Identitet

Under min säng fanns det en låda med kioskdeckare och serietidningar. Jag var knappt tolv år och försökte tolka dessa tecken, försökte förstå hur de hängde ihop och vad de betydde tillsammans. Läraren i skolan sa till mamma att jag var dum i huvudet och en annan lärare hade tidigare sagt att från en ”horunge” som mig kunde man inte räkna med något annat. Morsan var ju, Gudbevars, ensam med mig då farsan dragit.

Men jag ville förstå, jag ville lösa mysteriet med bokstäverna och hur de hängde ihop. Jag försökte och till sist hade jag förstått min första ”Seriemagasinet” och sedan min första Mickey Spillane. När det väl skett kände jag en enorm lycka för jag hade visat för dem, och inte minst för mig själv, att jag varken var dum eller inte var att räkna med.

Nu skulle jag inte bli annat än arbetare som en annan lärare uttryckte det på mellanstadiet så jag behövde inte gå teoretiskt förberedande högstadium, men morsan hade en annan uppfattning och därför blev det både högstadium, gymnasium och studenten även om det var med mediokra betyg. Jag kom ju från en totalt studieovan miljö, men hade en mor som läste mycket och var både fackligt och politiskt aktiv. Ideologin fanns därför med i hennes syn på min framtid. Men det blev gjort, jag var den förste i vår familj som ”tog studenten”.

Efter en och halv termin på universitet med filosofi och ekonomisk historia steg jag ut på verkstadsgolvet och senare, i sökandet efter identitet, det blev yrkeschaufför. Den akademiska världen kändes främmande, även om det var till morsans stora sorg. Idag har dessa knappa två terminer, inser jag nu, haft en stor betydelse då de bekräftade att arbetarungen faktiskt kunde även om intresset och motivationen alternativt mognaden just då saknades. Yrkesförarkortet var därför en viktig händelse, lika viktig som att lösa bokstävernas gåta, då det gav en stolthet, en yrkesidentitet.

Varför berätta detta nu, något som hände på 40-50 år sedan? Jo, för det handlar om klass, det handlar om klassidentifikation, men också klasstigmatisering. Arbetarungen ska inte tro att han eller hon är något. Vi ser det än idag om inte annat då regeringen tar bort det teoretiska inslaget i gymnasieutbildning med förklaringen att arbetarungar skall inte tvingas att läsa teoretiska ämnen då de är praktiskt lagda.

En klasstigmatisering, ett förakt för arbetarklassens barn som om de är mindre intelligenta, har mindre förstånd eller förmåga att förstå ett teoretiskt resonemang eller ta åt sig en teoretisk text. Precis som föraktet för ”horungen” i slutet på 1950-talet.

Att ha ett språk är att ha en identitet som gör dig till individ, precis som att ha en yrkesidentitet ger yrkesstolthet och att ha en klassidentitet ger samhörighet. Utan dessa tre blir livet en resa på ett upprört hav utan att kunna ta ut bäring och utan att hysa något hopp.

Arbetsglädje är skapande. Det var en fantastisk, nästan euforisk känsla, när jag för första gången satte mig ensam i den gamla Volvo Vikingen och körde iväg med mitt första lass lösbetong och kände att det bar, jag klarade att hantera den åtta ton tunga lastbilen med dess lika tunga last. Njöt av motorns mullrande mellan husväggarna och ekot som studsade fram och tillbaka. Jag var inte den föraktade ”horungen” utan yrkesmannen, även om jag i den stunden inte insåg att det var långt kvar, mycket som fanns att lära innan jag med rätta kunde betraktas med en yrkesidentitet. Men i det ögonblicket, ensam i den spartanska lastbilshytten, var inte ödmjukhet den förhärskande känslan utan stolthet.

Arbete är frågan om identitet, men också fråga om kollektiv identitet, klassidentitet. En fråga om styrka och svaghet för finns inte den kollektiva identiteten så finns inte heller styrkan. Det vet de som nu styr och de som styr i det kapitalistiska systemet erkänner detta fakta. De har sin starka klassidentitet och vet om man kan slå sönder klassidentiteten splittrar de arbetarklassen. Kan maktens män och kvinnor få arbetarklassen att stigmatisera sig själv och istället för styrka känna svaghet, underlägsenhet och till och med förakt för klassen, arbetet och inte minst förminska sig själva intill ringaktning stärker de sin makt och säkrar sitt ”tolkningsföreträde”.

Därför är orden så viktiga, därför är att lösa gåtan med bokstäverna så avgörande. Därför behövs den skola som ser och ger alla barn samma möjligheter efter deras egna förutsättningar. Därför behöver arbetarklassen det skrivna ordet så väl. Därför blir fördumningen som sker på olika plan så farlig. Vi behöver kunskap, vi behöver vårt språk, vi behöver arbetet på våra villkor för vi behöver vår klassidentitet.

Jag löste gåtan med språket, fick bokstäverna på rätt plats. Men då blir man också farlig inte bara för överheten som älskar dumheten och okunnigheten, utan även för de som är rädda för hot mot sin makt i klassen eller som arbetarna gett dem i förtroende. Kunskap, gåtan som löstes, blir ett hot mot dem och det finns inget som kostar på så mycket som att ha mer kunskap och använda den för det stör och skakar båten på det upprörda havet. Ifrågasättandet, problematiserandet och den intellektuella arbetaren är det största hotet mot status quo som existerar. Men det är priset som får betalas när ”horungar” sparkar Jante ut ur boet och tänker själva.

Den legendariske folkbildaren Alf Ahlberg skrev redan 1934 följande tänkvärda rader ”..vårt tänkande i hög grad är i hög grad beroende av våra språkliga uttrycksmöjligheter. Varje nytt ord eller varje meningsfylld sammanställning av ord är på samma gång en ny möjlighet för vårt tänkande. Att vidga sitt ordförråd och sina uttrycksmöjligheter är att vidga sin intellektuella horisont.” (Tankelivets frigörelse, Kooperativa Förbundet 1934, sid 143.)

Kampen för arbetet och arbetets frigörelse är med andra ord helt avhängig klassens intellektuella strävan. Språket som identitet, arbetet som identitet är grundbultar i klassidentiteten och individens delaktighet i kollektivet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Experter och bildning

Filosofiprofessorn och fredspristagaren Nicholas Murray Butler sa en gång att ”en expert är en som vet mer och mer om mindre och mindre”. Att arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen omger sig med experter det vet vi alla, men hur är det med bildningen? Man ska ju inte säga det var bättre förr, men det vete katten om inte bildning stod högre i kurs när jag började jobba i slutet på 1960-talet.

Det fanns bokombud på jobbet, det var självklart att inte bara lära sig sitt fackliga ABC utan även närma sig filosofi, litteratur, historia och skaffa sig en djup kunskap om hur samhället fungerade och hur arbetarrörelsen ville det skulle fungera. Numera har detta ersatts av kolorerade veckotidningar och ”Bonde söker fru” och andra s.k. kulturupplevelser.

När vi fick arbetsmarknadslagarna på 1980-talet skulle varje fackligt aktiv förtroendevald ”åka på kurs” för att återvända som en slags barfotaadvokat. Nu var grötfatet uppdukat och det gällde bara att tolka lagarna och himmelriket och nirvana skulle vara ett faktum.

Kanske en väl optimistisk syn på verkligheten, men beskrivningen även om den är tillspetsad har sina poänger. Bildning i en bredare mening kom att få stå tillbaka för barfotajuridiken och varje sann förtroendevald och ombudsman blev en fena på att tolka lagarna till medlemmarnas bästa. Men detta hade också en baksida som vi ser oförblommad idag – den politiska analfabetismen!

Varje gång någon nämner ordet politik så svarar kören ”vi ska se vad (S) säger”, en inställning som är dyrbar då det innebär och har inneburit att fackets inflytande i politiken har reducerats till att traska patrull efter det som ska vara fackets och löntagarnas parti. Det har blivit den omvända ordningen där politiken inte har byggt på medlemmarnas, dvs. arbetarnas intresse, utan politikernas av att maximera väljarkåren.

Den engelske filosofen Francis Bacon påstod ”kunskap är i sig själv makt”. Bacon levde för över 400 år sedan, men det innebär inte att han hade fel utan kunskap är makt. Kunskap får man bara genom att anstränga sig, vara vetgirig, visa nyfikenhet, söka kunskap och att försöka lära sig så mycket som möjligt om så mycket som möjligt – dvs. skaffa sig bildning. Nu är, och hör mig rätt, bildning inte samma sak som utbildning. Jag har mött så många utbildade människor i mina dagar som varit totalt obildade. En motsättning i sig kan tyckas, men bildning är något annat än utbildning.

Bildning handlar om att förstå det större sammanhanget, inte att uteslutande besitta en specifik kunskap typ yrkeskunskap. Men vad lär vi ut i dag på våra fackliga kurser? Yrkeskunskap, dvs. det fackliga hantverkets specifika kunskap. Det finns inte utrymme för bildning i ett bredare perspektiv och därmed får vi uppenbara problem att förstå de stora sammanhangen. Att sedan bildning ger individen en stärkt självkänsla och ett mod att våga diskutera våra gemensamma problem är en nog så viktig konsekvens.

Det fackliga arbetet handlar om två saker. Det första att för stunden skapa bästa möjliga villkor för varje arbetskamrat och medlem. Det handlar om löner och arbetsmiljö, om rättigheter och skyldigheter medan bildning handlar om den breda kunskapen som gör att man förstår varför samhället ser ut som det gör. Den andra sidan av det fackliga arbetet är att lägga grunden för ett annat, rättvisare samhälle; att långsiktigt undanröja problemen som det förstnämnda dagligen tampas med.

Jag tror att en av orsakerna till att inte arbetarrörelsen var vaccinerad mot den nyliberala offensiven när den började på 1980-talet tog i med nästan styv kulings styrka var att bildningen hade blivit eftersatt till förmån för barfotaadvokateriet . Kan synas som en märklig slutsats, men lika fullt tror jag där ligger en orsak till att arbetarrörelsen idag befinner sig på defensiven och löntagarnas rättigheter försvagas alltmer. Alltså det ironiska är ju mer specialiserade och experttunga facket blivit, ju mer de fackliga förtroendevalda blivit ”experter” desto svagare har facket blivit och därmed har inflytandet i politiken kommit att reduceras.

Slutsats; vad fackföreningsrörelsen behöver är ett bildningslyft, en satsning på folkbildning i dess bredaste mening. Vi behöver åter se på våra kurser och fackliga möten samtalen om de stora och små livsfrågorna för är det inte som Nicholas Murray Butler sa en gång ”en expert är en som vet mer och mer om mindre och mindre”?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Tidigare publicerad som krönika i Elektrikern nr 2-2013

Kejsarens nya kläder

Sällan har akademins kattslagsmål varit av intresse för den stora publiken men det som har skett den senaste veckan i efterdyningarna till SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” är därför unikt.

Här kommer näringslivets eget forskningsslagskepp med annars så hög vetenskaplig svansföring med en rapport som klär av den nyliberala revolten mot välfärdsstaten och avslöjar sagans kejsares nya kläder.

Rapporten visar att det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att den nyliberala avreglerings- och privatiseringspolitiken har gett varken effektivitets- eller kvalitetsvinster. Tvärtom rapporten skriver att ”konkurrensutsättningen ser inte ut att ha gett de entydiga vinster som många hade förväntat sig.” Vidare skriver författarna att ”det är svårt att utkräva ansvar när tjänsten är komplex och det saknas etablerad och evidensbaserad kunskap om vad som är ”god omsorg” eller ”god utbildning”.”

Rapporten konstaterar och skriver att ”ett bra exempel på ineffektiviter som konkurrensen kan leda till är emellertid betygsinflation under de senaste åren.” Det innebär om man tar sig bakom det akademiska språket att privatiseringen av skolsystemet (de s.k. friskolorna) har misslyckats i så måtto att betygsättningen numera är en fråga om pekuniära villkor snarare än ett om kunskapsmått.

Än mer tydligt blir forskarnas tveksamhet till effekten av privatiseringspolitiken när de skriver att i ”ett offentligt monopol kan, åtminstone i princip, räkna in och ta hänsyn till samhällets intressen.”

Forskarna fortsätter sin kritik: ”Men givetvis kan ett offentligt monopol också styra verksamheten fel, av till exempel rädsla för konflikt, bristande intresse eller ren okunskap. Anledningen till att verksamheterna har konkurrensutsatts är just de betydande ineffektiviter som välfärdstjänsternas produktion under årtionden lidit av.”

Det som forskarna på SNS skriver är en dubbelpipig hagelbössa. Den ena pipan är riktad mot privatiseringsvågen som inte uppfyllt det som nyliberalerna upphöjt som förment högsta kunskap – privatiseringar skulle leda till billigare, bättre och effektivare välfärdstjänster vilket inte uppfyllts står klart för de allra flesta utom de mest enögda marknadsliberalerna.

Den andra pipan är riktad mot det misslyckande, för att inte säga svek, som de folkvalda politikerna, dvs. det demokratiska systemet, stått för när de överlåtit välfärdsstatens utveckling till byråkratierna i kommuner, landsting och stat utan att utöva den politiska ledning som de är valda att utföra. För att i nästa skede när deras misslyckande kommer i dagern för oss alla att se sälja ut samma välfärdsstat till privata intressen under förespeglingar av marknaden löser alla problem och i tron att då kan de undvika ansvaret för sitt debacle.

2006 när den nu sittande högeralliansen kom till makten hette det att deras politik byggde inte på ideologi, politiskt tyckande eller uppfattning utan på vedertagen vetenskap. Det var incitament hit och trösklar dit. Det var inte en politisk tillsatt finansminister vi begåvades med utan Anders Borg bara använde sig och genomförde det vetenskapen var rätt för att få ”ordning” på ekonomin. Här skulle det s.k. utanförskapet försvinna. Det skulle bli lönsamt att jobba och bidrag skulle bli ett undantag som nödvändig försörjning enbart för de för evigt förtappade latmaskarna.

Arbetslinjen var vetenskap överförd till politiskt hantverk. Det var den enda politikens väg som hade , sades det, sitt stöd i vedertagen vetenskaplig forskning. Det tillsattes till och med ett vetenskapligt råd som skulle ge expertråd till Borg och alliansregeringen.

Nu är expertrådet fockat, privatiseringspolitiken ifrågasatt av vetenskapen, inflationsmålet kritiserat från akademin som tillväxthämmande, ”utanförskapet” oförändrat och euron på väg mot sitt slutliga haveri. Kort sagt, det som nyliberalerna hävdat vara den högsta vetenskapen har klätts av och det har visat sig att bakom kejsarens nya kläder fanns inget annat än den vanliga högerpolitiken med sin övertro på marknaden och dess skepsis mot demokratin.

Det har varit många som trott på den s.k. vetenskapen. Verkligheten har förmågan att förr eller senare komma ifatt lögnen. Det är därför många idag som får ompröva sina tidigare omhuldade doktriner, de var ju varken vetenskapliga eller sanna – det var bara politik, inget annat.

Sorgerligt, vemodigt måhända, men behövligt då detta kanske innebär slutet för den nyliberala eran, till nytta för medborgarna och demokratin. Vilket är viktigare än olika självsäkra postulat framsagda av olika charlataner som gömts sig bakom akademins skyddade väggar.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Bildning och utbildning

Föraktet för den icke akademiskt utbildade fick sitt uttryck när en journalist fråga Håkan Juholt om hur han skulle kunna klara att vara statsminister eftersom han inte har läst på akademin. Likaså har Timbros Roland Poirier Martinsson ondgjort sig över Juholt 2-åriga gymnasium i SvD.

 

“Humle” var en av de mest bildade och belästa arbetare jag mött.

Timbros riddare av den sorgerliga skepnaden menar att människan slutar upp att utvecklas vid 25 år och därefter inte är kapabel att intellektuellt ”utmana oss själva”. I en något märklig skrivning påstår Timbro-filosofen Martinsson att varken Einstein eller Bob Dylan utvecklades därefter.

Inte hyser Martinsson ett förakt för icke-unga men också för icke-akademisk utbildade personer. Problemet som han inte berör är att det inte är samma sak att vara utbildad och bildad. Bob Dylan som Martinsson lite oförsiktighet nämnde hoppade av skolan men likt fullt förbaskat visar upp en bildning som skribenten uppenbarligen saknar.

Ivar Lo-Johansson denne litteräre gigant skrev att hans universitet hade varit livet. Nu hade inte heller Lo-Johansson någon ”högre” utbildning men en makalös bildning.

Medelklassen har en ovana att se sig själva som medelpunkten i världen. Inte nog med att de är utbildade de är också ryggraden i samhället. Det är de som är kraften som driver samhället framåt. I vart fall om de själva får säga det.

Bildningsföraktet inom medelklassen är väsentligt större än eventuellt utbildningsförakt hos arbetarklassen. Arbetarrörelsen har alltid strävat efter utbildning men också lika mycket bildning. Bildning är helt enkelt väsentligt farligare för den styrande och dominerande i klassamhället. Faktum är att det finns otroligt många välutbildade och obildade akademiker. Väsentligt fler än bildade arbetare som saknar akademisk utbildning.

Här finner vi också orsaken till högerns ansträngningar så här en vecka senare att förminska Håkan Juholt. Bildning och politisk beslutsamhet kopplat med humor – det är ett formidabelt hot mot den borgerliga medelklass hegemonin.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs min uppmärksammade bok:

“Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”

Köp den till förlagspris 150 kr plus porto (bokhandelspris ca 225 kr)

Beställ den från ordochkultur@telia.com