Socialdemokraternas fiaskoartade valnederlag börjar nu skörda bondeoffer i och med att Thomas Bodström hoppar av. Trycket på Mona Sahlin ökar både från vänster och höger inom partiet. Men, man kan inte som LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin häromdagen på en konferens med Transportarbetarförbundet antyda att det var ”brister” och ”misstag” som orsakade valnederlaget. Problemet är politiken och frånvaro av politik som upplevs som väsentlig och riktig av de socialdemokratiska kärnväljarna.
För vilka har vänt partiet ryggen om inte dessa. När 16 procent röstar på moderaterna av LO-förbundens väljare och när 7 procent också väljer att rösta på SD är detta ett betyg på hur partiets politik upplevs bland kärnväljarna.
För många socialdemokrater känns partiets långa utveckling mot ett mittenparti som har pågått ända sedan mitten av 1980-talet som en vägs ände. Mycket tyder också på att så är fallet. En analys av partiet valsiffror de senaste 20 åren visar att partiet haft en klart nedåtgående trend i opinionen ända sedan 1991 års förlustval. Partiet har sedan dess endast vid ett tillfälle nått över 40 procent av valmanskåren. Partiet har istället i tre av de fyra senaste valen haft sämre siffror än i det föregående.
Detta har skett parallellt med socialdemokratins utveckling till ett parti i mitten och ett parti som har önskat bli upptaget som ett medelklassparti bland de andra. Resultatet av partiets accepterande av 1980-talets nyliberala idéer som självständig riksbank, jämviktsarbetslöshet, utförsäljningar och privatiseringar och annat med samma politiska bäring förskräcker sagda opinion.
Valnederlagen (vad annat kan man kalla en nästan två decennier lång nedåtgående spiral för) har parallellt kantats med vad statsvetenskapsprofessorn Jonas Hinnfors beskriver som ”socialdemokraterna har gått vilse ideologiskt och det gör kärnväljarna förvirrade” (LO-tidningen 30-2010).
Symbolen för socialdemokraternas marsch mot Mittens Rike och sökandet efter den urbana, mondäna stockholmska medelklassen har varit Thomas Bodström. Nu väljer Bodström att hoppa av och stanna i USA. Det är hans val, men symboliken av vägs ände för den riktning som påbörjades i mitten på 1980-talet är slående. En utveckling som resulterat i en allt svagare socialdemokrati där namnet Arbetarepartiet Socialdemokraterna har av allt fler medlemmar, sympatisörer och kärnväljare kommit att uppfattas som ironi. Två förnedrande valnederlag vittnar om detta.
Om Bodströms avhopp betyder början till en ny politisk riktning för socialdemokraterna likt det som finns hopp om hos Storbritanniens Labour återstå att se. I bästa fall betyder Bodströms beslut att han också tar med sig (S) blairistiska arv när han stannar “over there”. I så fall har han gjort sin främsta och viktigaste insats för partiet till dags dato.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
