Socialdemokratins och vänsterns vägval

Det är väl ingen som kan kalla professor Bo Rothstein för en nostalgisk vänsterkramare men det är inte utan man läser med stort intresse hans analys varför vänsterpartierna så totalt misslyckades i EU-valet. Han menar att det berodde på att man övergivet tanken på en ”politik för alla” för en “identitetspolitik.”

För en vanlig dödlig innebär detta att när socialdemokraterna inte längre bedriver en politik som bygger på den generella välfärden utan söker skapa en politik som tillgodoser olika identifierade grupper så går det åt helsicke. För som Rothstein menar innebär det att lyckas man fixa så att en identifierad grupp får sina intressen tillgodosedda så kommer det i konflikt med en annan identifierad grupp som känner sig åsidosatt.

Rothsteins skriver (läsaren får ursäkta det något långa citatet; hela artikeln finns på Efter Arbetet):

”Orsakerna till misslyckandet är inte helt uppenbara men en möjlig förklaring är att vänstern har övergivit sin äldsta och bästa allianspartner, nämligen det projekt som kan kallas för ”politik på upplysningens grund” och dess idémässiga följeslagare, nämligen idén om den universella människan och den därpå följande idén om universella mänskliga rättigheter. Istället har vänsterns politiska agenda kommit att domineras av ett relativistiskt, anti-empiriskt (så kallat postmodernt) tänkande, som tar avstånd från att politik kan bedrivas genom en kombination av ideologiska visioner om ”det goda” och empiriskt baserade undersökningar om ”vad som är möjligt”. Denna vänster, i Sverige främst företrädd av skribenter inom Arena-gruppen och på Dagens Nyheters kultursida, har tagit avstånd från idén om universalism och istället kommit att omfatta vad som kan kallas identitetspolitik. Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade) identitet. Det kan vara någon av alla våra etniciteter, någon av alla olika sexuella läggningar, någon av alla de många olika kulturella intresseyttringarna, någon av många olika handikapp. Alla är de kränkta, alla vill de ha en egen ombudsman och helst ett eget litet ämbetsverk, som verkar för just deras intressen. Problemet är att per definition är denna identitetspolitik anti-solidarisk och anti-majoritär. Det är en politik som reellt sett skapar en majoritet mot sig själv. Det är också synnerligen svårt att skapa en politisk majoritet utifrån denna politik, eftersom det är rätt lite (om ens något) som håller samman alla dessa olika grupper. Det konkreta resultatet är att vänstern kommit att överge idén om generella reformprogram till förmån för riktade/selektiva, vilket är tydligast inom integrationspolitiken. Genom detta har vänsterns politik blivit allt mindre inkluderande, allt mer anti-majoritär. Min slutsats är att den postmoderna inriktningen i vänsters politik har bidragit till att alienera stora delar av dess tidigare väljare och att detta har lett till det överraskande nederlaget i valet till EU-parlamentet.”

Vad Rothstein pekar på är när vänstern övergav en klassbetonad politiken och istället försöker sig på att vara olika intressen/grupper i samhället till lags förlorar den inte bara sin politiska kompass utan också sin trovärdighet som politisk kraft. För egentligen handlar ju politik om att förverkliga en allomfattande samhällssyn. Tyvärr har vänstern i bred bemärkelse tappat denna insikt utan nu handlar det om ad hoc; ena dagen är det sexuella minoriteters behov; nästa dag en viss etnisk grupp för den tredje dagen i veckan uppmärksamma en viss annan minoritets önskemål.

 

medelklassnormen

är ett hot mot

arbetarrörelsen och

demokratin

Perspektivet arbete – kapital och den motsättningen försvinner. Därmed blir inte heller löntagarkollektivets behov av arbetstillfällen; välfärd för alla medborgare eller behovet av en för alla fungerande kollektivtrafik fokus för politiken. Istället blir politiken ett ängsligt sneglande på vad som kan betraktas som politiskt korrekt, inte vad som är de verkliga behoven sett ur ett större samhälligt perspektiv.

Vad som är mer bekymmersamt är att denna syn, identitetspolitik, gynnar främst storstädernas medelklass och gör att alla politiska partier trängs i mitten och rädslan för att sticka ut eller våga vara tydlig gör att intresset för politik bland medborgarna falnar. Och kanske mest bland vänsterns självklara valmanskår. När inte de politiska striderna blir tydliga verbalt och ryms inom politikens och demokratins härad så dröjer det inte länge på innan extremister både till höger och vänster slåss på gatorna (se Chantal Mouffe: Om det politiska).

Identitetspolitiken är inte bara ett hot mot arbetarrörelsen och vänstern i o m att den innebär att intresset och motivationen att delta i den demokratiska processen försvagas och försvinner. Identitetspolitiken blir också ett hot mot demokratin genom att den upphöjer medelklassen, med dess begränsade intressen och konflikträdsla, till norm.

Det Rothstein pekar på är väl värt att ta till sig. Fortsätter vänstern på samma vilsna väg som idag utplånar den sig själv, den demokratiska processen förminskas i betydelse och extremisterna frodas. För när den s.k. tredje vägen politik som delar av socialdemokratin hävdar innebär också att man själv lägger ner vapnen och omfamnar den nyliberala hegemonin. Därmed blir politik som utmanar medelklassens intressen utmålad som ålderstigen välfärdsnostalgi.

Alltfler debattörer börjar ifrågasätta ”middle-of-the-road”-normen i politiken och det kan bli en utgångspunkt för en bredare debatt om arbetarrörelsens och vänsterns framtid. Att en omprövning är nödvändig står helt klart vilket om inte annat Bo Rothsteins artikel visar men även belgiskan Chantal Mouffe pekar på faran av att politiken samlas i en mitt där inga motsättningar får finnas bara konsensus.

Text och foto Ingemar E. L. Göransson