Jag tror det var under julhelgen 1977 drabbades södra och mellersta Sverige av en veritabel snöstorm. Snön vräkte ner på ett nästan apokalyptiskt sätt. Inte stilla som i slutet av förra veckan eller i den gångna helgen, utan våldsamt och tungt. Nu kom snön ner så att den dränkte fullständigt både stad och land.
Då jobbade jag på ett åkeri här i Linköping och redan på annandag jul kallades alla som kunde ut för att börja röja undan snömängderna innan det var vardag på nytt. Lastbilar, plogar, frontlastare med eller utan snöslungor startades upp och en massiv insats gjordes för att trafiken och inte minst kollektivtrafiken skulle fungera snarast möjligt.
SJ kallade in alla lediga, hyrde in maskiner och tog i drift allt som fanns av maskinpark och inte minst allt folk som gick att uppbringa. Samhället skulle fungera och inte minst infrastrukturen skulle snabbast möjligt vara på fötter och i vart fall skulle folk komma till jobbet efter julhelgen, störningarna skulle minimeras.
Hur kunde detta då fungera? Hur kunde samhället för över trettio år sedan mobilisera så stora resurser för att få viktiga samhällsfunktioner att fungera även om det krävde både stora insatser av maskiner och manskap? Svaret är enkelt, det här var före nyliberalismens genombrott i politiken. För offentlig verksamhet var samhällsnyttan avgörande inte budget och lönsamhet.
Det viktiga var att trafiken fungerade, att järnvägstrafiken och bussarna och att människor kom till jobbet likaså att viktiga samhällsfunktioner inte fick haverera p.g.a. även svårt vinterväder. Samhällsnyttan var avgörande och målet med offentlig verksamhet oavsett om det var järnvägstrafik, fungerande vägnät eller annan samhällsservice.
Att uppmana människor att stanna hemma som Stockholms lokaltrafik gör idag hade renderat avsked för den ansvarige som sagt något sådant eller ens tänkt tanken. Likaså att tillåta järnvägstrafiken att packa ihop så totalt som skett under denna vinter hade inneburit att ansvariga chefer och politiker fått se sig om efter annan mindre skadlig sysselsättning än deras tillkortakommande hade orsakat.
“vinterns kaos är en konsekvens av två årtionden av nyliberal politik”
I det sammanhållna SJ fanns en stor kunskap och erfarenhet av var problem kunde uppstå och därmed kunde man mota Olle i grind innan problemen fanns. Nu kommer frusna växlar som en överraskning vid varje tillfälle det sker. Snön stoppar tågen p.g.a. materialen man köpt in har inte varit anpassat till svensk vinter när den är som värst utan avgörande vid upphandling har priset och endast priset varit.
Entreprenader och underentreprenader inom järnvägsunderhållet har inneburit att beredskapen är minimal och entreprenörers entreprenörer inte har möjlighet att agera förbyggande utan bara när problemen är akuta.
Vinterns kaos är en konsekvens av två årtionden av nyliberal politik och det kommer inte bli bättre. Viktiga samhällsfunktioner kan inte ha lönsamhet som ledstjärna utan samhällsnyttan. Högerns dröm om ett samhälle där allt går att köpa och sälja har visat sin orimlighet.
Nyliberalismens lekstuga har fått sin dom över sig – den fungerar inte – inte om vi vill ha ett samhälle där viktiga funktioner fungerar och där samhällsnyttan är viktigare än välsignad budget och heliga lönsamhet.
Politik handlar inte om religiöst tro eller dito ekonomisk fundamentalism. Politik handlar om att göra det bästa möjliga för de allra flesta. Med nyliberalismens trossatser blir det bara ett enda stort samhälligt haveri, detta är den viktigaste slutsatsen av vintern 2009-10.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
