Är demokratin död?

Det är inte utan att man känner en viss olust inför efterspelet till den socialdemokratiska partikongressen. Inte för att besluten på den blev särskilt märkliga utan var ganska givna då partiet och framförallt partiledningen ville inte för sitt liv få en oenig kongress uppvisad för samlade media.

Symtomatiskt när man gick runt på kongressområdet var det marknadsgyckel som förekom. Det var tydligt att ”marknaden” numera dominerar tillställningar som demokratiska partiers kongresser. Här fanns allt ifrån lobbygrupper för fler och mer långtgående avregleringar till andra nasare av olika mer eller mindre suspekt slag. Allt enligt principen det finns inget som inte går att sälja med mördande reklam.

De folkrörelser som facket och nykterhetsrörelse eller vad det kan vara drunknade i marknadsgycklet.

Själv var jag på plats för att som producent tillsammans med Verdandi introducera den nya uppsättningen av Roland Jansons pjäs om alkoholens förbannelse för arbetarklassen: ”Bänken”. Vi lyckades faktiskt fånga uppmärksamheten under några korta minuter vilket får ses som en framgång om än tillfällig.

I dagens edition av den lokala dagstidningen här i Östergötland ”Östgöta Correspondenten” för på ledarsidan ett resonemang om folkrörelsedemokratins död. Och man kan ju tro att i denna mediafixerade och marknadsliberala epok vi lever i har folkrörelserna tappat sin betydelse. Nog har de trängts tillbaka för mediautspel och räddhågsenhet att tappa marginalväljare som måste hållas på gott humör.

Men jag tycker inte den berättigade frågan om folkrörelsedemokratin ställs rätt. För är det inte så att folkrörelsernas tillbakagång och då främst de politiska partierna som tappat en stor del av sina medlemmar beror inte på en allmän besvärjelse om ”samhällsutvecklingen” för den kan vi styra över om vi vill utan mer på att våra politiker har frivilligt valt att minimera folkrörelsedemokratin, dvs. partierna har valt att lämna medlemmarna som ett besvärligt element bakom sig för att koncentrera makten och därmed ”demokratin” i en elits händer.

Detta fött ur idén att politiken, dvs. samhället, har blivit så komplext att vanliga medborgare inte förstår sitt bästa. Inte kan man begära att den rådande ortodoxin där idéer om normpolitik, jämviktsarbetslöshet, marknadens dynamik, incitament för arbete inte får eller kan ifrågasättas och inte begäras förstås av medborgarna då de har fullt upp med att arbeta och få ihop ”livspusslet” som man uttrycker sig i sin von oben-attityd.

Att vara folkvald har blivit en karriär och då vill givetvis man som politiker och makthavare inte tappa sin ofta väl tilltagna försörjning för något så simpelt som folkrörelsedemokrati, dvs medborgarnas direkta inflytande på politiken.

Låt mig exemplifiera: (S)-kongressen antog en ”kompromiss” vad det gäller vinster i välfärden, men fortfarande visar opinionsundersökningarna att över 60 procent av väljarna är motståndare. Logiskt sätt skulle beslutande politiker fatta beslut som tillfredsställde folkviljans majoritet men eftersom, med politikernomenklaturan utgångs- och ståndpunkt så begriper inte medborgarna sitt bästa och därmed beslutar man utifrån sin ”verklighet”, inte utifrån folkviljan.

Är folkrörelsedemokratin död, både ja och nej. Det beror på medborgarna och deras egen aktivitet och vilja att påverka och delta i beslutsprocessens demokratiska utveckling. Kan vara så att dagens partier inte förmår att anpassa sig till medborgarna men då får väl medborgarna byta ut partierna mot andra. Det är inget märkligt, partier kommer och går även om Sverige haft ett osedvanligt stabilt partiväsende. Men inget är huggit i sten. Medborgarnas deltagande i demokratin är viktigare än partiapparaternas överlevnad. Det är helt enkelt demokratins kärna – folkväldet, inget annat.

Text och foto: Ingemar E L Göransson