I dag börjar vänsterpartiet sin kongress. Partiet som från vissa socialdemokraterna har en svårartad beröringsrädsla inför som går tillbaka på den sekelgamla sprickan mellan socialdemokrater, läs reformister modell Bernstein, Kautsky eller för den delen Hjalmar Branting, och de då av det ryska exemplet påverkade revolutionärer. (Inom parentes flertalet återvände till socialdemokraterna inom ett tiotal år.)
I dag är det ingen större skillnad i ideologin mellan dagens socialdemokrater och vänsterpartister. Båda är i grunden reformister då idag leninisterna finns som en parentes utan verkligt inflytande. I och med det blir också den numera närmast patetiska berörelserädslan visavi (V) helt utan relevans. Hotet idag mot demokratin kommer från högerextremister och främlingsfientliga grupper. Det är de som är det verkliga hotet och därför måste, även om de klär sig i kostym, bekämpas om än med demokratiska metoder då deras bigotta, men också populistiska nostalgiska politik har en förmåga att vinna stöd främst inom olika LO-grupper där man upplever hur den marknadsliberala mittensmeten hotar jobb och välfärd.
Vänsterpartiet har lyckats på ett beundransvärt sätt formulera en politik vad det gäller knäckfrågan vinster i välfärden som har starkt stöd i opinionen. Detta t o m in i borgerliga kretsar som tröttnat på den lekstuga och den ideologiska fundamentalism som regeringen Reinfeldt manifesterat. Vad som är mest uppseendeväckande och märkligt är hur (S) lyckats så totalt missbedöma opinionen och den rädsla man visat för att rätta till det öppna sår där skattepengarna rinner ut till privata intressen från välfärden.
Behövs (V)? Ja, menar jag. (V) har en viktig roll att spela. Dels som ”vakthund” mot höger för att påminna (S) om att om partiet går alltför mycket mot mitten så tappar man stöd till förmån för (V). Så har det varit ända sedan 1945 då den dåvarande partiledaren Sven Lindroth svängde kommunistpartiets ledning till att stödja efterkrigsprogrammet då det enligt Lindroths uppfattning var långt bättre än hotet att Sverige skulle få en högerregering.
Det blev istället en koalition mellan (S) och bondeförbundet (sedermera Centern) med stöd från SKP i riksdagen och högern marginaliserades under många år framåt. SKP (senare VPK) kom därmed spela en viktig roll som vänsteralternativ för många som ansåg socialdemokratin för försiktig, men det blev en socialdemokratiskt, dvs. reformistisk socialistisk politik, som kom att omskapa Sverige till en välfärdsstat.
I nuläget ökar både (S) och (V) i opinionen. Det sker långsamt, men det sker dock. Den snart två mandatperioder gamla högerregeringen upplevs som trött och dess politik har gjort saken värre inser alltfler. Även borgerliga väljare börjar röra sig mot ett alternativ till den trötta högeralliansen. (C) och (KD) hänger på strecket medan (FP):s trovärdighet i skolfrågan har torpederats av Pisarapporten och (M) upplevs som bara trötta och sönderregerade.
Att inse att (V) är en del av oppositionen, och en viktig del, är ingen överdrift. Så när (V) driver frågan om vinster i välfärden så är det en klok bedömning som (V)-ledningen gör. Det kan leda ända fram till Rosenbad.
Text: Ingemar E. L. Göransson
