Sagostunden

Jag ser framför mig hur snacket gick. Hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg satt där på Rosenbad och var bekymrade. De insåg att de har kort tid kvar och efter valet 2014 så var det nog kört för dem. Men den brända jordens taktik verkar fungera då den kommande socialdemokratiska regeringen lovat att inte ändra något av det som Reinfeldt och grabbarna gjort.

- Anders!, vi har glömt att privatisera järnvägen, sa en bekymrad Reinfeldt. Vad ska vi ta oss till, vi måste få skiten ur världen. De ligger ju på mig från alla håll att komma hit och ta över. Nu senast ringde Merkel och var skitsur.

- Det är ett bekymmer, erkände Borg. Vi kan ju inte bara göra som med vårdcentralerna för det märks ju mycket mer om vi ger bort järnvägen. Nog för att vi har fått den att fungera sämre eftersom det fattas 80 miljarder i underhåll men det räcker inte. Jäkla akademiker som ska lägga sig i!

Borg var sur på professorn på KTH som hade räknat fram siffran för ett par år sedan.

De titta på varandra och funderade.

- Vi måste göra något så sossarna inte kan rädda järnvägen, muttrade Reinfeldt. Tänk för fan Anders, eller satt din hjärna i hästsvansen?! Det har ju inte hjälpt att tågen inte går i tid. Inte ens har det hjälpt att vi har sett till att inget fungerar mellan de olika bolagen. Vi får väl i och för sig tacka sossarna för att dom bolagiserade SJ en gång, men det räcker inte! Vi måste få skiten att gå åt skogen.

- Och inte räcker det heller med att tågen spårar ur var och varannan dag heller, sa Borg där han satt och lekte med en penna.

Båda var bekymrade, hur skulle de bli av med järnvägen så fler skatter kunde sänkas för deras kompisar och dem själva. Helt plötsligt öppnades dörren och in kom Annie Lööf. De två tittade bekymrat upp på henne.

- Vad ni ser molokna ut, sa hon på sin gnälliga småländska. Har ni sålt mjölken och tappat pengarna?!

- Nej, men vi vet inte hur vi ska bli av med järnvägen, svarade de två unisont. Vi måste privatisera skiten innan valet annars kommer sossarna att satsa massa pengar på tågen. Och det om något skulle höja skatterna. Och du vet, Sjöstedt och miljömupparna skulle ligga på som iglar om mer pengar till Statens Järnvägar.

De såg närmast illamående ut när de sa ordet ”staten.”

- Vad korkade ni är, sa Lööf illistigt. Ett rejält besparingsprogram så att tågen slutar att gå. Sedan blir det panik och alla ropar efter privata bolag som ska rädda järnvägen. Det finns flera riskkapitalbolag som köper skiten och säljer efter ett par år. Det fixar jag!

De två herrarna tittade imponerat på varandra.

- Du är inte dum fast du är Centerpartist, utbrast Reinfeldt. Beställ fram en taxi så åker vi till Stureplan och firar!

De tre gick ut från Rosenbad sjungandes ”Seijern är vår! Seijern är vår!”

PS Alla eventuella likheter med verkligheten är högst troliga och inget misstag! DS

Text: Ingemar E L Göransson

Arbetstidsförkortning måste in i den politiska debatten igen

Lena Melin skriver i gårdagens (den 20 okt) Aftonbladet att Reinfeldt och den borgerliga högerregeringens jobbpolitik har rasat ihop. Det är en realitet som ingen kan motsäga, inte ens den mest inbitne moderat. När arbetslösheten är större nu, 2013, än 2006 och rör sig bara marginellt mellan 7-10 procent, dvs. det är en faktisk massarbetslöshet. När var fjärde ungdom går utan jobb är det ett samhällsproblem som bara en självgod högerpolitiker som Reinfeldt kan skryta om och vara nöjd med.

 

Inte bara Reinfeldts fel

Huvudorsaken till massarbetslösheten är egentligen inte regeringens usla politik, men den har förstärkt eländet och gjort ont värre. Huvudorsaken är den förändring av fokus för politiken som skedde redan på 1980-talet då svenska politiker gav upp den fulla sysselsättningen för låginflationspolitik. När det skedde är det som vi nu betalar med massarbetslöshet. Men en annan viktig orsak är att finna i teknikutvecklingen. IT har exploderat är välkänt och med det har miljontals jobb globalt försvunnit och nu står nanotekniken för dörren.Tillsammans skapar dessa två mänskliga innovationer och uppfinningar en extrem produktivitetsökning.

När exempelvis Skärblacka bruk på ett årtionde ökade produktiviteten så mycket att man producerade dubbelt så mycket med halv personalstyrka betyder det enormt sett ur sysselsättningsperspektivet. När det går åt bara en bråkdel av produktionstimmar för att tillverka en högteknologisk bil jämfört med motsvarande för tjugo år sedan får det också en enorm betydelse för sysselsättningen. När bankpersonal, butiksanställda, mackpersonal osv. ersätts av IT-lösningar betyder det färre jobb är självklart.

Den välkände industrialisten Percy Barnevik sa i början på 1990-talet följande ”Om någon säger åt mig, att vänta två, tre år, så kommer det att bli en helvetes stor efterfrågan på arbetskraft, då säger jag, var någonstans? Vilka jobb? I vilka städer? I vilka företag? När jag sammanfattar det hela ser jag att det är stor risk att dagens 10-procentiga arbetslöshet lätt kan bli 20-25 procent.” (J. Rifkin ”Arbetets undergång, Matteus Media 2001)).

Den välkände managementgurun och professorn Peter Drucker var än mer drastisk när han påstod på fullt allvar att ”arbetets upphörande som nyckelfaktor för produktion, kommer att framträda som kapitalistsamhällets krisartade, ofullbordade affär” (Se Rifkin). Jeremy Rifkin visade i ovan nämnda bok att rationaliseringspotentialen inom låglönesektorn i USA var så hög som 70-80 procent innebär naturligtvis att den vägen inte heller är möjlig för att nå full sysselsättning. Andra lösningar och tankar måste komma in i diskussionen på nytt och därmed i politiken.

Upp med arbetstidsförkortning på bordet

Vi måste börja diskutera arbetstidsförkortning på nytt. Det är det enda vettiga sättet att ta ut den enorma omfördelning, för att inte säga snedfördelning, mellan arbete och kapital av produktivitetsökningen som skett de senaste 20 åren. Vi kan inte ta ut det i löneökningar bara rakt av. Det är dock möjligt att höja skatterna för att ett) uppfylla de behov som finns i samhället två) att löntagarna får sin beskärda del av produktivitetsökningarna.

Faktum är att Ernst Wigforss diskuterade detta när han skrev underlaget för "Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram" redan på mitten av 1940-talet. Han menade att full sysselsättning riskerar en att bli en inflationsbomb, men att det kan undvikas om man tar ut produktivitetsökningarna i sociala förändringar, dvs. välfärdsreformer, och i minskad arbetstid generellt sett förutom löneökningar som är balanserade. Vi gjorde det fram till 1980-talet, men sedan blev inflationsbekämpning överordnad full sysselsättning. Därför ser vi idag en permanentad arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur.

Jag har vid flertal tillfället både i text och föreläsningar beskrivit detta och visat på hur full sysselsättning var möjlig med en samtidigt hanterbar inflation. Mellan 1945-1990 var arbetslösheten i snitt mellan 1-3 procent och då betraktades 3 procent som kris. Men det är intressant att inflationen, rensad från oljekriser och råvarupriser som sköt i höjden pga. Vietnamkriget, var så låg som 5-6 procent. Enligt P O Edin, som var LO:s chefsekonom under senare delen av denna period, var det en hanterbar inflation och ett politiskt val. Enligt Edin var det inte löneökningarna på slutet av 1970-talet och början på 1980-talet som pressade upp inflationen utan tvärtom inflationen som pressade upp löneökningstakten.

(Den intresserade kan läsa en längre analys av detta i min bok "Arbetarrörelsens kris - mellan reformism och marknadsliberalism" där det också finns en längre intervju med P O Edin kring vad som hände när svensk politik bytte fokus från full sysselsättning till låginflationspolitik. Boken kan du beställa direkt av mig på ordochkultur@telia.com 190 kr inkl porto.)

Kapitalismens teknikutveckling

Hur som, arbetstidsförkortning måste komma in i den politiska debatten igen när vi diskuterar full sysselsättning och arbetslöshet. Förstår man inte detta, förstår man inte heller betydelsen av teknikutvecklingen som den moderna kapitalismen har inneburit och dess betydelse för svårigheterna att upprätthålla full sysselsättning även om politiken skulle byta fokus från inflationsbekämpning till full sysselsättning. Det handlar om mindre behov av arbetskraft men också om att våga tänka i nya banor där arbete inte blir det primära i livscykeln utan andra värden ges ökad betydelse.

För första gången i mänsklighetens historia står vi inför en situation där behovet av arbetskraft minskar medan produktiviteten ökar radikalt. En ekvation som inte marknadsliberalerna har något svar på men inte heller den  politiken som socialdemokratin hävdar räcker. Därför är det inget att förvånas över att Reinfeldts havererade jobbpolitiks misslyckande då den enbart är ett symptom på ett långt större problem.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Viktiga lärdomar av avtalsrörelsen

Avtalsrörelsens är ännu inte avslutat, men det finns viktiga erfarenheter för fackföreningsrörelsen att dra och det redan nu. I och för sig har man nått det så kallade ”märket” och industrin har en gång fått vara löneledande. Något som kan diskuteras det visa i, men detta är inget nytt eller omstörtande då det varit så i årtionden.

Transportbasen Lars Lindgren, en av flera strejkledare 2013

Det som däremot är mer tydligt i denna avtalsrörelse har direkt relation till den gren av samhällslivet där facken har minst vana att hantera - ett långvarigt borgerligt regeringsinnehav och vad det betyder för fackens rörelsefrihet och styrka.

Det första Reinfeldts regeringen gjorde var att angripa och oskadliggöra a-kassan. Konsekvensen blev en flykt från de fackliga kassorna och därmed också facken själva med alla konsekvenser av försvagad kraft genom lägre organisationsgrad vilket i sin tur gjorde facken mindre benägna att ta konflikt. Att sedan också LO misslyckades totalt med sin samordnande roll genom grava felprioriteringar där minoritetsfrågor fick fokus istället för klassens löntagarintresse.

2013 års avtalsrörelse har betytt ett skifte som kommer att få stor betydelse framledes. Inte självklart, men med en stor sannolikhet. Vad som är viktigt med avtalsrörelsen är att dess fokus har inte enbart legat på de rena ekonomiska utfallet, det var mer eller mindre redan klart genom den mer eller mindre stora acceptansen av det nämnda ”märket”.

Utan den viktigaste frågan har istället varit om hur man ska hantera i avtalen konsekvenserna av politiska beslut som i fallet med Lex Laval. Arbetsgivarna har varit tydligt emot att släppa ifrån sig denna lagstiftning som betytt ett klart övertag över löntagarnas rättigheter. Lex Laval har därmed helt förändrat maktbalansen till arbetsgivarna fördel.

Fackföreningsrörelsen har i årets avtalsrörelse fått se hur politiska beslut har förändrat villkoren för förhandlingarna mellan parterna och eftersom facken på grund av politiska beslut de inte kunnat påverka blivit därmed tvungna att ta till stridsåtgärder i större omfattning än vad som vad varit vanligt på svensk arbetsmarknad där samförstånd tidigare var förhärskande.

Med högerregeringen inne på sitt sjunde år och snart åttonde har också arbetsgivarna blivit allt mer militanta i sitt hävdande av sina intressen medan på andra sidan förhandlingsbordet har facken få inse om de skall ha en möjlighet att hävda medlemmarnas villkor och klassintressen finns inget val än att svara med samma mynt. Det vill säga varsla och utlösa konflikter för att vinna.

Byggnads, Transport, Elektrikerna och nu senast Kommunal har gemensamt att frågan om medlemmarnas anställningstrygghet har blivit av noll och intet värde genom politiska beslut fattade av högerregeringen. En viktig slutsats blir därmed att med en borgerlig regering likt Reinfeldts finns inte utrymme för samförstånd, utan löntagarna, och då främst arbetarna inom LO:s förbund, tvingas att ta till konfliktvapnet då samförståndet blir blott en saga med en slik regering.

En följaktlig slutsats blir naturligtvis att med en fortsatt högerregering 2014 blir möjligheten till att utan konflikter hävda löntagarintresset än mindre. Vi kan ha, liksom facken ska ha, synpunkter på den socialdemokratiska politiken och att den har uppenbara brister i sin utformning och till delar av sitt innehåll. Det går att ändra på om facken tar på allvar att engagera sig mer än formellt i politiken. Facket måste inte bara var en medpassagerare som under tidigare LO-ledningen utan den "vänlige pådrivaren" som Tage Erlander sa en gång. Det är som den brittiske fackföreningsledaren Len McCluskey sa i en intervju jag gjorde med honom angående hans förbund Unites medvetna uppträdande för att öka inflytandet i Labour.

- Vi är skyldiga alla dem av våra medlemmar som ser Labour som sitt parti trots dess brister att försöka få gehör för våra värderingar.

Facken måste bli väsentligen en stark kraft för en rakare politik som inte sneglar så mycket på mitten och marginalgrupper utan ser mer till klassintresset. Gör inte facken det så kommer årets avtalsrörelse bara bli en prolog till en långt mer konfliktbenägen arbetsmarknad där fackens kamp för sina medlemmars intresse blir alltmer en kamp på liv och död.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett anspråkslöst förslag till regeringen

Med tanke på den senaste debatten om sjukförsäkringen och den ökade arbetslösheten vill jag ge regeringen Reinfeldt nedanstående förslag.

FÖRSLAGET

Den som ej på egen hand blivit så kallad frisk, dvs ej i åtnjutande av samhällets bidrag, och arbetsför eller övervunnit sin lättja, allmänt kallad arbetslöshet, inom en tidsperiod av 365 kalenderdagar förpassas densamme till omskolningsläger där de tuktas på för ändamålet lämpligt sätt.

Dessa läger förlägges lämpligen i Norrlands inre trakter där det i alla fall ingen bor. Syftet med lägren är av Vår Herre och Luther givet; simulanten och lättingen skall återvinna sin fulla arbetsförmåga och därmed åter bliva en nyttig samhällsmedborgare.

Trilskas däremot den ovan nämnde fråntages denne sina medborgerliga rättigheter och sättes på fästning med vatten och bröd som tuktelse.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Konsultarvodet faktureras separat enligt gällande taxa och regeringskansliets gängse tradition, dvs. både i pekuniär form och flytande per butelj att intagas på lämplig lokal.

Sagan om frimicklaren och Apoteket

Det fanns en tid i ett land där man tog på allvar hur man hanterade medicin. Inte kunde man låta outbildad personal hantera medicin precis som man inte kunde låta vem som helst bara skriva ut medicin eller ännu värre släppa mediciner helt fritt.

Nej, det var ju självklart för medicin är ju egentligen kontrollerad användning av gifter som i felaktiga händer eller använda okunnigt kan skada och t o m döda den som använder den.

Nu hade det här landet fått en regering som av ideologiska skäl ansåg att monopol om de var allmänna och offentliga var av ondo, medan monopol i privata händer var en välsignelse. Denna regering hade bestämt sig för att de skulle ta bort monopolet att sälja medicin och allt skulle bli så bra. Det var vad man sa i varje fall. Socialministern, en frimicklare, lovade att nu skulle alla kunna köpa sina mediciner precis när man ville och överallt.

Särskilt bra skulle det bli i landsorten utanför den stora staden som var huvudstad. Här skulle det startas tusentals apotek. Småföretagare skulle öppna apotek i vartenda gathörn och genom att de blev så många skulle priserna sjunka lovade frimicklaren och log in i kamerorna som journalisterna höll upp där han stod och log i nyheterna.

Nu tog regeringen Allvetande bort monopolet, d.v.s. det statliga offentliga monopolet och införde en som man sa ”avreglering” av apoteken. Nu blev de stora Glufs-glufsarna inom apoteksbranschen jätteintresserade och startade en massa apotek i den stora staden och på andra ställen där det fanns mycket folk med mycket pengar.

Där det bodde fattigt folk blev inga nya apotek. Man tog över de statliga apoteken och upptäckte att de gick nog inte så bra på landsorten där det inte bodde så mycket folk utan blir nog tvungna att lägga ner dem snart. Inte heller har man råd med dyra farmacevter men det behövs ju inte för det är mest skönhetsmedel man säljer i alla fall och den som är dum nog att äta medicin kan ju läsa i stora boken Fass om biverkningar och sånt.

De sjuka som behövde sin medicin fick problem för inte kunde Glufs-glufsarna ha en massa dyra piller i lager när man sålde så lite av dem. Och förresten mediciner är ju inte lika lönsamt som skönhetsmedel, dagkrämer och annat kosmetika och liknade.

Så när nu de sjuka ska få sin medicin får de åka runt i staden och fråga om sina piller eller springa runt med rollatorn i högsta hugg. Det blir motion och det är den bästa medicinen!

Nu insåg frimicklaren att det kanske inte blev så bra i alla fall. Fast det ville han inte erkänna så han gjorde som makten plägar göra när det så att säga skiter sig i fläkten – han tillsatte en utredning som kom med flera nya förslag. Man skulle införa en sökmotor på internet där den som skulle hämta ut sin medicin kunde se vilket apotek som hade den, apoteken skulle hålla ”rimligt” lager och som frimicklaren sa flera andra ”spännande idéer”.

Jag vet en spännande idé – förstatliga hela skiten igen och få ordning på medicinförsörjningen så som det var innan frimicklaren och hans vänner började leka apotekare och läkare. Men frimicklare brukar ju tro på helare och som sagt ingen har dött av motion!

Text: Ingemar E. L. Göransson

“Magdalena Borg”–ombytta roller

För många år sedan gick på TV en engelsk komediserie som på svenska hette ombytta roller. Den handlade om den på ”deken” kommen adelsmannen och kvinnan av folket som hade köpt hans slott. Det var en ganska roande serie.

(Foto: DN)

Det leks en liknande lek i svensk politik idag och då är det moderaterna och socialdemokraterna som tävlar i att härma varandra och byta roller. Ena dagen så lanserar socialdemokraterna ett förslag om satsningar på infrastrukturen och forskning. Detta avvisas av den sittande högerregeringen med hänsyn till det ekonomiskt-politiska regelverket och kallas då ”ansvarslöst”. Anders Borg vet inte vilken fot han skall stå på i sin upprördhet över detta ohemula förslag.

Nu i den gångna veckan så var det likt i den brittiska TV-serien ombytta roller. Den socialdemokratiska ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson angriper den moderate Anders Borg för slöseri och för att inte följa det ekonomiskt-politiska regelverket när Borg i sin tur lägger fram likartade förslag med dem Magdalena Anderssons partivänner krävt tidigare!

Det här är ett exempel på hur det snart skrattretande triangulerandet pågår. Moderaterna har snott traditionell socialdemokratisk politik, stöpt om den, men behåll vokabulären; arbetslinjen, att göra sin plikt och till och med talar om solidaritet.

Socialdemokraterna däremot gör allt för att lägga sig skavfötters med moderatpolitik som att inte våga tala om konsekvenserna av att skala bort 100 miljarder från skattebasen utan föreslå att den socialdemokratiska skattepolitiken i fortsättningen skall acceptera inte bara de enorma skattesänkningarna utan också RUT-avdrag och annat som de sex åren av borgerlig politik begåvat oss med.

Detta i sin rädsla att uppröra den Stockholmska medelklassen, men vilket samtidigt innebär att partiet successivt tappar förtroende hos hos sina vanligtvis trogna väljare i landsorten.

När socialdemokratin genom Leif Pagrotskys utredning gör detta accepterande till partiets högsta politiska vishet innebär det också att det blir omöjligt att finansiera en sjukförsäkring värd namnet, en a-kassa som inte är sämst i västvärlden osv som inte gör att människor ramlar mellan stolar eller hamnar hos socialen och blir tvungna att söka försörjningsstöd med allt vad det innebär av att åka social utförskana och förnedring. Alltså gå från inkomstbaserade rättigheter till socialbidrag – grundbulten i välfärdsstatens tanke skruvas därmed ur fundamentet.

Denna numera närmast patetiska praktik med triangulerande och trängsel i mitten hotar att bli socialdemokratins död. Det finns en anledning varför partiet inte tar sig över 33 procent och att SD med sin kostymfascism och, förstå mig rätt, ”vänster”-fascism snor (S)-väljare. SD som i ord hyllar välfärdsstaten och i ord bekymrar sig om de som drabbas av nyliberalismens cyniska politik. Ett i verkligheten bara retoriskt knep för att dölja sin hatiska politik.

För socialdemokratins väljare blir frågan att varför rösta på ett parti som låter som sin värsta motståndare - moderaterna. De socialdemokratiska väljarna vill ha ett alternativ, men serveras en kopia. Så när Dagens Nyheters Peter Wolodarski i dag talar om ”Magdalena Borg” finns det inte bara en elegant retorik i detta utan en högst beklaglig sanning. Den forne (?) nyliberalen Wolodarski som numera låter alltmer som en keyensian pekar i sin söndagskrönika på en mycket öm punkt – triangulerandets fara.

För snart 30 år sedan frågade Sven Grassman, den av borgerlighetens olika nyanser avskydde ekonomen, en gång om man kunde lita på nationalekonomer. Han gjorde det med anledning av kollegan Hans Linds bok ”Kan man lita på nationalekonomer”. Grassman hade liksom Lind ett klart och tydligt svar på den något retoriska frågan. Nej, man kan inte lita på nationalekonomer då de talar för olika intressen och då främst arbetsgivarintressen vilket Grassman visade på i sin recension av Linds bok.

Vilka intressen som är Anders Borgs vet vi, men vems intressen tjänar Magdalena Andersson när hon leker ombytta roller med sagde Borg kan man fundera på. Jag undrar om hon själv reflekterat över detta. Men en sak är säker det tjänar inte varken socialdemokratin eller löntagarna med denna excess i triangulerande som pågår.

Kom igen Andersson, Löfven och andra i den socialdemokratiska ledningen med ett alternativ till högerpolitiken istället för att försöka vara bättre än högern själva på deras politik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

 

Sjuttio procent av första upplagan såld på två veckor – har du köpt ditt?

”DE OHÖRDA –

Röster från nyliberalismens verklighet”

skriven av Ingemar E. L. Göransson

NU FINNS DEN UTE INTERVJUBOKEN SOM IFRÅGASÄTTER ”SANNINGARNA” SOM VI MATATS MED I SNART TRETTIO ÅR.

Boken som recensenten Peter Johansson på Kulturbloggen ansåg ”borde vara obligatorisk läsning för hela ledarskiktet inom arbetarrörelsens samtliga grenar” och som litteraturkritikern Cecilia Persson skrev om ” en bok som jag hoppas ska få många läsare”.

Ytterligare informationen om boken finner du här.

Beställ den direkt från förlaget ordochkultur@telia.com till förlagspris 200 kr (porto tillkommer). Bokhandelspris ca 280 kr.

Det våras för socialdemokraterna

En regering i kris, så skulle man kunna beskriva den regering som Fredrik Reinfeldt leder. Problemen är många och även om han har lyckats desarmera om än tillfälligt ”Saudigate” så finns det grundläggande problemet kvar; kritiken och olustkänslan kring hans regemente sprider sig alltmer i det svenska samhället allteftersom det blir uppenbart för allt fler att politiken varken löst utan förvärrat problemet – den förfärande höga arbetslösheten.

(Foto: Aftonbladet)

Vakna Reinfeldt, det är dags att gå!

Må Tolgfors avgång inneburit att regeringen fått ett andrum och den akuta krishanteringen har lagt skulden så långt från den upphöjde själv men fortfarande finns spåren av korruption och mörkläggning kvar i följden av ”Saudigate” men som också fäster vid handelsministern och inte minst utrikesministern och hans hantering eller snarare ickehantering av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson då de undersökt Lundin Oils agerande vilket också innebär att Carl Bildts inblandning skulle komma i dager. Att Bildt avvisade Jan Eliassons erbjudande kan bara förklaras med att Bildt inte vill se journalisterna fria att kunna berätta vad det vet. Reinfeldt kan inte med trovärdighet inte påstå att han inget visste för det vore samma sak som att erkänna att han inte leder sin egen regering då det är statsministerns förbannade skyldighet att veta vad hans ministrar håller på med.

En handelsminister, en utrikesminister och en utrikesminister, alla moderater, alla med fingrarna i syltburken och en röta som kommer den upphöjde landsfadern in spe allt närmare är ett enormt problem som inte ens spindoktor Schlingmann i längden kan klara av att hantera. Det kommer att explodera i ansiktet för eller senare.

Förra helgen beskrev SvD Sverige som det mest och snabbast liberaliserade landet i Västvärlden, en för medborgarna allt annat en god nyhet men ingen överraskning. Samtidigt presenterade forskarna på SOM-institutet en undersökning som visade att det folkliga stödet för samma politik var synnerligen svagt. Inte bara bland röd-gröna sympatisörer utan även bland Center och Kristdemokratiska väljare.

Den ansvarige forskaren Lennart Nilsson citerade Håkan Juholt från mars 2011 där han sa ”Medborgarnyttan och ansvaret för hela Sverige går före avregleringar och marknadstänkande” och ”vi är beredda att omreglera och påreglera”. En politik som uppenbarligen har ett stöd i breda medborgarkretsar.

I dag fredag presenterar DN en ny opinionsundersökning där socialdemokraterna till över 35 procent och därmed fortsätter att stärka sin position i väljarkåren medan moderaterna tappar i samma mån. Det är också av intresse att notera att både Kristdemokraterna nu närmare sig tre procent och SD faller mot fyraprocentspärren.

Orsaken till Reinfeldts fortsatta nedgång ligger i oförmåga att lösa arbetslösheten, medborgarnas insikt om orättvisorna som sjukförsäkringen och a-kassan visar upp. Framförallt räcker det inte längre med att lägga huvudet på sned i TV eller vifta med hästsvansen för de ”nya” moderaterna utan medborgarna har uppenbarligen tappar tålamodet med den misslyckade politiken och söker ett alternativ.

Tiden för socialdemokratin att skörda högerns draksådd närmar sig – må partiet ta vara på möjligheten och formulera en politik som är byggd på reformer i dess rätta bemärkelse; rättvisa och bättre liv för alla medborgare, välfärd för alla och inte ett välstånd för få som den sönderregerade högerregeringen står för.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldts endimensionella lutheranska fixering

Örebro i förra veckan stod statsminister Reinfeldt och sa att han var ”fixerad” vid jobb. Jobb, jobb och åter jobb som politisk linje. Helt i högerns anda där den lutherska ideologin klädd i högerns marknadsideologi förutsätter att allt utom arbetsinsatsen är lathet.

Hur ser deras framtid ut?

Vi har ju genom historien sett hur föraktet för sjuka och ”andra till skada komna” som August Palm uttryckte sig har alltid förutsatts vara lata och arbetsskygga och därför med ett modernt ord ges incitament att ta sig samman och börja jobba.

Nu är det ju så att alla blir vi sjuka, vi kan skada oss, företaget kan läggas ner, kort sagt livet är inte alltid så jäkla enkelt och förutsägbart som han vill framställa det. När sedan "olyckan" är framme så behöver vi stöd på olika sätt. Detta insåg redan Bismarck och skapade en slags rudimentär välfärdsstat även om en av huvudorsakerna var att stoppa socialisternas inflytande.

Häri ligger också Reinfeldts jobbpolitiks trovärdighetsproblem då hans ”incitament” har inneburit att för de som har det som bäst i samhället istället fått ett ”incitament” att jobba mindre medan de som inte uppfyller den lutherska traditionens förakt för svaghet, om än det är tillfälligt, har enbart straffats av makten som skaffat sig ytterligare privilegier.

För en del år sedan frågade jag en högerman om var den pekuniära gränsen gick för när överheten måste belönas för att förmås arbeta och var den går för den fattige så att han måste straffas för att arbeta i detta lutherskt ideologiska tankemönster. Jag behöver måhända inte påpeka att den högborne högermannen blev svaret skyldigt.

Den rådande ortodoxin

George Orwell, den brittiske författaren skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta”. Orwell satte fingret på ett av de stora dilemmana i vår tid, den ortodoxi som säger att vi inte får ifrågasätta marknadens diktatur över människornas liv och sinne.

Enligt denna ortodoxi får man inte ifrågasätta det kloka i privatiseringar, avknoppningar och utförsäljningar av samhällets funktioner och välfärd som den nu ser ut 150 år efter Bismarck en gång i sin blygsamhet skapade ett första försök till välfärdsystem av kollektiv modell i det auktoritära Preussen.

Rättvisan i ett samhälle ligger i den insikten att vi alla kan råka illa ut, och förr eller senare gör vi det, och att vi alla kan lindra eländet i allas intresse om inte annat av humanitära skäl och på empatiska grunder. Här är också Reinfeldts problem och misstag då han har fixerat sig vid en lutheransk fundamentalistisk jobbpolitik som innebär att han bortser från den mänskliga varelsens skruplighet. Politiken blir istället en fråga om alltings pris och ingets värde – den fundamentala marknadsliberalismens herravälde.

Marknadsliberalernas (och Reinfeldt och de s.k. Nya Moderaterna är av denna trovisshet) stora misstag är att de tror att allt handlar om enbart pengar och egoismen är människans drivkraft. Deras på mänskligheten pådyvlade egoism finner man inte ens hos djuren utan t.o.m. de tänker längre än sin hunger, sin törst utan deras främsta drivkraft är artens fortbestånd och då krävs ett mått av kollektivt agerande. De gör det omedvetet medan vi människor gör det medvetet. Och faktum är, deras instinkt leder dem mer rätt än vad nyliberalernas medvetna politik gör.

Våga bryta

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen måste våga ifrågasätta den rådande ortodoxin och formulera en reformism, en politik som bryter med marknadsliberalismens eller nyliberalismens dogmer och skapa ett program som ger en utopi om hur framtiden skall bli om vår art skall överleva så att säga.

Det räcker inte med att titta på opinionssiffror för deras värde är minimalt i det långa loppet. Så det nuvarande lyckoruset där partiets opinionssiffror är lägre än valet 1914 är inget att känna någon större grad av berusning över. Förnuftet säger att full sysselsättning och generell välfärdspolitik är det enda som kan bryta den marknadens diktatur som nu råder där kommersialiseringen av våra liv tar allt mer motbjudande former.

Marknadens excesser är inte bara ett hot mot den välfärdsstat som byggdes upp på erfarenheterna och fysiskt på ett Europa i aska som nu hotar att bli ett nytt Armagideon när EU bryter ihop under trycket av Eurons sammanbrott och ökade konflikter inom Europa när den marknadsliberala kapitalismen löper amok.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

En skam–en skymf

Ett osvikligt tecken på hur ett samhälle mår är hur den tar hand om ”sina till skada komna” medborgare för att låna August Palms ord. Vi har sett hur det står till genom Carema-skandalen och andra tecken på hur i det nyliberalt privatiserade Sverige är de välbeställdas valfrihet går före den mindre lyckligt lottades tillvaro.

 

Den nya arbetsmarknaden.

Arbetslösheten är också ett tecken på hur man behandlar de som går utan arbete. Ernst Wigforss sa en gång att vi inte har råd att inte arbeta men den sanningen verkar ha helt tappats bort under den nyliberala städningsepoken då den helt kontraproduktiva idén väcktes om en jämviktsarbetslöshet.

Innebörden av denna av Chicago-skolans nestor Milton Friedmans teori innebär att för att den marknadsliberala kapitalismen skall fungera måste det finnas en permanent arbetslöshetsarmé som har två uppdrag. Den första att var ett avskräckande exempel för övriga löntagare så de inte kräver för hög ersättning, dvs. lön, för sitt slit och inte för kostnadsdrivande förmåner som inkräktar på kapitalets vinstnivå.

Den andra och mer uttalade uppgiften för arbetslöshetsarmén är att begränsa penningmängden i samhällsekonomin, dvs. hålla inflationen nere, men det finns ett problem med jämviktsarbetslöshetsteorin och det är att konsumtionen riskerar att falla och med den ekonomiska aktiviteten i samhället. Det innebär att jämviktsarbetslösheten skärper kapitalismens naturliga kriser och försvårar återhämtning.

2006 hade Sverige 28.000 långtidsarbetslösa, dvs människor som gått utan jobb i minst två år. Den totala arbetslösheten är över 400.000 varav hälften har varit utan jobb i minst 6 månader. Nu sex år senare är två-årssiffran 68.000 istället och tickar på. Var fjärde ung människa går utan jobb och inom vissa invandrargrupper ligger arbetslösheten på väl över 50 procent. Detta och med Fas 3 som Sverige största “arbetsgivare” fullbordas bilden av ett totalt haveri i arbetsmarknadspolitiken.

”Bättre” kan inte den sittande högerregeringens politik och dess misslyckande knappast illustreras. Samma regering som 2006 gick man till val på att utrota ”utanförskapet” (vad nu detta politiska fikonuttryck betyder) tvingas medborgarna nu konstatera att långtidsarbetslösheten har mer än fördubblats under deras tid och detta trots att man numera räknar bort stora grupper från statistiken som definierar ”utanförskapet”.

Sverige är inte friskt, Sverige är ett land där den fattigaste tiondelen har förlorat 600 kr per månad med Reinfeldts politik medan den rikaste tiondel fått nästan 15.000 kr mer att röra sig med.

Annie Lööfs förebild? (Arkivbild)

Minister Lööf pratar och pratar

I går var det radiodebatt om arbetslösheten och näringsminister, Sveriges egen Thatcher – Annie Lööf – pladdrade på utan att säga något. Hon påminde om Groucho Marx när han babblade runt utan att säga något i Marx-brödernas vansinniga filmer. Groucho Marx skulle ”bullshita” men att den minister som har ansvaret för jobben i regeringen gör en ”imitation” av Groucho Marx känns inte betryggande. Tvärtom det är en skandal och en mot de arbetslösa en skymf och oförskämdhet.

Det enda av åtgärder som Lööf kunde komma på var försvagad arbetsrätt och sänkta ingångslöner. Ett recept som hittills inte gett något bestående positivt förutom att det skapar en låglönesektor där det inte går att försörja sig. ”Working poor” kallades denna arbetsmarknad på 1990-talet och omfattar i dag i exempelvis Storbritannien minst en femtedel av arbetsmarknaden medan arbetslösheten ligger på samma nivå som förut. Rättslöshet och otrygghet är rättesnöret på denna arbetsmarknad som uppenbarligen Lööf längtar efter så hett.

Skammens Sverige

Det är en skam, det är oacceptabelt att i civiliserat samhälle att ha två världar – två världar där den ena har ett överflödshorn som den andra världen får betala med sitt liv, sin misär, sin fattigdom, sitt förlorade hopp och sin hopplöshet.

Hur tar vi hand om våra ”till skada komna” medborgare dömer vårt land för vad det är – som det ser ut nu så är vi i motorvägsfart på väg mot ”Det befästa fattighuset”. En skam, ja en skam där uteliggare, utblottade arbetslösa och sjuka betalar överhetens övermod och girighet i en tid då ingen eller få ifrågasätter det George Orwell en gång beskrev att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags att genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är i högsta grad dags att bryta denna ortodoxi som sliter sönder den forna välfärdsstaten och ersätter tidigare solidariska grundtanken att omfatta alla medborgare och ersatt den med de välbeställdas egoism.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“I still hate Thatcher”

”I still hate Thatcher” stod det på rockmärket jag fick av den unga tjejen bakom disken på Bookmarks bokhandel på Bloomsbury Street i London. Det lilla svarta rockmärket sammanfattar bra vad en stor del av britterna känner inför Margaret Thatcher och hennes arv.

Då det begav sig på 1980-talet så uppmanade ska-bandet The Beat henne ”Step Down Margaret” medan The Specials beskrevs Thatchers England som ”Ghost Town” och 60-talsveteranerna i The Blues Band adopterade Bob Dylans ”Maggie´s Farm” till en ilsken protest mot Thatchers nyliberala hårdhänta politik.

Nu 30 år senare håller medelklasskvinnan Thatcher på att ikoniseras. Vad man då glömmer är den verklighet som blev britternas i och med Thatcher lyckades rota samma nyliberala politik som redan genomförts i Chile efter kuppen 1973, i Reagans USA och på Nya Zeeland. Skillnaden var att Thatcher lyckades få plantan att växa i europeisk politisk matjord.

Vi ska komma ihåg att den politik som Thatcher stod för och genomförde innebar att inte bara den brittiska välfärdsstaten som en gång den konservative Winston Churchill och Labours Clement Attlee tog initiativ genom den välkända Beveridgerapporten från 1942 raserades. Thatcherismen kom att påverka hela Europas välfärdssystem genom Thatcher nyliberalismens marknadsfundamentalism blev inte bara acceptabel utan på högsta mode i politiska kretsar.

Thatcher insåg att det inte var i första hand det splittrade Labourpartiet inte var hennes främsta politiska hot. Det viktiga motståndet fanns istället i de brittiska fackföreningarna. Framförallt inom industrin och det ur det perspektivet vi ska se de stora konflikterna med kolgruvearbetarna och grafikerna. Lockouter och strejker som var noga kalkylerade och framprovocerade då dessa fack var de främsta kritikerna av Thatchers politik men också de starkaste facken på de brittiska öarna. Dessa förberedes också genom ”de små stegens tyranni” som en facklig veteran uttryckte det när han beskriv den anti-fackliga lagstiftning som Thatcher satte på pränt. Det gällde att knäcka ryggraden och det insåg Thatcher.

Thatcher sa att det finns inget samhälle bara individer och familjen. Efter hon avgått menade hon att hennes största seger var New Labour. En notering från hennes horisont säkerligen är riktig. En blick över Europas politiska karta räcker. Numera är det lika sällsynt med Labourpartier i regeringsställning som åskväder i februari. För varför välja kopian när originalet finns?

Thatcher är det sena 1900-talets mest framgångsrika politiker. En för efterkrigstidens välfärdsstater, för arbetarrörelsen och för alla som har en dröm om rättvisa och jämlikhet sorgesam slutsats. Därför blir det motbjudande med det ikonskapande och idoliserande som nu sker av banemannen av 1900-talets tidigare generationers drömmar om ett bättre liv.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Artikel publicerad i Östgöta Correspondenten idag (8 febr).

Köp boken som berättar hela

historien!

Pris: 200 kr inkl moms och porto. (I bokhandeln 240 kr)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Ytterligare info se länken.

“SJ, SJ gamle vän..”

1854 började, efter motstånd från den tidens höger, stambanorna byggas i Sverige. Med stambana menar man ju viktigare järnvägssträckningar som skulle binda ihop landet och privata banor.

När går det sista tåget?

Bland annat fick vi normaltid och tidtabeller, viktiga beslut för industrialiseringen av det fattiga bondelandet. Den tidens höger tyckte det kostade för mycket och om järnväg skulle byggas var det något för privata intressen att göra. Det byggdes även mindre järnvägssträckningar i privat regi men 1939 nationaliserades hela järnvägssystemet i Sverige av en i det närmaste enig riksdag.

Turligt nog fick inte 1800-talets reaktionärer genom sin vilja utan det byggdes järnväg i Sverige och i mitten på 1870-talet var 70 procent av den nationen Sveriges budget kostnaderna för uppbyggnaden av den svenska stambanan.

Det var tur att landet Sverige då ett av Europas fattigaste vågade låna upp dessa för sin tid enorma summor. Det var tur för det lade grunden för industrinationen Sverige och det var tur att döddansarna som motsatte sig bygget av svensk infrastruktur inte fick bestämma.

“…..ett eko från 160 år

tillbaka…”

I dag är den svenska järnvägen i ett uselt skick och det innebär att ryggraden i vår infrastruktur är också i ett uselt skick. Kostnaderna för att få tillbaka järnvägen i normalt skick ligger enligt Trafikverket på 38 miljarder kronor fram till 2020 vilket ligger i nivå med det KTH kom fram till för några år sedan som beräknade att det fattades ca 40 miljarder p.g.a. eftersatt underhåll och inte gjorda investeringar.

Det finns alltså skäl för en verklig och omfattande satsning på infrastrukturen och inte minst järnvägen. Detta borde stå som självklart för var och en att det måste till omfattande investeringar. Investeringar som inget privat bolag kan klara liksom då för 150 år sedan. Men även vår tid har sina reaktionärer som inte ser det som är skrivet på väggen. Reaktionärer som inte kan för sitt liv förstå att för Sveriges utveckling var det nödvändigt med investeringar av enorma proportioner som sedan har återbetalat sig tusenfalt.

I veckan var infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) i Linköping på Transportforum och lyckades förpassa sig till samma dystra församling som på 1854 försökte stoppa byggandet av stambanorna.

Ministern konstaterade vad vi andre vetat länge. Hon sa att ”Järnvägen mår inte så bra.” det är få om någon som motsätter sig detta konstaterande men hennes lösning var lika antik som de för länge sedan reaktionärerna som försökte byggandet av stambanorna.

- ”Att buss ersätter tåg kan bli vanligare i framtiden eftersom järnvägen är i så dåligt skick och det krävs så stora investeringar”. Ett uttalande som måste betraktas som uppseendeväckande då det inte kan tolkas på annat sätt än att den sittande regering nu gräver ner den svenska järnvägen som ryggrad i infrastrukturen. Allt detta samtidigt som samma regering har slösat bort miljarder på sänkt krogmoms och skattesänkningar som är i det närmaste tredubbla hittills jämfört med behoven av investeringar.

Så vad hör vi om inte ett eko från 160 år tillbaka. De reaktionära krafterna har på nytt fått en röst i vår tid i Elmsäter-Svärd som fullföljer den olyckliga politiken där privatiseringar och avregleringar av samhällets infrastruktur fortsätter. Misstagen som gjordes under nyliberalt rus för gott och väl 20 år sedan får nu med den sittande högerregeringen sin fullbordan – nedmonteringen av vår infrastruktur.

Stefan Demert sjöng en gång sin ”Till SJ” som förutspådde SJ:s snara död. Allt tyder på att han håller på att något senkommet blir sannspådd. Till glädje för nyliberaler, marknadsfundamentalister och Stockholmseliten vars enda erfarenhet av spårbunden trafik är pendeltåget till förorten. Arma Sverige!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Deja vu

SAAB går i konkurs för att staten inte tycker industrin är viktig längre. I deras ideologiska värld lever vi inte längre av vad industrin producerar utan vi är konsumenter som köper tjänster av de som producerar dessa tjänster för en spottstyver.

Välgörenheten ökar, ett tecken på att de rika tar ”ansvar” för de sämre lottade och medlidandets politik uppifrån ersätter de sociala rättigheterna.

Ungdomsarbetslösheten slår rekord och de långtidsarbetslösa idag är lika många som 2006.

Vi ser hur ett nytt samhälle växer fram. Ett samhälle där en majoritet får det allt bättre medan en minoritet med permanent arbetslöshet och sjukdom betalar de ökade klyftorna. Enligt flera utredningar så ökar klyftorna snabbast i Sverige av alla Europeiska länder. Tvåtredjedelssamhället är ett faktum.

Klyftorna har ökat radikalt sedan 2006 är inget som går att bestrida. Orsaken är givetvis att den sociala utförslöpan har blivit brantare och längre tack vare nedskärningarna på det socialpolitiska området.

De fattiga har blivit fler och de har blivit fattigare. De rika har måhända inte blivit fler men de har blivit extremt mycket rikare. Vi bevittnar hur avståndet mellan botten och toppen i inkomstligan och disponibel inkomst är idag lika stort som det var för mer än 60 år sedan innan välfärdsstaten började byggas efter 2:a världskriget.

Det är ett motbjudande skådespel vi ser när regeringens representanter ”lyssnar in” SAAB-anställdas oro för framtiden. Det är motbjudande, det är cyniskt och det är falskt när regeringens ministrar Annie Lööf och Hillevi Engström samt Jan Björklund nu beklagar, begråter och skyller ifrån sig. De nu aviserade 450 miljonerna är till stor del utbildningsplatser som var planerade att tas bort tidigare.

När Jan Björklund säger att SAABs konkurs kommer som en chock idag så är det inte utan man undrar var han befunnits sig de senaste månaderna. Vad alla andra diskuterat och sett när skojarna Muller och Antonov haft lekstuga med den del av svensk industris ryggrad som SAAB utgör.

Hur många som nu förlorar jobbet och den långsiktiga påverkan på hela den svenska fordonsindustrin är svår att överblicka. Att inte bara SAAB-anställda förlorat jobbet i början av en recession är illa nog, men siffror på 3.500 är sannolikt väsentligt i underkant, det handlar om det mångdubbla.

En total brist på industripolitik, större avstånd mellan fattiga och rika, välgörenhet som ersätter sociala rättigheter – allt uttryck för en nattstånden marknadsliberal politik som nått vägs ände. En statsminister som menar att det går att klara sig på en 7-8.000 kr per månad och släkt och vänner får väl hjälpa till är ett klassamhälle som återkommer. En känsla av patronväldet deja-vu är julkänslan som sprider sig i Sverige.

Detta alltmedan arbetarrörelsen har ringa att sätta emot utan är upptagen av att återfinna sin själ och sitt alternativ till det återuppstådda ”befästa fattighuset.”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

På andra sidan Styx

På andra sidan Styx

Sjuhundra de stå på led

Sjuhundra de livet mist

Sjuhundra de i dimman på andra sidan floden

Sjuhundra de ropar

”Vi kom ej hem”

 

Unga och äldre de var

Unga och äldre de ej blev

Unga och äldre kunnat vara mer

Unga och äldre de frågar

”Varför vi kom ej hem”

 

Penning och Ointresse på vår strand stå

Penning och Ointresse råder då

Penning och Ointresse inget hopp har

Penning och Ointresse beskedet ger

”Fler ni bli som ej komma hem”

 

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kommentar:

700 arbetare och tjänstemän har förolyckats ute på våra arbetsplatser de senaste 10 åren. Utbildningen av skyddsombud har strukits på grund av att statsbidragen dragits in. Forskningen har försvunnit genom att Arbetslivsinstitutet har lags ner. Tempot har ökat drastiskt. Det kostar liv.

Den som latat sig….

”Det är djupt orättvist att den som latat sig och misslyckats får chans på chans, medan den som ansträngt sig och varit duktig möts av stängda dörrar”. Så skriver Östgöta Correspondentens ledarskribenter måndagen den 3 oktober i en ledare som andas av förakt för mänskliga tillkortakommanden och en jubelsång över de ”duktiga”.

Det är inte första gången detta tema spelas upp på ÖC:s ledarsida. Oftast handlar det om ett förakt för de som inte har akademisk utbildning eller av en eller annan anledning misslyckats i skolan eller inte lyckats få en stabil anknytning på arbetsmarknaden.

Det som spelas på det borgerliga positivet är att det är enbart och fullt ut individens eget fel om skolan blir ett misslyckande, om arbetslösheten drabbar eller om sjukdom slår till. I ledarskribenternas värld är det skillnad mellan folk och fä, mellan duktiga och medelmåttiga, mellan framgångsrika och misslyckade.

Tidningens ledarskribenter formligen tävlar i att sätta stämpeln på de som inte har vandrat i akademins lärosalar utan valt en annan väg för sin livsvandring. Det är uppenbart att ledarskribenterna inte kan tänka sig andra skäl till ”misslyckandet”.

Dyslexi, oengagerade lärare, sjukdom eller sociala förhållanden är den enskildes ansvar med ledarskribenternas logik. Inte heller skillnaden mellan att växa upp i en studieovan miljö till skillnad från en studiepremierande akademisk miljö är annat än individens eget ansvar precis som om det arma barnet kan välja sina föräldrar. Klass och social miljö har ingen relevans på ledarsidan i Corren.

Det som ledarsidan behandlar på måndagen, dvs. den avlövade och avrustade vuxenutbildningen är ju ett nytt fenomen som har skapats av den sittande högerregeringen som Corren med den berusades övertygelse och envishet försvarar och höjer till en vördnadsfull perfektion av politisk handlag.

Alla ska få en andra chans, både den som haft dåliga förutsättningar i sitt liv och den som måste byta inriktning på sitt yrkesliv av en eller anledning. Men det är ju en annan sak och att det inte fungerar idag är orsakat av en borgerlig regering som står Corren nära.

Correns människosyn lämnar en del övrigt att önska. Att stämpla de som inte föds med silversked i munnen eller inte glidit fram på den välkända räkmackan som lata och misslyckade tyder på en övermaga och föraktfull syn på mänsklig, mycket mänsklig svaghet.

Men vem vet ledarskribenterna på Corren kan också en dag hamna i en liknande sits där de trots sin egen duktighet, akademiska examena visar sig vara just mänskliga, med mänskliga fel och brister. Hoppas vid alla makter höga som låga att de får sin andra chans, t.o.m. sin tredje om så behövs.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldt slösar bort pengarna på krogen

Enligt Reinfeldt och Borg är den svenska ekonomin ”urstark”. Priset för detta vet vi alla, en arbetslöshet som rätteligen borde betecknas som nästintill massarbetslöshet och en sjukförsäkring som fungerar som ett sorteringsverk.

Om det begreppet ”urstark” som fått regeringen att överge sin egen politik, i vart fall grundbulten i den, dvs fortsatta skattesänkningar låter jag vara osagt. Skattesänkningar som enligt Borg var höjden av ekonomisk vishet bara några veckor sedan men nu enligt  samma visdom är högst riskabel politik.

Att begreppet ”urstark” måhända skall bli det bärande i arbetslinjen är oklart och vi låter även detta vara osagt än så länge, men beslutet om att föreslå en halvering av krogmomsen verkar vara det som nu skall bli det bärande.

Att Reinfeldt vill ge Maud Olofsson någon fjäder i hatten när hon nu lämnar partiledarskapet och en katastrofal period som näringsminister må vara empatiskt – man ska ju vara snäll mot de sina och allra mest om de som har det svårast.

Det är också ett närmast freudianskt slintande då det visar vilken arbetsmarknad som alliansen ömmar för – en oreglerad, närmast laglös servicearbetsmarknad, inte en arbetsmarknad med ordning och reda som i offentlig sektor och industrin.

Problemet för Reinfeldt med att sänka krogmomsen är flerfaldigt. Han må undvika, tillfälligt(?), ett förnedrande nederlag vad det gäller det femte steget i högerns skattesänkningsprogrammet, men riskerar istället som det ser ut att få kristdemokraterna mot sig i alliansen som vill istället sänka skatten för pensionärerna. (Även Hägglund behöver några poäng som det ser ut. Kanske ett beslut om obligatorisk bordsbön i skolan kan vara något?)

Detta är dock inte det största problemet för Reinfeldt. Han överger nu i början av sin andra mandatperiod grunden för sin politik – skattesänkningar som skall ge nya jobb. Hittills har det varit marginellt med effekt och nu när en ny finanskris står utanför dörren lägger han istället ett inom alliansen allt annat okontroversiellt förslag om sänkt krogmoms.

Effekten av den sänkta krogmomsen skall enligt ”beräkningar” ge 4.000 jobb, jag skulle vilja kalla den ”kanskejobb” på en marknad som redan är överetablerad och brottas med stora problem i form av skattefusk, svart arbetskraft och inte minst oklara anställningsvillkor och svag facklig närvaro.

5,4 miljarder kostar kalaset, lämpligt på krogen för övrigt kan tyckas, vilket utskrivet för den vanligen dödlige är 5.400.000.000 kronor. Det innebär att varje “kanskejobb” kostar långt över miljonen vilket den dödlige tycker är förbaskat dyrt för att starkölen, även om den är ”urstark”, ska bli en femma billigare.

Det som är politiskt än mer besvärande för Reinfeldt att pedagogiskt förklara varför välja ett sådant förslag när varje “kanskekrogjobb” räcker till tre heltidsanställningar inom offentlig sektor; tre undersköterskor, nästan tre nya lärare i skolan, tre personliga assistenter osv. De 5.400.000.000 kronorna skulle ge ca 15.000 fasta välbehövliga jobb ute i kommunerna och landstingen.

(Ett annat sätta att sätt förslaget i perspektiv är att det behövs investeringar i järnvägstrafiken, och det akut enlig KTH, på 30 miljarder.)

Som de förståndige och insiktsfulle läsaren inser så är det inte en ”urstark” politik eller “ansvarstagande” som Reinfeldt älskar säga att slösa bort 5,4 miljarder på krogen när behoven på andra håll är så förbaskat mycket viktigare och större!

Reinfeldt har lagt upp en straffspark för oppositionen att slå in. Målvakten har gått ut och bollen ligger en meter från linjen. Den är bara att slå in, missa inte den här gången!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Surt läge, Reinfeldt

Han försöker hålla skenet uppe, men få låter sig luras av retoriken. Faktum är att Fredrik Reinfeldt och hans regering har gått på sin värsta politiska mina hittills. En politisk mina långt större än usel omdöme i utnämningarna till ministrar, värre än Littorinsmällen för att få backa från grundbulten i sin egen politik gör Reinfeldt näst in till en politisk ”lame duck”.

Reinfeldt och Borg försökte igår hålla statsmannamasken och försökte gömma sig bakom den internationella finansoro och den hotande globala krisen. Vi ska vara försiktiga, vi ska ha buffertar sa Borg. I sak har han inte fel, men det stämmer inte med det han själv påstått förut där skattesänkningar har varit svaret på alla problem i ekonomin oavsett vad frågan varit.

Det är inte skattesänkningar Sverige behöver det är investeringar som långsiktigt ger jobb. Behoven finns men regeringen har prioriterat att dela ut resurserna till främst medelklassen i storstäderna och redan välavlönade.

Jobben skulle komma med de omfattande skattesänkningarna men fortfarande har vi en omfattande arbetslöshet. Jämfört med arbetslösheten för 1990 är det en massarbetslöshet. Varför jämföra med 1990 då, jo det var 1991 politiken lades om från full sysselsättning till rigid inflationsbekämpning. Kommer ni ihåg Bildt?

Uppenbarligen är inte skattesänkningar svaret på alla frågor längre utan regeringen har fått backa från denna grundbult i sin politik.

Sannolikt för att inte säga med säkerhet så är det snarare frågan om det parlamentariska läget som det så vackert heter. Reinfeldt har fått inse att han inte har stöd i riksdagen för sin politik utan måste börja uppträda som den minoritetsledare han är även om han är statsminister.

Hade han envisats med att försöka få igenom ytterligare skattesänkningsprogram hade det hotat ett förödmjukande nederlag och i des förlängning regeringskris och nyval.

Reinfeldt vill inte förhandla med oppositionen, i vart fall inte med (S) och därmed undvika att Håkan Juholt då det skulle få positiv uppmärksamhet, (MP) är avvisande i vart fall i denna fråga och SD är politiskt omöjligt att öppet samarbeta med det räcker med att de är i nio av tio fall trogna Reinfeldt.

Det är svårt att se hur Reinfeldt kan stärkas av gårdagens fullback i maskinrummet utan framtiden får utvisa om alliansregeringen har insett att de är en minoritetsregering med allt vad det innebär. Fan tror det innan jag ser det!

Surt läge, kan man säga!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ta fast tjuven, ropade tjuven!

Ta fast tjuven, ropar tjuven för att leda förföljarna på villovägar. Så skulle man kunna beskriva det inofficiella rekord i ohederlig skrivande som den moderate riksdagsmannen Hanif Bali har fått publicerad i dagens Expressen. Att just denna slasktidning publicerar denna exempellösa epistel av missvisande och ohederlig debatteknik förvånar snart ingen.

 Tiden rinner ut…

Man anar Per Schlingmanns spindoktor bakom artikeln. Dess första del har ingen med någon kännedom att invända mot av riksdagsmannens beskrivna dolda och öppna rasism som de facto existerar i vårt arma land, tvärtom alla något så hederliga människor oavsett partitillhörighet är djupt bekymrade över denna skamfläck, tyvärr måste jag dock tillägga; förutom kostym- och knytblusfascisterna i SD. Bali högst vältaligt beskriver ett Sverige där människor med ”fel” etnisk bakgrund, med ”fel” hudfärg, med ”fel” namn alla har mött den vidriga diskriminering som finns i det svenska samhällets mitt.

Men att från det dra slutsatsen att det är socialdemokratins fel i allmänhet och Håkan Juholts i synnerhet och vidhäfta honom ett ansvar för vad SD tar sig för i riksdagen är inte bara orimligt utan djupt missvisande.

Hanif Bali har uppenbarligen inte insett det faktum att SD är ett populistiskt parti och som sådant gör det som de tror de kan dra poäng på och vinna öka inflytande på grund av människors okunnighet. Det är inte så att SD älskar den svenska välfärdsstaten, men de välkammade kring Jimmie Åkesson vet om de ska få ökade möjligheter att få igenom sin främlingsfientliga politik så måste de fånga in fler förvirrade själar. SD väljer också tillfällen att ge den sittande regeringen tjyvnyp för att få den mer mottaglig för deras motbjudande bigotta politik.

I riksdagen hittills har de röstat för högerregeringens förslag vid nio av tio tillfällen. Vid några tillfällen har de demonstrativt eller i spekulation röstat för oppositionens förslag. Hur oppositionen kan göras ansvariga för vad dessa välpolerade semi-fascister gör är egentligen obegripligt om man inte sätter det i sin sanna kontext; regeringen Reinfeldt har inte insett att den är en minoritetsregering och i vart fall agerar som en majoritetsregering. Inte heller verkar insikten finnas att oppositionens roll är att lägga fram en alternativ politik. Allt annat vore att sätta det parlamentariska systemet under förmyndare.

Moderaternas orimliga krav

Reinfeldt och de övriga moderater inklusive Hanif Bali kräver av oppositionen i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet ska svära en inofficiell trohetsed och ge ett Carte Blanche till högerns politiska ambitioner. Annars hotar högern med stigmatisering av Juholt som en främlingsfientlig medlöpare. Ett högst motbjudande agerande vill jag påstå.

Tricket, ta fast tjuven, är allt för genomskinligt för att lyckas. Det är alltför ohederligt för att lura någon och det har alltför mycket av den statsanställde Schlingmanns spindoktorfasoner för att få passera förbi opåtalat. Trodde den moderata bunkern att så skulle ske på grund av att Hanif Bali har annat etniskt ursprung än exempelvis undertecknad tar man fel. En sådan eventuell och högst motbjudande spekulation är i sig på gränsen till omvänd rasism. En högerman oavsett bakgrund eller ursprung förtjänar att mötas med politiska argument, detta oavsett.

Ta ansvar, Reinfeldt

Regeringen har två alternativ. Det första att fortsätta som förut och riskera fler nederlag då man nonchalerar att hitta lösningar över blockgränserna. Det andra är att visa en större ödmjukhet och respekt för riksdagen och folkviljan, dvs. börja förhandla med den demokratiska oppositionen och då främst socialdemokraterna. Om inte borde det ekonomiska världsläget kräva det av varje sittande ansvarig regering.

Gör man inte det rycker nyval allt närmare – och Reinfeldt och Hanif Bali, vem tjänar på det, sannolikt Sverigedemokraterna.

Ansvaret för det politiska läget är inte oppositionens, det är inte socialdemokraternas, det är inte ens Håkan Juholts – det ligger helt på en maktfullkomlig minoritetsregering som ger rent ut sagt blanka fan i riksdagens demokratiska roll.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Välkommen tillbaka, eller…

Välkommen tillbaka skulle man kanske säga. Men det känns inte rätt. Inte mot SAAB-arna på Trollehättefabriken som har fått vara bollen i ett spel om deras arbetsplats och svensk fordonsindustri och dess möjligheter att överleva.

 

Semestern är slut även för Reinfeldt

Inte heller känns det rätt att säga det när det kommer fram uppgifter om att Fredrik Reinfeldts tystnad angående terrordådet i Oslo för dryga veckan sedan beror på att ”landsfadern” föredrog att åka till Turkiet på semester istället för att ta täten för solidaritet och empati med våra grannar!

När det gäller fordonsindustrins framtid och möjlighet till överlevnad har det varit direkt kopplat till två saker. För det första den lekstuga som försiggått där EIB lånat ut men inte lånat ut pengar, där ryska oligarker vilja vara med och där svenska staten (läs Maud Olofsson och regeringen i övrigt haft en annan agenda – en nedläggning av fordonsindustrin). Syftet i regeringens variant av ”tysta leken” har varit taget från Thatchers nedmontering av brittisk industri i allmänhet och av fordonsindustrin i synnerhet.

En strategi riktad mot välfärdsstaten

Syften som är sannolikt de samma. Tvåfaldiga där för det första den benhårda men djupt okunniga tron att vi ska leva i framtiden på en servicearbetsmarknad med låga löner och utan ordning och reda i avtalshänseende med målet att betjäna den självgoda storstadsmedelklassen.

För det andra vetskapen om att det hårdaste motståndet mot nyliberalernas nedmontering av välfärdsstaten ligger i fackföreningsrörelsen då det är dess medlemmar som har störst nytta av den generella och kollektiva välfärden. Slutsatsen Thatcher drog och den sittande högerregeringen anammat är en svagare industri ger en svagare facklig organisering – dvs. svagare motstånd mot välfärdsstatens nedmontering.

Flera skribenter som har stor kunskap om fordonsindustrin och när det gäller industrins betydelse har i veckan pekat på att SAAB inte hade behövt vara dömt. Christer Gerlach skrev på DN Debatt och förordade ett om än tillfälligt ägarskap i SAAB enligt modell från andra industrinationer; USA, Australien, Frankrike, Tyskland, Japan och Quatar för att nämna några stater som har ägarintressen i olika biltillverkare. Så frågan är varför skall inte den svenska staten inte kunna äga delar av SAAB?

Egentligen finns inga skäl för regeringens hållning mer än att man vill bli av fordonsindustrin. Att så är fallet när Robert Collin i Aftonbladet avslöjar att i styrelsen för EIB sitter…Anders Borg, svensk finansminister… (*)  Det innebär att den svenske finansminister sitter i styrelsen för den investeringsbank som blockerar ryske finansmannen/oligarken (välj själv) från att gå in i SAAB. Samtidigt som han sitter i samma regering vars myndighet (Finansinspektionen) godkänner samme ryske investerare!

Det är uppenbart, i vart fall för mig, att regeringens verkliga syfte aldrig har varit att klara SAAB utan låta SAAB sakta på grund av opinionen sakta en säkert bli förlorat genom olika mer eller uppfinningsrika tricks som kan bara sluta med SAAB:s slutliga nedläggning.

Det självklara hade givetvis varit att den svenska staten hade växlat in sina krav på SAAB Automobile i aktieägande likt GM-modellen och gett SAAB en stabilitet och möjlighet till överlevnad.

Företaget hade i vart fall då både kunskap och framtidsmöjligheter. Tyvärr har regeringens medvetna agerande berövat företaget allt förtroende som biltillverkare vilket med sannolikhet att regeringens strategi kommer att ge utdelning; ett hårt slag mot fordonsindustrin och SAAB:s sorgesamma ändalykt.

Sympativåg för Norge…..

Det hela nordiska samfundet och för den delen hela världen har chockats av de fruktansvärda scener som utspelades för en dryg vecka sedan i Norge och dess huvudstad då över 70 oskyldiga människor de flesta ungdomar fick sätta livet tull för en nazi- och antimuslimsk terrorist sprängde en gigantisk bildbomb och dessutom ägnades åt bärsärkagång och massmord.

Hela världen ledare visade sitt omedelbara stöd för demokratin och lämnade sina kondoleanser på olika handfasta sätt. Den amerikanske presidenten besökte den norska ambassaden för personligen framföra USA:s liksom utrikesministern.

I Sverige var reaktionen utan jämförelse till stöd för det chockade norska folket. Möten, demonstrationer, enorma reaktioner på facebook osv. Men vad gjorde då den svenska regeringen. Ett ganska kyligt uttalande och enligt uppgift ett kort telefonsamtal från Reinfeldt till Stoltenberg. I övrigt i stort sett inget, i stort sett inget, i den stund som är den mest kritiska i norsk historia sedan andra världskriget.

Brödrafolkens väl och den speciella relationen som finns mellan den nordiska folken och kanske speciellt då kanske Norge som har en speciell plats i det svenska hjärtat. Sympatibevisen för de norska bröderna och systrarna har varit enorm och imponerande.

……tystnad från statsministern

Men den svenske statsministern har inte framträtt i offentlighet förutom en kortfattad presskonferens. Inte ett ord till det svenska folket, inte ett offentligt framträdande i sympati och till kondoleans med Norge och den norska demokratin. Vissa ha undrat om det beror på att det är en socialdemokratisk regering i Norge eller om det är helt enkelt att Reinfeldt inte förstått magnituden av det inträffade.

Nu verkar det istället som om det kanske är väsentligt enklare, men absolut inte smickrande eller förtroendeingivande för landsfadern-in-spe – familjen Reinfeldt åkte på semester till Turkiet 48 timmar efter den allvarligaste och våldsammaste enskilda händelsen i nordisk historia sedan andra världskriget. Inget som tyder på gott omdöme utan enbart på en maktarrogans utan jämförelse i modern politisk historia.

Välkommen tillbaka blir en lite felaktig eller rättare malplacerad hälsning till en regering som uppenbarligen håller på att tappa greppet. Hanteringen av fordonsindustrin och Reinfeldts prioriteringar är två järtecken på detta faktum.

Må varken bilarbetarna i Metall och det övriga svenska folket glömma detta. Regeringen Reinfeldt är sönderregerad och fångad i sin egen uppfattning av sin egen förträfflighet. Tyvärr för Reinfeldt et concorties är det allt färre som delar denna bild. Vi andra ser istället den avklädde och nakne charlatanen som lurar allt färre.

* Fotnot och rättelse: Enligt uppgift sitter Anders Borg i EIB fullmäktige och i styrelsen för Sverige sitter en Kurt Hall. Men givetvis har Sveriges finansminister alla möjligheter att påverka den svenske representantens beslut i styrelsen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Reinfeldt har all anledning att vara nervös

Reinfeldt är nervös. Reinfeldt är riktigt ordentligt orolig för att förlora makten. Reinfeldt sitter illa till och har problem hur han skall lösa krisen.

Det är ett antal problem som sammanlagt riskerar Reinfeldt något uppblåsta bild han försöker skapa av sig som landsfadern som han ville så gärna ge publikum.

Littorinkrisen har spökat ånyo. Inte för att inte Littorin som många andra som inte kan hålla gylfen stängd så det faktum att han likt Perfumo i Storbritannien på 1960-talet eller Geijer-affären på 1970-talet genom sitt riskabla agerande blivit en säkerhetsrisk. Reinfeldts problem är att återigen finns det all anledning att åter ställa frågan vad han visste och hans omdöme vid val av medarbetare.

Minoritetsregerande har Reinfeldt visat att han inte behärskar. Han verkar inte inse att han är beroende av andra för att få igenom sin politik. Men då innebär det att marknadsliberalen eller marknadsfundamentalisten Reinfeldt måste ge upp sin skattesänkningspolitik. Dvs. Reinfeldt kommer att få stora problem att få igenom en fortsatt nedmontering av välfärdsstaten.

Reinfeldt lär inte få med sig en socialdemokrati med Juholt som ordförande på en sådan politik. Semi-fascisterna i SD skulle kunna, men det vore att ge upp deras försök att uppfattas som välfärdens största försvarare och enbart uppfattas som de fascister de är. Alltså för att kunna fortsätta som minoritetsregent måste Reinfeldt helt enkelt ge upp sin egen politik, själva kärnan i politiken, vilket skulle slå tillbaka som en bumerang mot Reinfeldt och de s.k. Nya Moderaternas mödosamt skapade image.

 

“…….samma taktik som när

amerikanska presidenter

startar krig…..”

 

Inom alliansen finns stora problem. Två partier riskerar att försvinna ur riksdagen, Centern och Kristdemokraterna, båda har med sin foglighet till moderaterna närmast sig situationen där de är politiskt obsoleta. Detta innebär om de vill överleva måste de börja profilera sig vilket innebär att de behöver frondera mot Reinfeldts och moderaternas hegemoni. Detta är en god grund för politiska motsättningar som inte gör Reinfeldts tillvaro enklare.

När Reinfeldt börjar tala om omvärlden som i Almedalen är inget annat än att ett sätt att komma ur sitt dilemma. I grunden samma taktik som när amerikanska presidenter startar krig för att slippa obehagliga eller svårhanterliga problem på hemmafronten. Men ett faktum som Reinfeldt måhända inte tänker på är att man vinner inga val på utrikespolitik.

Det parlamentariska läget där Reinfeldt hotat med nyval om parlamentet inte finner sig i de moderata diktaten. Reinfeldt må ha gjort ett misstag när han ropat på vargen och framkallat ett spöke som nu kan komma slå tillbaka mot Reinfeldt med full kraft.

Den kommande hösten kommer minst att bli turbulent och kan t.o.m. bli unik med nyval, det första på 50 år, allra minst blir den nog givande för de politiskt intresserade.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Glöm inte Maud Olofssons ansvar

British Leyland gick i graven för drygt 20 år sedan. Den statliga bilkoncernen som var bättre än sitt rykte och på väg upp ur problemen när Thatcher kom till makten 1979. Labour hade slutligen nationaliserat Leyland 1975 och hade sakta men säkert lyckats få företaget att komma upp på torra land. Den utvecklingen bröts snabbt genom privatiseringsvågen som var nyliberalen Thatchers signum.

 Läromästaren

Vår svenska Thatcher – Maud Olofsson – verkar ha lyckats med sin förutsatts att skada svensk industri och främst då svensk bilindustri när vi idag får beskedet att SAAB inte klarar att betala ut löner till personalen. Inspirationen och modellen för Olofssons politik är att finna i Thatchers industrifientliga politik på 1980-talet. Thatcher lyckades skada den brittiska industrin ända in i märgen och Maud Olofsson vill inget hellre än att vara Thatchers lärjunge. Genom sin ”passivitet” har Olofsson och regeringen Reinfeldt lyckats köra SAAB ner i konkursens svarta hål.

Den totala fordonskrisen är ett faktum. Inte bara att SAAB och deras tusentals anställda med stor sannolikhet blir utan jobb men också hela underleverantörsledet drabbas hårt. Det är också sannolikt att Volvo indirekt kommer att drabbas när olika underleverantörer inte överlever härdsmältan i Trollhättan.

Kunde regeringen ha gjort annorlunda, var det möjligt att rädda industrijobben på SAAB? Troligtvis om regeringen hade bedrivet en aktiv industripolitik och inte dogmatiskt och med fundamentalistens trosvisshet predikat sitt icke-ansvar.

 Lärjungen

Nu när SAAB-arbetarna inte ens får lön menar näringsminister Olofsson att hon och regeringen inte har något att skaffa med den allvarliga industrikris som Sverige i allmänhet och specifikt västra Sverige synnerhet hamnat i. Det får SAAB klara vi tvår våra händer säger Olofsson och säkerligen ler ett belåtet leende när ingen ser.

GM i USA nationaliserades i praktiken av den amerikanska staten. Den olustiga hanteringen av jobben i Trollhättan och fordonsindustri kunde ha fått en annan utveckling om den svenska regeringen hade haft samma omsorg om industriproduktionen i Sverige i allmänhet och i Trollhättan och Västsverige i synnerhet som Obama visade i USA.

En nationalisering hade i vart fall inte gjort saken sämre och den hade inte kastat tusentals bilarbetare ut i arbetslösheten. Eller, menar Olofsson att de ska i fortsättningen gå hem till hennes gelikar och tvätta, diska, gå ut med hunden, klippa gräset och så vidare för en lön som bara är en bråkdel av metallarbetarens.

Man får hoppas att regeringen Reinfeldt och dess ministrar blir hågkomna senast 2014 och belönas med en välförtjänt spark i ”röva” som det heter på Västsveriges mustiga språk.

Text: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com