Sagan om landet som gick förlorat

Det var ett land där klyftorna var enorma. Många svalt och for illa. En del till och med valde att emigrera tvärs över det stora vattnet till en annan kontinent i sin förtvivlan över hur det var att leva i det hårda landet. Å andra sidan fanns de som levde mer än gott och i ett överflöd som överträffade de andras vildaste drömmar.

En dag så bestämde sig några av de fattigaste tillsammans med en del kloka och insiktsfulla män och kvinnor från den privilegierade klassen att försöka ändra på sakernas tillstånd. Deras dröm var att istället för de skriande orättvisorna skulle de tillsammans arbetare och andra som levde under stöveln skapa ett samhälle som kunde likna ett hem där alla fick plats och där alla bidrog efter förmåga och fick sina behov mötta.

Denna tanke mötte ett enormt motstånd och förakt från de privilegierade som menade att hur skulle det se ut om dessa okunniga, brutala typer kunna ges möjlighet att bestämma i samhället. Det skulle bli anarki. Den nya rörelsen bildade fackföreningar, ett politiskt parti och inte minst en bildningsorganisation för man insåg att man var tvungen att lära sig hur samhället fungerande för att kunna förändra det.

Tiden gick och rörelsen kom att förändra samhället till det bättre. Det tog tid, men man hade ett stort tålamod. Man kämpade till sig demokrati, alla fick rösträtt, fackföreningarna fick inte bara föreningsrätt utan också kollektivavtal som gjorde att alla fick lika lön för samma arbete var man än bodde och arbetade i det tidigare utfattiga landet. De kloka politikerna från arbetarnas parti hamnade i regeringsställning och reformerade landet på alla möjliga plan. Man såg till att bostadseländet byggdes bort, att skolorna gav alla barn lika möjligheter och inte minst att de gamla som gjort sitt fick en bra pension att leva av de sista åren av sina liv.

Sjukvården utvecklades och blev för alla, vägar byggdes och landet kom att bli ett mönster för andra som kom och besökte landet och uttryckte sin förvåning och beundran hur man lyckats att skapa ett samhälle som var så pass bra jämfört med deras egna och hur det var tidigare i detta samhälle de besökte.

Men alla var inte nöjda. De rika och deras parti var inte nöjda. Det var för mycket utjämning och jämlikhet, nivellering som de sa. Vinsterna i företagen och skatterna drog in resurser till samhället att omfördela så att alla fick ett bättre liv och alla fick mer jämlika möjligheter. På det här sättet blev inte bara samhället mer rättvist utan också arbetarklassens talanger fick möjlighet att utveckla sina förståndsgåvor och kunde studera vidare på lika villkor. Hela samhället tjänade på utvecklingen, faktum var att ingen förlorade vilket var också avsikten.

Man kunde säga att grötfatet var välfyllt i folkhemmets kök. Köksmöblerna var nytillverkade och stabila. Bordet var tillräckligt stort för att alla skulle få plats och stolarna räckte även de. Det fanns åt alla och ingen behövde vara utan som förut. Men detta lämnade den tidigare maktens män någon ro. De var fortfarande obekväma med att vara likar med simpla arbetare och började istället för att säga att det var bättre förr, predika ekonomiska teorier som sa att konkurrens var bra på alla områden och då skulle allt effektiviseras. På så sätt skulle samhället få mer resurser att fördela sa de medan de korsade sina fingrar bakom ryggen. Skolan behövde konkurrens så varför inte låta de elever som ville och var extra duktiga, dvs. deras barn, gå i egna skolor om de ville för att inte bromsas av arbetarnas ätteläggar som alla visste var lite tröga.

Mer konkurrens i sjukvården så den stabbiga byråkratin utmanades var ett annat förslag. Och visst i bakgrunden av välfärdsstaten hade det vuxit fram en byråkrati som ville väl men såg mest till paragrafer och sin maktposition. Den fanns överallt och få insåg att den var en makt i sig. Politikerna i arbetarnas parti sa att ”vi ska nog pröva det här”, men gjorde det utan att ta reda på vad konsekvenserna skulle bli.

Åren gick och istället för att lära sig och försöka ta reda på konsekvenserna av sina beslut återuppstod mycket av det gamla samhället. Klyftorna ökade snabbt, de ”bättre” barnen köpte sig fina betyg och sjukvården fick genvägar för den som kunde betala. Inkomstklyftorna ökade snabbt allt medan fackföreningarna, bildningsorganisationen och arbetarnas parti stod förundrat och tittade på. Några såg och kritiserade det som hände men de avfärdades som nostalgiker och bakåtsträvare medan de som återupprättade det gamla samhället framhölls som förebilder och framtidsmän.

Grötfatet var helt plötsligt inte bara tomt det var också stulet, köksbordet gistet och stolarna vingliga. En del av dem var till och med försvunna. Folkhemmet som hade varit fanns inte längre. Få förstod vad som skett då arbetarnas politiker bara höll med de som nu bestämde ånyo och bildningsorganisationen räknade timmar, inte vad man studerade. Fackföreningsfolket tappade medlemmar och blev allt svagare då deras medlemmar numera istället för att kämpa och lära tittade på den reklamfinansierade TV:s mobbnings- och datingprogram.

Det hade blivit som förut fast skillnaden var att nu att ingen förstod nu att man var blåsta och grundlurade utan nöjde sig med att få lägre skatt medan orättvisorna växte. Grötfatet var bortglömt och folkhemmet som alla berömt försvunnet och nu fick de nygamla makthavarna beröm av de rikas kompisar utomlands för att man hade återupprättat det gamla usla klassamhället.

Ingemar E. L. Göransson, författare och frilansjournalist

Roland Janson, skådespelare och författare

Weiron Holmberg, tidigare skådespelare

(Artikeln skrevs som ett debattinlägg av oss tre kollektivt som en reaktion på den nuvarande situationen)