The Rolling Stones sjöng en sång på ”Let It Bleed”-plattan från 1969 att det inte är alltid som man får exakt det man vill ha utan får försöka nöja sig med det man behöver.
“You can't always get what you want/But if you try sometimes you might find/You get what you need” kan synas vara ett märkligt råd i slutet av en valrörelse, men är det det i egentligen. För när vi som väljare bedömer partierna så är det utifrån vad vi vill ha – vad vi förväntar oss att de skall leverera i politiska beslut.
Politik och samhället är dock inte så enkelt utan politiken handlar i mycket om kompromisser och inte minst är det så i Sverige. Det stora skillnaden vi ser nu i jämfört med tidigare val är en borgerlig höger, helt klart dominerad och dompterad av moderaterna, och en vänsterkoalition som i många delar spretar väsentligt mer än den dompterade högeralliansen.
Som vänsterväljare med en vision om ett bättre samhälle där välfärd och rättvisa kan det kännas som en urvattning eller nivellering av politiken. Att behöva ta hänsyn till Miljöpartiet som har uppfattningar i frågor som skolpolitiken eller förhållandet till de fackliga intressena och löntagarnas rättigheter som verkar främmande eller t.o.m. fientligt i förhållande till vad som har varit traditionellt arbetarrörelsens uppfattningar.
Naturligtvis känns det som en närmast provokation när Maria Wetterstrand säger i en intervju att vurmar för privata initiativ och ”fri företagsamhet” men vad annat att vänta av ett parti som har startat som ett enfrågeparti för att utvecklas till ett parti där miljöfrågorna dominerar utifrån ett individualistiskt perspektiv. Miljöpartiet är ett barn av sin tid – individualismens epok fött ur 30 års nyliberalt propagandaarbete.
Som väljare måste det dock vara bättre med ett Miljöparti som inte lierar sig med den för stunden starka högern. För det finns inget resonemang som kan ta bort det faktum att högern har igenom Reinfeldts och Borgs skickliga thatcheristiska strategi lyckats bli starka genom att de lyckats domptera och dominera hela den borgerliga arenan.
Socialdemokratin är i en svagare position idag än kanske någonsin. Partiets vandring de senaste 15-20 åren mot mitten (och därmed höger) har bland socialdemokratiska arbetarväljare uppfattats som en eftergift för den allt högljuddare medelklassen. Detta är ett socialdemokratiskt problem och måste lösas inom socialdemokratin oavsett valresultat. Det finns anledning för arbetarrörelsen att fundera på varför socialdemokratin tappat en tredjedel av sina väljare på ca 10 år.
Konsekvensen ser vi dock; lägre valdeltagande bland de som bäst behöver politiken; arbetare, fattiga, arbetslösa, sjuka och ungdomar. Partiet uppfattas bland dessa som ett bland andra partier. Skillnaden har blivit så liten i deras ögon genom att högern har tagit ett steg mot mitten medan socialdemokratin har uppfattat signalerna på så sätt att den också tagit ett steg mot mitten.
Ett annat dilemma är att alla politiska partier (möjligen förutom vänsterpartiet) har uppfattningen att arbetslösheten är mindre viktig än budgettak, budgetdisciplin och inflationsbekämpning. Här förlorade socialdemokratin en del av sin ideologi eller kanske t.o.m. en del av sin själ när man accepterade Maastrichtavtalet.
Tre brittiska ekonomer Mark Baimbridge, Brian Burkett och Philip Whyman skrev en artikel Ekonomisk debatt nr 5/1995 att:
”Maastrichtfördraget lade grunden till ett juridiskt och ekonomiskt system i vilket prisstabilitet prioriteras framför alla andra målsättningar. Fördraget lägger hela tyngdpunkten för uppnåendet av EMU på ett deflationistiskt projekt, utformat för att skapa en gemensam valuta genom restriktiva budgetkonvergenskriterier inom snäv tidsram. Resultatet är att EU:s medlemstater har iklätt sig en tvångströja, som förhindrar all ekonomisk politik utom europeisk deflation. Exemplen Storbritannien och Sverige visar hur obehagliga konsekvenserna kan komma att bli.” (Mina understrykningar.)
Samma författare inleder sin artikel med orden: ”Den kollektiva välfärden, som blivit alltmer omfattande i Europa under 1900-talet, utsätts nu för starkt tryck” . Måhända årtiondets understatement.
När man läser detta så är det lättare att förstå varför socialdemokratin har problem medan högern rider på nyliberalt färgad politisk våg. Men innebär det att de traditionella vänsterkärnväljarna lämna ”walk over” även om vi inte kan få vad vi vill ha utan kanske i nuläget skall nöja sig med det vi behöver.
LO-väljarna behöver inte mer högerpolitik, de behöver en radikal politik så långt det är möjligt att skapa sådana. Samma gäller arbetslösa, sjuka, fattiga och ungdomar. Högerpolitik har vi upplevt tillräckligt av och även om inte konstellationen socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet upplevs som optimal så är det som behövs om välfärdsstaten skall överleva (eller snarare övervintra) och inte bli ett välstånd för de etablerade och där de övriga lämnas därhän.
Att rösta är inte bara en medborgerlig rättighet utan det är nödvändigt för att rädda och sakta återuppbygga välfärdsstaten värd namnet på nytt efter högerns långvariga inflytande och senaste fyra års maktutövande. Så rösta på det du behöver inte vad du vill ha – det får vänta ett tag till. Och just nu är de röd-gröna det enda alternativet. Förändra världen får vi göra sedan.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Foto: Christoffer Göransson
