När jag i måndagskväll åt som gäst middag med LO-distriktet i Sydost kom jag och en tjej från Handels att tala vad vi läste.
- Jag förstår inte hur du orkar läsa alla dessa tunga böcker som du gör, var hennes fråga och konstaterande. Vad hon menade var de böcker jag nämnt som intressanta i samband med min föreläsning om Thatcher och thatcherismens påverkan på svensk politik. Jag hade nämnt böcker av exempelvis Naomi Klein och Chantal Mouffe.
Jag svarade efter någon sekunds betänketid:
- Nej jag läser mycket annat också, och berättade om hur jag några kvällar tidigare hade rivet runt bland mina böcker tills jag hade hittat en tummad kåserisamling av ”Gits” Olsson.
För den som inte känner till ”Gits” Olsson kan jag berätta att han en gång på 1940-talet började som volontär på Socialdemokraten på Norra Bantorget och slutade sin bana som kåsör på Svenska Dagbladet efter att varit fast kåsör på den gamla SE som Carl-Adam Nycop startade 1938 och blev Sveriges enda bildtidning i stil med legendariska amerikanska Life.
”Gits” Olsson och Torsten Ehrenmark är två av dessa mycket humoristiska kåsörer som på sitt djupt mänskliga sätt såg rakt igenom våra mänskliga brister men gjorde det med överseende och kärlek.
Jag vet ingen idag som kommer i närheten av deras humor, inte av deras kvickhet och underfundighet. Måhända är kåsören en företeelse som är knuten till en annan tid, jag vet inte men jag måste säga att jag saknar dem.
”Gits” Olsson skrev säkerligen tusentals kåseri. Han gisslade sällan de stora männen och kvinnorna av dagen utan hans intresse var de små detaljerna, de små händelserna i vardagen. Han gjorde det, precis som Ehrenmark, med igenkännandet som verktyg. Han fick oss att känna igenom oss själva och våra egna tillkortakommanden.
För mig har svensk skärgård fått sin bild av Saltkråkan och av gubbarna på ”Gits” Olssons skärgårdsö. Det är inte utan att man känner Söderlund i Viken, Pettersson med Archimedesen och Öberg med Pentan.
Det alltid som att återse en gammal vän när jag tar fram en gammal tummad ”Gits” Olsson-bok. Och, julafton har inte varit sig lik sedan den sista samlingen kom ut någon gång i slutet på 1980-talet.
Jag saknar kåsörerna.
Text: Ingemar E. L. Göransson
