande efter identitet blev därför de socialdemokratiska/socialistiska partiernas talesmän för inte för majoriteter utan för alla upptänkliga minoriteter. Professor Bo Rothstein beskrev detta dagarna efter valet 2010 i DN som
”En ytterligare förklaring är att socialdemokratin själva, åtminstone i sin retorik, i långa stycken kommit att överge den generella välfärdspolitiken. Istället för att presentera sin politik som rättigheter och service för alla eller väldigt breda grupper har man kommit att prata väldigt mycket om politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper - det må vara långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter, homo-, bi-, och transsexuella osv. Problemet med en sådan politik för det första att den stöter bort stora delar av medelklassen som det i nödvändigt att ha med för att skapa en politisk majoritet.”
Ifrågasätt ortodoxin
Som vi ser så är socialdemokratins kris ett fortsatt faktum som har sin grund i komplicerade sammanhang men också en oförmåga att våga ifrågasätta samma komplicerade orsakssamband. Politik handlar om att vilja förändra men saknas viljan kommer också avsaknaden av förmåga bli evident.
George Orwell den brittiske författaren och socialisten skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”
Det är denna ortodoxi som arbetarrörelsen och då främst socialdemokratin, labourpartierna och socialisterna måste våga ifrågasätta. Inte bara för den nödvändiga politiska samhällsdebatten, inte bara för att ifrågasätta den nyliberala politiska hegemonin, inte bara för överlevnaden av en generell välfärdsstat utan främst för sin egen överlevnad.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
