Följande intervju med Len McCluskey som leder Storbritanniens största fackförening Unite gjordes i oktober i London. Den har tidigare publicerats i Elektrikern nr 10. Den har intresse även för svenska läsare och fackligt och politiskt aktiva då den berör frågan om förhållandet mellan facket och partiet, i detta fall Labour. Det är av betydelse att känna till att kollektivanslutningen fortfarande finns i Storbritannien.
Jag hade sökt Len McCluskey, det största brittiska facket Unites generalsekreterare, vid upprepade tillfällen. Detta ända sedan han i december 2010 han skrev i “Morning Star”, den enda dagliga vänstertidningen, att fackföreningsfolket var tvungna att gå in i Labour för att få till en radikalare politisk kurs som gynnar arbetarklassen.
Ett, i våra ögon, optimistiskt projekt med tanke på Labours högervridning under åren med Tony Blair och Gordon Brown. För Len McCluskey var det att sticka ut hakan. Förslaget möttes av kritik både från Labours höger, men också från fackligt håll som gett upp hoppet om Labour.
I oktober var jag i London och passade på att slänga iväg ett SMS för att se om McCluskey hade tid. Döm om min förvåning när svaret kom inom några minuter att jag var välkommen dagen efter kl 10.00 på Unites förbundskontor.
Det var en jäktad generalsekreterare som kommer inrusande på expeditionen. Han skrattade åt mitt påpekande att han har skaffat sig ett prydligt skägg:
- En del säger att jag ser ut som George Clooney!
Jag påminner honom om hans artikel i Morning Star.
- Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar in i själva hjärtat av Labour, säger han och ser djupt allvarlig ut. Visst, det är bra att generalsekreterare som jag träffar Ed Milliband på reguljär basis, menar McCluskey.
- Men det är mycket viktigare vad som sker på gräsrotsnivå. De senaste 15 åren har många fackliga aktivister övergivit partiet. ”New” Labour (dvs. partiet under Blairs era) gjorde flera stadge- och regeländringar så att många valdistrikt helt enkelt blev ”kidnappade” av högern i Labour och de fackliga aktivisterna försvann.
- Vårt mål är att våra medlemmar går in i partiet och blir aktiva, säger Len. De ska tala och agitera för våra värderingar och bli valda till olika förtroendeuppdrag i partiet. Det är målet och vi har som målsättning att många av våra aktivister åter ska bli medlemmar i Labour.
Han beskriver Unites organisation för att återfå inflytande över Labour. Målet om 5.000 Unitemedlemmar in i Labour och slåss om mandaten är en utmaning.
- Vi har utsett politiska funktionärer i alla regioner och motsvarande i Labours distrikt.
- Det är inte svårare än så, ler Len, att få våra uppfattningar och våra progressiva värderingar om rättvisa och jämlikhet att märkas i själva centrum av det som driver Labour framåt.
Jag frågar Len hur han ser på fackförbund som RMT:s tvekan till Unites och McCluskeys strategi. De avfärdar den som omöjlig då Labour enligt dem är så djupt nere i det nyliberala träsket.
- RMT och några andra fackförbund har uppfattningen att Labour är lika dött som arbetarparti som Monty Pythons papegoja, skrattar Len. Men de har inget alternativ. Men sanningen är, menar Len, att Labour med alla sina brister och fel fortfarande uppfattas av arbetarna som ”deras parti”. Det är därför miljontals vanliga arbetare röstar på Labour!
Han blir allvarlig och fortsätter:
- Jag tror att det är vår historiska plikt att inte avlägsna oss från det och i stället försöka återvinna Labour för just dessa miljoner som röstar på Labour som sitt parti. När RMT talar om privatiseringarna och hur de påverkat deras medlemmar så kom ihåg att t.o.m. Ed Milliband, som sannerligen inte är någon röd revolutionär, är öppen för förändring. Han säger att ”New” Labour var fel väg och nyliberalismen hör till det förflutna.
- Vårt argument gentemot kritikerna är att det här är en möjlighet som vi måste ta vara på och försöka påverka Labour. Och inom transportnäringen, där Unite är utan tvivel det största förbundet, finns en verklig möjlighet att åternationalisera järnvägen och det vore bra om RMT (motsvarar Seko i Sverige) var med och påverkade.
- Vi har erbjudits en möjlighet att vara med och påverka, säger McCluskey. Och det är en väldigt speciell tid vi lever i. Om du frågar mig om det finns en risk för att fackföreningsrörelsen kan komma att bryta med Labour och bilda ett nytt parti så säger jag att den verkligen finns. Definitivt.
Är det verkligen är möjligt med det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar. Han menar frågan om hur stor framgång ett sådant parti skulle få är en annan sak.
- Men det är bara fackföreningarna som har kraften att bilda ett nytt parti, menar McCluskey, det finns ingen annan kraft. Det finns ett enormt missnöje inom de tre stora facken, Unite, Unison och GMB, med Labour.
- Om Labour skulle förlora nästa val och partiet skulle gå ytterligare åt höger är det troligt att de stora facken skulle säga att nu räcker det!
- Det skulle få dramatiska följder, menar han. Tory skulle komma att helt dominera politiken hela inledningen av vårt århundrade.
Hur ser du på den kritik som kommit från olika håll att ”McCluskeys plan håller inte”?
- Visst har vi haft framgång. Vi kommer att nå vara 5.000 nya medlemmar. Vi inriktar oss målmedvetet på vissa valkretsar. Vi har fått Labours ledning att ändra sig från att uttalat inte bara utse nya namn från minoriteter utan också från arbetarklassen som kandidater till parlamentet.
- Det är strategi vi har men givetvis, säger han, jag har inget trollspö!
Hur ser tidsaspekten ut?
- Vi har inga fem år på oss, säger han bestämt. Min uppfattning är att nästa val är så avgörande för Labour att det kommer att bestämma arbetarrörelsens framtid för de kommande 25 år eller mer.
- Vi försöker att få Ed Milliband att skapa ett radikalt alternativ. Om han förmår att göra det så blir han vald till premiärminister i nästa val, analyserar McCluskey. Ett sådant radikalt alternativ måste bl.a. innehålla fackliga rättigheter. Sker det, och jag tror att det är möjligt, blir det en signal att partiet har gått åt vänster och åter blivit åter ett progressivt parti. Då får vi också möjligheten att på djupet påverka partiet.
McCluskey fortsätter sin analys med att slå fast att om inte Labour gör detta och förlorar valet kommer Milliband få gå så är det troligt att nästa partiledare kommer från högerflygeln i partiet.
- Vi måste få resultat på kort sikt såväl som långsiktigt, menar Len. Unites ledning är tydligt vänster, säger han, och de har enhälligt ställt sig bakom hans strategi som den presenterades för ett år sedan.
Lens sekreterare kommer in och påpekar att han har ett möte med sin politiska organisationskommitté. Vi talar några minuter till och han svarar på min fråga hur medlemsutvecklingen ser ut.
- Vi håller jämna steg trots att vi befinner oss i den värsta recessionen på årtionden. Lika många som försvinner kommer in i förbundet vilket i sig är en prestation, menar McCluskey.
Jag hälsar på hans organisationskommitté och vi växlar några ord som avslutning medan jag packar ihop mina papper.
En fundering jag har när jag åter kommer ut i den soliga Londonförmiddagen är ju naturligtvis kring den största brittiska fackförening tillsammans med de två andra stora förbunden kan enas om en strategi att påverka och ta plats i ett parti som Labour. Ett parti som är väsentligt mer högerinriktat än de svenska socialdemokraterna någonsin varit. Varför kan inte då de svenska fackföreningarna ta sig samman och påverka (S) inifrån?
Demokratiprojektet på 1990-talet liksom 100.000-projekten på 2000-talets början var möjligheter som slarvades bort på grund av brist på engagemang och kanske till om med ovilja? En tanke värd att ägna en stund åt.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar