Valet 2014 blir avgörande

Trenden är tydlig, till och med övertydlig, att det svenska politiska landskapet håller på att totalt förändras. Inte nog med att det traditionella högerpartiets ”make over” har lyckats i så motto att de flesta inte längre ser moderaterna som ett högerparti utan som ett mittenparti. Sedan att det är en falsk bild som har lite med verkligheten att göra. För även om moderaterna i sin retorik försöker, och lyckas, framställa sig som ett löntagarnas parti så har det politiska hantverket varit det motsatta.

Kortare väg till rännstenen

Om man skärskådar de politiska besluten så är det noterbart att välfärdsstatens skydd för den av sjukdom eller arbetslöshet drabbade är långt sämre, för att inte säga närmast obefintlig, idag. Vägen från medelklassens goda liv till rännstenen och ekonomisk ruin är idag mycket kortare och har likheter med det amerikanska systemet där det är upp till den enskilde att ta det ansvaret själv och därmed också betala vad det kostar.

Vi har sett en utveckling som har accelererat sedan 2006 ökat i tempo där kampen om produktionsöverskottet mellan kapital och arbete förskjutits kraftigt till kapitalets fördel. Det innebär att arbetarnas del av överskottet av sitt arbete, dvs. mervärdet, har förskjutits till kapitalägarnas fördel vilket ökat spannet mellan den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen av befolkningen mycket markant. Vad vi har sett de senaste 30 åren, och som ökat i tempo, är att klyftorna i det svenska samhället har ökat så Sverige liknar idag mer den ango-saxiska världens verklighet än den välfärdsstat som var måttet fram till den marknadsliberala kidnappningen och kommersialiseringen av det mentala klimatet under 80- och 90-talen.

Socialdemokraterna = Moderaterna ?

En sådan här utveckling får givetvis på sikt politiska konsekvenser och vi kan nu börja ana ett nytt politiskt läge om det fortsätter som nu. Moderaterna blir tillsammans med socialdemokraterna de två mittenpartierna med marginella skillnader då båda partierna slåss om samma marginalröster i tron om att storstädernas medelklass måste tillfredsställas i sin uppblåsta självförträfflighet. Sedan att de också vill ha en fungerande skola, tillgång till god sjukvård, fungerande infrastruktur osv. bortser partiernas strateger från. Dock, de har genom moderaternas skattesänkarpolitik vant sig vid att både ha kakan och äta upp den.

De borgerliga småpartierna går en mörk framtid till mötes om samma trend håller i sig; centerpartiet som har övergett sin egen väljarbas på landsbygden och kan omöjligen vinna den lilla mondäna storstadshippa Stureplanshögern utvecklas nu till en alltmer hysterisk och extrem nyliberal politisk tendens som brottas med starka inre motsättningar.

Kristdemokraterna i sin tur saknar väljarbas då den skulle vara en kristen moralhöger typ den man finner i de katolska länderna. Sverige är dock ett stark sekulariserat land och då finns mycket litet utrymme för ett parti som Kd. Vi ser också hur folkpartiet håller på att tappa fotfästet då skolfrågan nu likt en bumerang slår tillbaka efter sex år av deras misslyckade skolpolitik där det sämsta i skolan försämrats och det goda försnillats.

Miljöpartiet som i brist på ideologi men med ett utvecklat sinne för taktik och förmåga att ta över det miljöengagemang som Centern lämnat har sin givna plats medan vänsterpartiet har sin plats som radikalt alibi för storstadsmedelklassens kvasiradikala politiska strömning. Dock inget av dessa partier har någon bas i LO-kollektivets medlemskår och yrkesgrupper.

SD ett demokratiskt hot

Kvar blir Sverige”demokraterna”; ett parti med en tydlig högerextrem profil som förmår att fånga upp de vilsna socialdemokratiska väljarna inom arbetarklassen som känner sig övergivna och svikna. De som söker förklaring varför deras verklighet och problem inte syns i politiken och varför de drabbas av välfärdsstatens framprovocerade sammanbrott. Man kan påminna sig att Le Pens Fronte National blev stora i Frankrike när Socialistpartiet närmade sig mitten, att nazisterna valdes i demokratiska val då socialdemokraterna och fackföreningarna inte kunde skapa enad front mot dem utan slogs internt om vad de skulle göra.

Valet 2014 blir avgörande för framtiden det närmaste decennierna. Ska vi hamna i en situation, en svensk Weimarrepublik, där socialdemokraterna inte vågar vara socialdemokrater, inte vågar föra en reformistisk politik då det innebär att man måste överge jämviktsarbetslösheten som ekonomisk teori, ifrågasätta skolans misslyckande, våga stå för en politik i hela folkets intresse även om det innebär att skatter måste höjas och att curlandet av medelklassen i storstäderna avslutas.

Jag vet inte om det kommer att ske, men alternativet är skrämmande och knappast inte önskvärt. En politisk situation där de två i mitten bara marginellt och per decimal ifrågasätter varandras politik öppnar dörren för extremism och apati. Inget bådar gott för demokratins fortlevnad och framtid. Det är ett stort ansvar som ligger på både socialdemokraterna och moderaterna att våga vara det de är och skall vara; ett folkligt reformistiskt vänsterparti, respektive, ett demokratiskt högerparti.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson