I skuggan vilar mörkret

Nedanstående är första kapitlet i den bok jag skriver på just nu. Titeln “I skuggan vilar mörkret” ger möjligen en hänvisning till bokens stämningsläge.  En samtidsroman om alienation och människor som pressas ut ur samhällsgemenskapen av samhället som det fungerar. Boken kommer preliminärt att publiceras i september.

“Han satt och såg ut över den stilla skogen. Mannen var ungefär femtio år gammal och skulle för den vanlige betraktaren uppfattas som en sliten figur. Han var magerlagd på gränsen till skinnig skulle någon säga långt senare. Hans uppenbarelse var helt enkelt den av en medelålders man som naturen och verkligheten gått hårt fram med.

Mannen satt vid sitt köksfönster och tittade ut över skogen som hade varit hans liv under många år. Stugan hade han köpt av markägaren som efter skifte en gång hade fått med stugan på köpet så att säga när han fått skogen. Skogen hade varit skrämmande bara genom sin existens och han hade haft en känsla av att den var hotfull på ett oförklarligt vis.

Han kunde inte förklara hotet, men det fanns där och det kröp in under huden på honom varje dag och stund han såg skogen eller vistades i den. Han kunde inte förklara det hur gärna han än ville förstå. Hotet var totalt irrationellt skulle säkert någon sakkunnig inom psykiatrin konstaterat om frågan någonsin hade ställts.

Mannen var ingen galning eller ens ett fall för psykläkarna, var i varje fall hans egen uppfattning. Att påstå något sådant skulle orsaka en omedelbar och våldsam reaktion.

”Tänk dig själv att bli kallad psykfall”, sa han, tyst där han satt orubblig vid sitt köksbord med sin kulörta vaxduk som visade tydliga tecken på att vara sliten och ålder. Sprickorna i vaxdukens yta löpte nästan i linje med dukens linjer. Han satt tittande ut mot skogen. Tystnaden i rummet rådde ånyo och det enda som hördes förutom ljudet när vinden tog tag i husknuten och hamrade de lösa träplankorna i fasaden på det slitna huset till tystnad. Det var nu inte riktigt sant för det hördes ytterligare ett ljud, ett metalliskt torrt ljud.

Revolvern var en antik sak. Drygt trettio cm lång och vägde ungefär ett kilo. När den hade avlossats senast var för länge sedan. Modellen kallades ironiskt nog "Peacemaker" och var av det amerikanska fabrikatet Colt. ”Fredsmäklaren” var närmast ett ironiskt namn på något som hade använts till allt annat än fredliga syften.

Revolvern var känd från det amerikanska 1800-talets mytvärld och hade smugglats in någon gång under det förra seklet. Om den hade varit verktyget för att ta någon av daga visste mannen inte. Tanken hade dock många gånger föresvävat honom och undrande angående omständigheterna kring de händelserna. Hans fantasi hade löpt och han hade sett för sin inre syn både strider med fientliga indianer och laglösa män.

Han hade provskjutit vapnet i skogen och förvånats över den våldsamma kraft vapnet gav . Rekylen var osannolik och han hade nära tappat revolvern och den närmaste ljudbangen hade varit så stark att det hade ringt i hans högra öra under flera timmar. Han funderade över hur en mänsklig kropp skulle se ut efter en träff av det antika vapnets kula.

Hans tanke att använda vapnet mot sig själv hade växt fram parallellt med hans ökade vantrivsel med tillvaron. Den förtärande hopplösa meningslösheten och hans känsla av misslyckande gjorde att avsluta tillvaron på det sätt som "Pacemakern" erbjöd blev alltmer lockande.

Alternativet syntes oöverstigligt som möjlighet och låta sakernas tillstånd vara som de var lika meningslöst och därmed ingen lösning. Hans hopplöshet framstod för honom som ett moment 22, helt utan möjlighet för honom att komma till på talefot med sin egen tillvaro.

Revolvern var laddad och klar att användas och det var bara en handrörelse att spänna hanen och trycka av antikviteten och avsluta den meningslöshet som kallas liv.

Han tog upp den tunga pjäsen, kände lukten av vapenfett och tittade beundrande på den konstfärdigt utformade pärlemorkolven. Han vägde den i handen och funderade över denna  hans sista stund på denna jord. Han insåg att ingen skulle sakna honom, ingen skulle bry sig när de nåddes av nyheten att han lämnat det jordiska.

Han vägde än en gång det tunga vapnet och funderade på om han skulle bli vapnets oskuld eller om han själv blev bara ett i raden av offer för dess eldkraft. Han studera än en gång det stålblå vapnet, inandades dess fräna lukt av vapenfett och kallt stål, han följde med sina fingrar pärlemorkolvens utsirade yta allt medan han med sin högra tumme spände vapnets hane och därefter förde den kalla pipan in i sin mun, riktade den uppåt och tryckte först försiktigt in den något hårda avtryckaren så att han kände dess fjädrande motstånd.

Snabbt fullföljde han den, sin sista rörelse, och smällen dämpades något av hans mun när kulan löpte med sin höga hastighet genom det roterande magasinet, genom den blåanlöpta pipan, upp genom hans gom och rakt genom mannens hjärna för att efter bråkdelen av en sekund senare tillsammans med hjärnsubstans, blod och benfragment från mannens hjässa borra in sig i stugans vitmålade tak.

Mannen kastades i samma sekund bakåt från köksbordet och dunsade i den handvävda färgglada köksmattan som snabbt började färgas av hans livsbärande blod som sakta rann ut och sögs upp av mattans textilier.

Smällen av skottet ekade några sekunder i det tysta köket och hade någon varit utanför stugan är det inte säkert de ens noterat den dova, men distinkta smällen, från det antika vapnet som hade skördat de facto sitt första dödsoffer nästan hundrafemtio år efter det lämnat fabriken i Hartford, Connecticut någon gång på 1870-talet.

Tystnaden återtog stugan och skogen. Det enda som hördes inne i den lilla stugan var vardagsrummets väggklocka som jämt likt en metronom höll takten ytterligare ett antal timmar till klockans fjäder i brist på uppdragning stannade och allt blev totalt tyst och stilla.

En stillhet som mannen på golvet aldrig under sitt liv fått uppleva. En stillhet som skulle vara för evigt.”

© Ingemar E . L. Göransson & Ord & Kulturs Förlag

Kopiering eller vidare spridning är enligt upphovsrätten ej tillåten utan författarens och förlagets uttryckliga tillstånd. Dock länkning till texten är tillåten.

Är demokratin död?

Det är inte utan att man känner en viss olust inför efterspelet till den socialdemokratiska partikongressen. Inte för att besluten på den blev särskilt märkliga utan var ganska givna då partiet och framförallt partiledningen ville inte för sitt liv få en oenig kongress uppvisad för samlade media.

Symtomatiskt när man gick runt på kongressområdet var det marknadsgyckel som förekom. Det var tydligt att ”marknaden” numera dominerar tillställningar som demokratiska partiers kongresser. Här fanns allt ifrån lobbygrupper för fler och mer långtgående avregleringar till andra nasare av olika mer eller mindre suspekt slag. Allt enligt principen det finns inget som inte går att sälja med mördande reklam.

De folkrörelser som facket och nykterhetsrörelse eller vad det kan vara drunknade i marknadsgycklet.

Själv var jag på plats för att som producent tillsammans med Verdandi introducera den nya uppsättningen av Roland Jansons pjäs om alkoholens förbannelse för arbetarklassen: ”Bänken”. Vi lyckades faktiskt fånga uppmärksamheten under några korta minuter vilket får ses som en framgång om än tillfällig.

I dagens edition av den lokala dagstidningen här i Östergötland ”Östgöta Correspondenten” för på ledarsidan ett resonemang om folkrörelsedemokratins död. Och man kan ju tro att i denna mediafixerade och marknadsliberala epok vi lever i har folkrörelserna tappat sin betydelse. Nog har de trängts tillbaka för mediautspel och räddhågsenhet att tappa marginalväljare som måste hållas på gott humör.

Men jag tycker inte den berättigade frågan om folkrörelsedemokratin ställs rätt. För är det inte så att folkrörelsernas tillbakagång och då främst de politiska partierna som tappat en stor del av sina medlemmar beror inte på en allmän besvärjelse om ”samhällsutvecklingen” för den kan vi styra över om vi vill utan mer på att våra politiker har frivilligt valt att minimera folkrörelsedemokratin, dvs. partierna har valt att lämna medlemmarna som ett besvärligt element bakom sig för att koncentrera makten och därmed ”demokratin” i en elits händer.

Detta fött ur idén att politiken, dvs. samhället, har blivit så komplext att vanliga medborgare inte förstår sitt bästa. Inte kan man begära att den rådande ortodoxin där idéer om normpolitik, jämviktsarbetslöshet, marknadens dynamik, incitament för arbete inte får eller kan ifrågasättas och inte begäras förstås av medborgarna då de har fullt upp med att arbeta och få ihop ”livspusslet” som man uttrycker sig i sin von oben-attityd.

Att vara folkvald har blivit en karriär och då vill givetvis man som politiker och makthavare inte tappa sin ofta väl tilltagna försörjning för något så simpelt som folkrörelsedemokrati, dvs medborgarnas direkta inflytande på politiken.

Låt mig exemplifiera: (S)-kongressen antog en ”kompromiss” vad det gäller vinster i välfärden, men fortfarande visar opinionsundersökningarna att över 60 procent av väljarna är motståndare. Logiskt sätt skulle beslutande politiker fatta beslut som tillfredsställde folkviljans majoritet men eftersom, med politikernomenklaturan utgångs- och ståndpunkt så begriper inte medborgarna sitt bästa och därmed beslutar man utifrån sin ”verklighet”, inte utifrån folkviljan.

Är folkrörelsedemokratin död, både ja och nej. Det beror på medborgarna och deras egen aktivitet och vilja att påverka och delta i beslutsprocessens demokratiska utveckling. Kan vara så att dagens partier inte förmår att anpassa sig till medborgarna men då får väl medborgarna byta ut partierna mot andra. Det är inget märkligt, partier kommer och går även om Sverige haft ett osedvanligt stabilt partiväsende. Men inget är huggit i sten. Medborgarnas deltagande i demokratin är viktigare än partiapparaternas överlevnad. Det är helt enkelt demokratins kärna – folkväldet, inget annat.

Text och foto: Ingemar E L Göransson