Facken förlorar medlemmar och fortsätter att så göra. Man kan ta det på allvar och inse att det kommer långsiktigt få stora konsekvenser för den svenska modellen som den hittills fungerat med en lugn arbetsmarknad och få störningar vilket har varit till fördel för både löntagare och tillväxt. Den svenska modellen har helt enkelt tjänat samhället och samhällsutvecklingen väl.
Detta inser de flesta utan de få och mest gapiga nyliberala gaphalsarna. Erfarenheterna från andra länder där den fackliga organiseringen är väsentligt lägre kan knappast glädja någon utom de som vill se ett samhälle med kraftigt ökade klyftor och inte minst ökad politisk polarisering.
På frågan varför facken har tappat är det egentligen ingen som har ett enkelt svar. De tvärsäkra ledarskribenterna på högerdrakar som DN, SvD och inte minst basuneras ut sitt budskap – facket tillhör forntiden; ensam är stark och som inte är stark ska gå under i den heliga darwinstiska konkurrensens namn.
Från LO:s håll har man ett annat men tyvärr lika förenklat svar; det är regeringens försämringar av a-kassan, slopad avdragsrätt för avgiften som är svarte va5rför man tappar medlemmar. Tyvärr är även det lika endimensionellt som högers självklara och trovissa svar.
Att facken tappar har säkerligen många förklaringar. Man måste nog likt TCO-ordförande Sture Nordh en del av problematiken när han säger i LO-tidningen säger:
- ”Facket har misskött sig. Det finns all anledning till omfattande självkritik”. Nordhs insikt parat med det faktum att arbetsmarknaden har förändrats där osäkrare anställningsformer har dramatiskt ökat, fackens passivitet; oviljan att kanske ta de strider som är nödvändiga även om det inte alltid stämmer med vad som förväntas; brister i den fackliga aktiviteten; facket har kommit att uppfattas som en myndighet och många andra orsaker.
“..all anledning till
självkritik…”
Det finns en stämning av uppgivenhet hos en del fackligt aktiva. Som om lägre organisationsgrad inte går att ändra på. Vi ser hur exempelvis SACO-förbunden ökar och likaså att vissa TCO-förbund har lyckats om inte vända så bromsa upp den negativa trenden. LO-förbanden har ett problem och det är att inom servicebranscherna har aldrig organisationsgraden varit lika hög som inom industrin. Men nu sjunker den också inom industrin och inte minst inom offentlig sektor eller det som var offentlig sektor.
I Storbritannien finns ett förbund som har lyckats vända trenden rejält och det är sjöfolkets och spårvägsanställdas fack, RMT. Jag intervjuade deras generalsekretare för nästan ett år sedan. Bob Crow heter han och är en synnerligen karismatisk person. Crow svarade på min direkta fråga hur det gått till med att förbunden kartlade alla arbetsplatser där det fanns möjliga medlemmar, man sökte upp dessa på jobben, i hemmet eller på de pubar de gick eller varför inte på bussar och tunnelbanan.
RMT tar också fighten när det behövs. Förbundet är jämfört med svenska mått militant och kompromissar aldrig om sina medlemmars rättigheter. Förbundets funktionärer är alla valda och därmed också avsättningsbara om de missköter sig. Allt detta har inneburit att förbundet numera är brittisk fackföreningsrörelses ”golden boy” och det snabbast växande förbundet med numera gott och väl 50 % fler medlemmar än för fem år sedan. (Läs hela intervjun med Bob Crow här.)
Svensk fackföreningsrörelse må ha varit och kanske är fortfarande världens starkaste fackföreningsrörelse trots en negativ trend där man har tappat på två år 7 % vilket är en historisk negativ siffra som bara kan jämföras med tappet efter storstrejken 1909.
Även om högerpolitiken har bidragit till nedgången så har facken själva en inte oväsentlig del i utvecklingen. Bara att många uppfattar att facken är en slags myndighet är en varning om någon. Det behövs mer av den insikt som Sture Nordh uttrycker.
Det vore önskvärt om denna kom att omfattas även av LO:s ledning istället för att gömma sig bakom Borg och Littorin. Förnekelse är ingen bra väg att komma till insikt om problemet. Detta eftersom den sjunkande organisationsgraden är ett problem med långt mer komplicerade orsaker än vad ens Reinfeldts högerregering kan skyllas för.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Jag tycker det är fel skriva den rubrik du skriver.
SvaraRaderaDet är hur som helst kapitalismen och girighet och den egoism som skapat det förfall vi ser i samhället idag.
Staten har för liten del av ansvaret utan allt är marknadens . När marknaden får för stor utslagning av företag så har de som är kvar större möjlighet att styra allt. D.v.s pengar styr allt man går bakvägen och fäller facken.
markanden funkar som om det är många på marknaden, då i första skedet sker inte så mycket priser är ungefär lika.
Men helt plötsligt kommer en aktör till som fäller det uppbyggda.
Därmed så föärändras priserna neråt och företag konkurserar. De som då är starka de kör ner priserna för de har råd med det.
Till slut står en ensam som herre på täppan.
Så hela altet handlar om balans och i detta fall är facket nåt som har fallit mycket på grund av arbetarens dumhet.
Anonym gör det ganska enkelt för sig. Enkelt genom att se en enda orsak till ett orsakssammanhang. Visst vi lever i ett kapitalistiskt samhälle men med Anonym resonemang skulle hög organisationsgrad vara omöjlig i ett sådant samhälle. Det vet vi är fel.
SvaraRaderaNormalt skulle krisen med ökad arbetslöshet innebär ökad facklig organisering. vi kan delvis se det idag men inte som en trend vilket borde vara normalt s.a.s.
Beskrivningen av hur kapitalismens fungerar är också på tok för enkel för om den stämde skulle det vara ett företag inom varje bransch. Marx menade att tendensen går i den riktningen men en rent monopolistisk kapitalism finns inte.
Sedan blir Anonyms sista kommentar att facket har fallit (menar du tappat medlemmar?!) beror på "arbetarnas dumhet" är direkt felaktig och föraktfull över gränsen. Att den fackliga organisationsgraden beror inte på brister hos medlemmarna eller de möjliga medlemmarna utan på pga organisationernas tillkortakommande.
Uppfattas inte facket som attraktivt beror det inte på icke medlemmarna eller medlemmar som lämnar utan på att facken själva inte lyckats att göra sig attraktiva (dvs. upplevas som viktiga i löntagarnas verklighet)precis som Sture Nordh menar. Sedan bidrar högerregeringens politik till detta och förstärker den negativa trenden.
Jag överens. Det behövs en självkritisk diskussion. Den mest grundläggande orsaken är nog att facket i allt för begränsad utsträckning bedriver agitation på arbetsplatserna. Färre sammanträden och fler medlemsmöten tror jag på.
SvaraRaderaHans Karlsson
Precis Hans!Har inga invändningar!
SvaraRaderaHåller med, det går inte att skylla allt på Reinfeldt. LO är fan pinsamma i sin förnekelse att deras slappa organisation skulle vara ett problem, värdigt en Bagdad Bob.
SvaraRaderaLO har slagläge nu. Hög arbetslöshet, borgerlige regering, kapitalistisk kris. Men inte ens under SÅNA omständigheter orkar den stora, men inpotenta lemmen på Norra Bantorget vakna till och vädra lite kampluft! Patetiskt, pinsamt och allt igenom uselt. Är man en proppmätt, övervintrad fackpamp som har glömt allt om var man kom ifrån så ska man UT i arbetslivet igen!
Om man nun orkar kan man ju ta sin "djupa kristna tro" med sig.
Det för inte framåt att ösa invektiven över den nuvarande LO-ledningen. Det är också att förenkla problematiken på ett närmast absurt sätt.
SvaraRaderaDet är inte heller LO som värvar nya medlemmar utan de lokala fackliga företrädarna ute på arbetsplatserna. I den bemärkelsen har LO:s ledning mycket liten betydelse.
Jag tror däremot att den lokala fackliga närvaron är avgörande. Att facket syns på min arbetsplats, att jag som löntagare möter de fackliga ombuden, att de är en del av vardagen. Tyvärr har utvecklingen gått åt det andra hållet med centralisering och allt längre till den fackliga närvaron.
När du som medlem kan hamna i en telefonkö i upp mot 30-45 minuter innan du kommer fram är förödande (ett förbund hade ett sådant problem under en längre tid för något år sedan.)
Fastighetsanställdas förbund går nu den andra vägen och vänder sin organisation och bygger upp 100 avdelningar runt landet. Jag tror att det är rätt väg att gå.
Erfarenheterna från Storbrittanien visar att trenden går att vända. Det är inte bara RMT utan flera andra förbunds som Livs motsvarighet, Kommunals (Unison)m.fl som har lyckats med detta. Men det förutsätter att man jobbar på ett mer jordnära sätt. Då duger det inte med att sitta på expeditioner och vänta på att medlemmarna eller icke-medlemmarna skall kontakta klubben eller avdelningen.
Sedan Nicklas kan man inte komma ifrån ditt eget ansvar är man kritisk och vill se förändring gör något åt det - skäll inte på månen!
Jag tror att det är dags att vi återgår till att i partiet lyssna på rörelsen.
SvaraRaderaDå menar jag hela arbetarrörelsen, dvs även fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen etc
Att dessa folkrörelser är de som driver partiet framåt. Att det inte är partiet som ensidigt talar om vad som är rätt eller fel. Facklig politisk samverkan ska vara verklig samverkan. Då är det viktigt med små lokala organisationer. Det är klart att det går att vända trenden.
Och inte bara på rörelsen utan på vad som tänks och sägs ute på arbetsplatserna och i bostadsområdena.
SvaraRaderaNär ledande partiföreträdare föreslår en politik som är så medelklass/storstadsfixerad som häromdagen i DN missar man resten av landet. Eller ska vi ha en politik i storstäder och en i övriga landet? Det blir lite av vad att vinna en medelklassväljare i Stockholm och förlora 5 i de fattigare förorterna.
För vem skall politiken vara; för att vinna makten för maktens egen skull eller för att förändra samhället?
Samma sak gäller facket; ut bland medlemmarna; jag föreslog halvt på allvar, halvt på skämt när jag var på LO att man skulle stänga alla expeditioner och fackliga kontor en dag i veckan och skicka ut alla på arbetsplatserna och möta folk.
De som inte skulle klara detta borde kanske fundera på sitt yrkesval.