Inte Håkan Juholts utan socialdemokratins kris

Aftonbladets Lena Mellin skriver idag i nästan njutningsfulla ord om det hon kallar ”Håkan Juholts kris”. Detta utifrån nya låga siffror förtroendesiffror för Juholt enligt Sifo.

Nu ska man ta det här med opinionssiffror med stora nypor med salt, men det är ett faktum att det socialdemokratiska partiet är mitt inne i en kris. Men att som Lena Mellin att samtidigt dra slutsatsen att det skulle bli bättre med någon annan är helt fel analys menar jag.

Håkan Juholts s.k. kris är inte Håkan Juholts kris utan det är det socialdemokratiska partiets kris. Den grundar sig i att partiet efter mordet på Olof Palme tappade den ideologiska kompassriktningen och blev alltmer påverkat av en nyliberal och marknadsliberal magnetism som fick utrymme i ett parti i chock.

Politiken utan Palmes starka ideologiska grepp över politiken kom att anamma marknadsliberala lösningar som den alltmer självständigt agerande riksbanken och novemberrevolutionen 1985 då bankernas kreditrestriktioner lyftes bort av densamma.

Även att dessa händelser hade skett redan då Palme levde så hade inte det socialdemokratiska partiet ännu, utan kom senare att acceptera normpolitiken med sin jämviktsarbetslöshet och politiska prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning till fullo.

Efter Olof Palme

Det i EU-frågan starkt delade partiet, avregleringarna och privatiseringsvågen under 1990-talet kom att kraftigt undergräva förtroendet för partiet. Likaså den efter Göran Persson och av Mona Sahlin drivna identitetspolitiken där snart varje minoritetsgrupp i samhället ”fick sitt” i stället för en politik som gynnade en majoritet blev partiet ett parti för minoriteter (se exempelvis Bo Rothsteins kritik efter valet 2010 i DN) oavsett hur behjärtansvärda deras problem var och är undergrävde detta och slutgiltigt (?) utplånade partiets förtroendekapital.

Löntagarna med då främst LO-medlemmarna men även stora delar av TCO-kollektivet fann sig bättre betjänta, i vart fall kortsiktigt, av högeralliansens skattesänkningar. Vore man cyniskt lagd till sinnet skulle man kunna säga att högerstrategerna Reinfeldt och Borg köpte deras gunst och än mer när man tydligt gjorde skillnad på de som drog sitt strå till stacken och de som låg enligt deras förmenade övriga till last.

Egoism istället för solidaritet, splittring istället för sammanhållning, ökade klyftor istället för jämlikhet och disorganisation istället för organisation av oppositionen oavsett om den kom från fackligt håll, miljögrupper, solidaritetsorganisationer osv. var och är högerns strategi för att nå sitt mål – välfärdsstatens nedmontering.

En svensk Michael Foot

När brittiska Labour hamnade i en djup kris efter Thatchers maktövertagande leddes partiet initialt av den briljante Michael Foot. En retoriker grande, en ideolog och en djupt respekterad Labourpolitiker. Han visade upp en utifrån sin i partiet center-vänsterposition mördande kritik av Thatchers politik. Men hans problem var att han inte hade partiapparaten med sig, han var för allmänheten okänd och han var ingen taktisk räv – han kom att misslyckas. Labour kom att vandra en ökenvandring riktning New Labour och som partiet än idag lider stor förtroendeskada av.

Håkan Juholt problem är likartat. Han är på många sätt en svensk Michael Foot; brilliant retoriker, ideolog och bland gräsrötterna i partiet djupt respekterad. Men partiapparaten har han ännu inte i sin hand vilket det fortsatta krypskyttet som Lena Melin gör sig till tals för i dagens utgåva av Aftonbladet.

Frågan är om socialdemokratin kan återvinna sin själ och därmed återuppstå likt Fågel Fenix som DEN reformistiska kraften som tog Sverige ur den nyliberala maran som rider landet just nu med Caremaskandaler, för medborgarna totalt misslyckade avregleringar som satt penningen i högsätet, massarbetslöshet och en spridande hopplöshet och desperation.

Håkan Juholts kris är en myt, socialdemokratins kris är ett faktum, och så länge inte partiet inser grunderna för krisen utan jagar syndabockar kommer krisen att bestå och fördjupas.

Partisekreteraren Carin Jämtin säger insiktsfullt idag att ” – Förtroende är viktigt, det är viktigt att folk känner att Håkan Juholt bär upp vår politik. Det är på politik man går till val på och det är det viktigaste.”

Partiet och hela arbetarrörelsen, inte minst fackföreningsrörelsen, måste låta 2012 bli året då politiken blev centrum och politiken formulerades utifrån löntagarperspektivet och utifrån vad som tjänar majoriteten av medborgarna.

Val vinns enbart på detta sätt, förtroende vinns enbart på att man förtjänar det – det är dags att visa det, att förpassa de gångna misstagen och den misslyckade politiken till historiens skräpkammare och stänga dess dörr, låsa och kasta bort nyckeln. Det finns ingen annan väg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com