Kollektivavtalet och politiken

Nu, mars 2013, har något unikt för Sverige skett. En arbetsmarknadskonflikt har av de statliga medlarna tvingats till att uppskjutas. Orsaken till att inte bara ett varsel utan hela fyra varsel har tvingats att läggas på is kan man spekulera i. En orsak är sannolikt att medlarna vill förhindra att Byggnads med sin större militants skall sätta det s. k. märket i avtalsrörelsen utan industrins parter ska hinna före.

En annan orsak är att det är en åtgärd som måste ses som ger den ena parter en uppenbar fördel – Byggindustrin vinner mer på uppskjutandet än vad Byggnads gör som bara förlorar i tempo och tappar trycket mot sin motpart.

Den engelske författaren George Orwell skrev en gång att: ”Vid varje ögonblick finns ett slags ett slags genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Byggnads konflikt är både facklig och politisk. Även om förbundets medlemmar kanske inte inser detta, är frågan om deras arbetsmiljö och konsekvenserna av Lavaldomen som konflikten ytterst rör sig om i högsta grad politiska frågor även om de är även fackliga frågor. När Byggnads vill få in i kollektivavtalet att huvudentreprenören skall ha ett ansvar för hela kedjan både vad det gäller löner, arbetsmiljö och arbetarnas rättigheter så är det ytterst en politisk fråga då Lavaldomen var en högsta grad politisk dom för att försvaga löntagarsidan i den eviga motsättningen mellan arbete och kapital.

Kollektivavtalet som det ytterst rör sig i konflikten var resultatet av 1906 års decemberkompromiss som gav föreningsfriheten och därmed rätt till facklig och politisk organisering. Sedan kom Saltsjöbadsavtalet 1939 som förutsatte, i vart fall inofficiellt, att det var tre parter som gjorde upp. LO och SAF givetvis, men staten garanterade löntagarnas rättigheter och möjlighet att åter komma i arbete vid rationaliseringar och nedläggningar. Detta genom att man började bedriva arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik på ett sätt som tjänade löntagarsidan och blev det skyddsnät som vi efter kriget kom att kalla välfärdsstaten och var en viktig del i den politiken.

Huvudavtalet, dvs. Saltsjöbadsavtalet innebar att löntagarna lovade arbetsfred och accepterade §32, dvs arbetsgivarens ensidiga makt på arbetsplatsen, medan arbetsgivaren garanterade heltäckande kollektivavtal och förhandlings- och avtalsrätt. Detta kopplat till statens åtagande visar om något att kollektivavtalet är i grunden beroende av fackets politiska engagemang.

Kollektivavtalet är ett verktyg som är starkt, men då måste vissa saker uppfyllas; hög organisationsgrad, högre bredvillighet att ta konflikt för att upprätthålla trovärdigheten och inte minst en insikt om förhållandet facket – politiken.

Fackets roll

Bevaka arbetarens villkor, arbetsmiljö, rättigheter och skyldigheter är i allt fackets kärna, men det är en försvarskamp som är nödvändig i ett klassamhälle som vårt. Ett samhälle som bygger på motsättningen och dragkampen mellan de två dominerande intressena; arbete och kapital som är utmärkande för det kapitalistiska ekonomiska system vi lever i.

Arbetarrörelsens kamp är däremot långsiktig; att förändra samma ekonomiska system. Första steget var demokratins införande sedan kom kampen för sociala rättigheter och uppbygget av en välfärdsstat som skulle brygga över mellan det kapitalistiska systemet och successivt förändra och reformera samhället i en socialistisk riktning. ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” som kom 1944 var just denna politik satt på pränt och kom att förändra Sverige. Så skedde ända fram till 1980-talet då löntagarfonderna var det första bakslaget som skedde i ljuset av den allt starkare reaktionen från höger med den marknadsliberala ideologiska offensiven i ryggen.

Sedan dess har arbetarrörelsens reformistiska samhällsomvandling avstannat och vridits tillbaka för att idag vara på väg mot samma gamla klassamhälle som för hundra år sedan. Ett tecken på detta är att löneskillnaderna idag är lika stora som för ett sekel sedan.

Det svenska samhället präglas ånyo av ökade klasskillnader, en permanent arbetslöshet som ligger på mellan sju till tio procent oavsett konjunktur, en sjukförsäkring där sjuka får frågan om när de har för avsikt att avlida eller hur ofta de kissar, gratis arbetskraft genom Fas 3 och en växande ”working poor”-arbetsmarknad där det är omöjligt att försörja sig. Sverige har vidare Europas sämsta a-kassa. Rätten till bostad har blivit en schimär om du inte har möjlighet att köpa dig din bostad.

Sverige var i ett uselt skick efter andra världskriget vilket efterkrigsprogrammet kom att förändra. Idag finns ingen utopi om framtiden bara ett accepterande av status quo från våra politiker oavsett parti. Normpolitiken, privatiseringshysterin, den havererade infrastrukturpolitiken, övertron på marknaden och ett ökat förakt för svaghet och brist på empati för de som inte klarar av det allt hårdare och omänskligare samhället leder till uppgivenhet och på sikt även desperation.

Framväxten av främlingsfientlighet och fascistiska tendenser är ett tecken på detta. Europa och Sverige liknar allt mer en sentida Weimarrepublik. De radikala krafterna som vill förändra är antingen spridda för vinden eller debatterar påvens skägg allt medan högerns intressen ostört får utrymme att förverkligas.

Vad vi behöver idag är en utopi om ett bättre liv, om ett bättre samhälle. Vi måste våga ifrågasätta ”den rådande ortodoxin” och då räcker det inte med att fackföreningsrörelsen ser enbart kollektivavtalet som en isolerad företeelse utan inser att kollektivavtalet har direkt koppling till politiskt engagemang.

Vi behöver en utopi

Nyliberalismen av avreglerat, förskingrat, sålt ut och privatiserat på ett sätt som är historiskt unikt. Inte ens i Thatchers Storbritannien lyckades man riva ner välfärdsstaten med sådan hastighet. Mer än trettio avregleringar av betydelse har genomförts sedan mitten av 1980-talet. Det är egentligen fler men det är de som har verklig direkt betydelse för demonteringen av välfärdsstaten.

Att tala om en revolt från högern och arbetsgivarna är helt berättigad. Vad som skett är en total och djupgående förändring av det svenska samhället som i många stycken numera knappast kan kallas en välfärdens boning.

Kunskapen om detta är ofta ytterst svag eller ytlig. Få ser sammanhangen och många vill tyvärr inte inse att arbetarrörelsen har ett ansvar i det som skett. Mycket på grund av brister i folkbildningen, ett kargare debattklimat och högerns totala dominans i media.

Ett exempel på detta är den s.k. valfrihetsdebatten där frihet och valfrihet blandas medvetet eller omedvetet samman. Nyliberalernas frihetssyn där frånvaron av regleringar likt Ayn Rand, Adam Smith och andra som ser staten som en fiende. Medan frihet för arbetarrörelsen har det alltid varit rätten till arbete, rätten till liv, rätten till sociala rättigheter och en syn på staten som garanten för detta.

Politiskt har detta lett fram till en vad jag vill kalla en Pamplonarusning in mot mitten i jakten på de imaginära marginalväljarna med resultatet att demokratin har försvagats och politiken har blivit för en självutnämnd elit – en nomenklatura som lever ett liv långt från medborgarnas verklighet.

Framtiden

1300-talet födde fram embryot till kapitalismen. De långa krigen under detta blodiga sekel ställde ökade krav på vapenproduktion vilket ledde till att städerna ökade i storlek och betydelse, att det växte fram en primitiv industriproduktion och att det skapades ett tidigt bankväsende för att finansiera detta.

Vad bär vår tid på för framtid? När Tony Benn, den brittiske Labourpolitikern och socialisten skall beskriva vår tid brukar han citera Oscar Wilde. Han säger att vår tid och politiken är präglad av att vi känner ”The prize of everything and value of nothing”, en träffad beskrivning av vår tid samtidigt som orden ger en vägvisning om en annan väg och ett annat sätt att se på vår värld.

Ansvaret och hoppet ligger, menar jag, hos fackföreningsrörelsen med sitt löntagarperspektiv för jag ser inga tecken på att våra politiker oavsett partitillhörighet har denna insikt. Tyvärr inte.

(Artikel bygger på det föredrag jag höll i Motala på Kollektivavtalets dag den 18 mars.)

Text och foto: Ingemar E. L Göransson