tisdag 5 mars 2013

Experter och bildning

Elektrikern – Svenska Elektrikerförbundets Tidning

Filosofiprofessorn och fredspristagaren Nicholas Murray Butler sa en gång att ”en expert är en som vet mer och mer om mindre och mindre”. Att arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen omger sig med experter det vet vi alla, men hur är det med bildningen? Man ska ju inte säga det var bättre förr, men det vete katten om inte bildning stod högre i kurs när jag började jobba i slutet på 1960-talet.

Det fanns bokombud på jobbet, det var självklart att inte bara lära sig sitt fackliga ABC utan även närma sig filosofi, litteratur, historia och skaffa sig en djup kunskap om hur samhället fungerade och hur arbetarrörelsen ville det skulle fungera. Numera har detta ersatts av kolorerade veckotidningar och ”Bonde söker fru” och andra s.k. kulturupplevelser.

När vi fick arbetsmarknadslagarna på 1980-talet skulle varje fackligt aktiv förtroendevald ”åka på kurs” för att återvända som en slags barfotaadvokat. Nu var grötfatet uppdukat och det gällde bara att tolka lagarna och himmelriket och nirvana skulle vara ett faktum.

Kanske en väl optimistisk syn på verkligheten, men beskrivningen även om den är tillspetsad har sina poänger. Bildning i en bredare mening kom att få stå tillbaka för barfotajuridiken och varje sann förtroendevald och ombudsman blev en fena på att tolka lagarna till medlemmarnas bästa. Men detta hade också en baksida som vi ser oförblommad idag – den politiska analfabetismen!

Varje gång någon nämner ordet politik så svarar kören ”vi ska se vad (S) säger”, en inställning som är dyrbar då det innebär och har inneburit att fackets inflytande i politiken har reducerats till att traska patrull efter det som ska vara fackets och löntagarnas parti. Det har blivit den omvända ordningen där politiken inte har byggt på medlemmarnas, dvs. arbetarnas intresse, utan politikernas av att maximera väljarkåren.

Den engelske filosofen Francis Bacon påstod ”kunskap är i sig själv makt”. Bacon levde för över 400 år sedan, men det innebär inte att han hade fel utan kunskap är makt. Kunskap får man bara genom att anstränga sig, vara vetgirig, visa nyfikenhet, söka kunskap och att försöka lära sig så mycket som möjligt om så mycket som möjligt – dvs. skaffa sig bildning. Nu är, och hör mig rätt, bildning inte samma sak som utbildning. Jag har mött så många utbildade människor i mina dagar som varit totalt obildade. En motsättning i sig kan tyckas, men bildning är något annat än utbildning.

Bildning handlar om att förstå det större sammanhanget, inte att uteslutande besitta en specifik kunskap typ yrkeskunskap. Men vad lär vi ut i dag på våra fackliga kurser? Yrkeskunskap, dvs. det fackliga hantverkets specifika kunskap. Det finns inte utrymme för bildning i ett bredare perspektiv och därmed får vi uppenbara problem att förstå de stora sammanhangen. Att sedan bildning ger individen en stärkt självkänsla och ett mod att våga diskutera våra gemensamma problem är en nog så viktig konsekvens.

Det fackliga arbetet handlar om två saker. Det första att för stunden skapa bästa möjliga villkor för varje arbetskamrat och medlem. Det handlar om löner och arbetsmiljö, om rättigheter och skyldigheter medan bildning handlar om den breda kunskapen som gör att man förstår varför samhället ser ut som det gör. Den andra sidan av det fackliga arbetet är att lägga grunden för ett annat, rättvisare samhälle; att långsiktigt undanröja problemen som det förstnämnda dagligen tampas med.

Jag tror att en av orsakerna till att inte arbetarrörelsen var vaccinerad mot den nyliberala offensiven när den började på 1980-talet tog i med nästan styv kulings styrka var att bildningen hade blivit eftersatt till förmån för barfotaadvokateriet . Kan synas som en märklig slutsats, men lika fullt tror jag där ligger en orsak till att arbetarrörelsen idag befinner sig på defensiven och löntagarnas rättigheter försvagas alltmer. Alltså det ironiska är ju mer specialiserade och experttunga facket blivit, ju mer de fackliga förtroendevalda blivit ”experter” desto svagare har facket blivit och därmed har inflytandet i politiken kommit att reduceras.

Slutsats; vad fackföreningsrörelsen behöver är ett bildningslyft, en satsning på folkbildning i dess bredaste mening. Vi behöver åter se på våra kurser och fackliga möten samtalen om de stora och små livsfrågorna för är det inte som Nicholas Murray Butler sa en gång ”en expert är en som vet mer och mer om mindre och mindre”?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Tidigare publicerad som krönika i Elektrikern nr 2-2013

4 kommentarer:

  1. Nationalekonomerna har haft stort inflytande
    inom (s) liksom i andra partier. Nu vet vi att
    de inte kunde se i förväg att stora och alltid
    ökande statsskulder leder till internationella
    kriser. De kan inte heller förklara hur de blev
    så blinda. Spola dem!

    SvaraRadera
  2. Bildning är ett hot mot socialismen, det insåg t.ex Pol Pot !

    SvaraRadera
  3. Af Dunkelspel8 mars 2013 21:26

    Det var väl därför borgeriet var så uppbragta när vietnam störtade despoten.

    SvaraRadera
  4. Den viktigaste orsaken till att arbetarrörelsen inte var "vaccinerad" var att den knappast tilläts göra något alls. Medlemmarna tillsades att lita på ombudsmännen. Och ombudsmännen vågade inte göra någonting om de inte fick tillåtelse av regeringen. I en sådan toppstyrd omgivning såg helt enkelt ingen någon anledning att vara "bildad". Bildningen kunde ju inte användas till något.

    Arbetarrörelsens pionjärer var otroligt kunniga och bildade. Men så såg de en uppgift för sig själva också!

    SvaraRadera