Bondfångare och tjyv

Egentligen skulle man kunna beskylla Fredrik Reinfeldt för att vara en enkel tjyv och bondfångare. Hans sinne för taktik gjorde att han snodde inför förra valet arbetarrörelsens viktigaste begrepp och gjorde om dem till moderata ledord. Det nya arbetarpartiet, arbetslinjen, solidaritet, rättvisa är några av de begrepp som har hört till socialdemokratins viktigaste politiska ikoner men som då blev moderat politisk linje.

Egentligen är ju detta ett rent bondfångeri. Ett knep för att lura “konsumenten” att köpa “varan” moderaterna och deras nyliberala högerpolitik. För var ligger arbetslinjen i att med ekonomisk piska tvinga arbetslösa till att ta jobb på en osäker och i praktiken avreglerad låglönearbetsmarknad typ amerikansk ”working poor”.

Var ligger solidaritet att sänka undersköterskans skatt med några 100-lappar medan den högavlönade tjänstemannens skatt reduceras med tusenlappar.

Var är solidaritet när a-kassan havereras genom regelverk som gör att den solidariska finansieringen byts ut mot egenfinansiering efter modell marknadsmässig försäkring. Och var är rättvisan när den som behöver en ny utbildning för att komma in på arbetsmarknaden möts av stängda portar till Komvux och arbetsmarknadsutbildningar.

Arbetarpartiet som nu moderaterna kallar sig har inte en enda arbetare så långt ögat når ens i närheten av sin ledning. Det är istället höga tjänstemän, näringslivsfolk och politiska broilers alla med en genuin avsky för välfärdsstaten.

Och nu deklarerar Reinfeldt oblygt att han vill bli den nye Erlander. Kan synas patetiskt från ett parti som har envist kritiserat socialdemokratin för dess långa regeringsinnehav. En inom parantes gjord notering; ett i praktiken underkännande av folkviljan och demokratin.

Det kan också uppfattas övermaga att öppet basunera ut att vi moderater ska bli det nya statsbärande partiet. Det låter nästan som om den östtyske partichefen Ulbrecht har återuppstått från dödsriket och tagit plats i Reinfeldt kropp.

 

…ändock revolt

mot välfärdsstaten….

Men samtidigt är det logiskt. Reinfeldt och hans moderater har siktet inne på en omvänd reformpolitik. Reinfeldt, Borg och Littorin är regissörerna av en thatcherinspirerad revolt, stillsam, men ändock revolt mot välfärdsstaten som de som moderater (rättare högermän) avskyr så hjärtligt. Men moderata ledningsbunkern har också lärt sig av reaktionerna på Bildts och andras tidigare gammelmoderata skattegnäll som inte gick hem utan gjorde en nödvändig ”facelift” som gett moderaterna en annan image.

Så när Fredrik Reinfeldt lägger huvudet på sned likt en ledsen cockerspaniel så går det hem i stugorna. När moderatregeringen har sänkt skatterna med 85 miljarder så får det resultat givetvis. Vi får lite mer i plånboken men långsiktigt sjunker välfärdsstaten ner i den bottenlösa politiska och ekonomiska Marianergraven för att aldrig kunna bärgas.

Så när Fredrik Reinfeldt på den pågående partistämma utropar sig som den nye Erlander och moderaterna som det statsbärande partiet är det logiskt och inget att förvånas över. Men det innebär inte att det är mindre farligt och ett mindre hot mot det Sverige vi lärt oss leva i. Det är bara en bekräftelse på moderaternas verkliga avsikter – nedmonteringen av välfärdsstaten och förstärkande av marknadskrafterna ekonomiska och politiska monopol.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson