När man ska sammanfatta året som gick får det bli en blandad kompott. Både politik, kultur och privata händelser som har betytt något.
Årets största besvikelse
Socialdemokratins återinrättande i mittenledet efter Håkan Juholts försök att återupprätta det reformistiska socialdemokratiska partiet.
Årets näst största besvikelse
Nya (S)-ledningens oförmåga att producera en politik som skiljer ut sig från mittenträsket.
Årets absoluta bottennapp
Centerpartiet och Annie Lööf. Kvinnan som gav dumheten, okunskapen och arrogansen ett ansikte.
Årets klargörande
Sverigedemokraternas huliganfasoner avslöjades förtjäntfullt av Expressen och alla som vill se kan uppmärksamma att SD är inget annat än ett fascistparti i kostym.
Årets fegaste
Journalistkåren fortsatta krypande för Fredrik Reinfeldt med nedtystande av olika remarkabla händelser i hans närhet.
Årets ”vill inte veta”
Regeringens förnekande av den allt djupare ekonomiska krisen.
Årets nederlag
Politiker från alla läger som inte vill inse att arbetslösheten inte kan lösas med tvång utan enbart med att offentlig sektor tillåts växa.
Årets skandal
Situationen på olika privatiserade vårdinstitutioner.
Årets stöld
Försäljning av olika offentligt ägda verksamheter till privata profitörer.
Årets omvändelse
Peter Woladarski (DN) och Anna Dahlberg (Expressen) som framfört en alltmer genomtänkt kritik mot konsekvenserna av den nyliberala revolutionen.
Årets lättnad
Byte av LO-ledning, så tystnaden kunnat brytas.
Årets grattis
När sonen fick fast jobb på Kockums Varv.
Årets ”så blev det inte”
Mina privata planer på nedtrappning, det blev istället mängder av föreläsningar, utgivande av en ännu en egenskriven bok ”De ohörda” och Krister Kronlids utmärkta historieskildring ”Morfar föddes i en diktatur”. Plus föreläsningar, artikelskrivande och mycket annat.
Årets ”tiden räckte inte”
För lite skrivet på bloggen – tiden räckte bara inte.
Årets viktigaste återutgivning
Velvet Underground första LP i en makalös 6-CD utgåva i en påkostad bok. En av rockhistoriens absolut viktigaste plattor i en oslagbar utgåva.
Årets mest underskattade svenska platta
Ulf Lundell ”Rent förbannad”
Årets svenska platta #2
Thåström ”Beväpna dig med vingar”
Årets konsert
Mavis Staples i Linköping på Jazz & Bluesfestivalen, magi är ett understatement.
Årets viktigaste bok inom kulturområdet
Dag Lennervalds ”Torsten Billman – Bildmakaren”. En bok av ren skönhet och ett under att ta del av.
Årets mest underskattade amerikanska TV-serie
”Blue Bloods” med Tom Selleck, en TV-serie när USA-TV är som bäst.
Årets mest välkomna återutgivning på DVD av en TV-serie
Den danska ”Riket” med den diaboliske Ernst-Hugo Järegård.
Årets märkligaste platta
Scott Walker ”Bisch Bosch” – mannen som verkligen gör som han vill. Lysande men märkligt.
Årets mest spännande hittills inte översatta bok
”A Wanted Man” av Lee Child – som vanligt nagelbitande med Jack Reacher.
Årets debattbok
Michael Nyberg ”Det stora tågrånet”. Hänsynslöst avslöjande om konsekvenserna av avreglerings och privatiseringspolitiken.
Årets “på-tok-försent-bok”
”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu” av P-O Edin, Leif Hägg och Bertil Jonsson. Borde ha kommit för minst fem år sedan.
Året bokliga aha-upplevelse
Linsley German och John Rees ”A History Of London”; hur fascinerande som helst om 1.000 år av folklig historia från London.
Årets återkomst
Intresset för Olof Palme, helt berättigat och glädjande. Vore ännu bättre om den nuvarande partiledningen lyssnade på vad han sa också!
Årets intervju som jag äntligen fick göra
Les McCluskey från brittiska facket Unite vars tankar om facket och Labour fick utrymme i ”Elektrikern”.
Årets “det-gick-i-år-också”
Att överleva och med marginal som egenföretagare.
Ett stort tack till alla som anlitat mig för föreläsningar, utbildningar och köpt förlagets böcker. Ett stort tack från undertecknad och ett Gott Nytt År! Vi tar dom 2013!!
Med nyårshälsning Ingemar E. L. Göransson
Den var bra!
SvaraRaderaGott slut och gott nytt!
/Skvitt
Årets tuffing:
SvaraRaderaJimmie Åkesson, som trots en i svensk historia aldrig tidigare skådad smutskastningskampanj har hanterat den obehagliga (men av massmedia groteskt uppblåsta) järnrörsskandalen fullkomligt suveränt, och under vars ledning SD har befäst sin ställning som landets tredje parti. En blivande statsminister, inget tvivel om saken.
Gott nytt år!
//Ördög
Inte ska ha fascist till statsminister, han är ingen ruffig utan en feg jävel som döljer sina verkliga avsikter!
RaderaI åratal har sosseadeln försökt stoppa SD:s framväxt med att gasta om fascism. Som vi vet har detta infantila (s)kränande inte alls haft åsyftad effekt.
SvaraRadera"Döljer sina verkliga avsikter" ... ja ja. Sossenomenklaturen har dessbättre alltid lagt korten på bordet, inte sant?
//Ördög
SD är inget fascistiskt parti. Det är alldeles för lätt att kleta den stämpeln på allt vad högerpopulistiska partier heter. SD är ett starkt högervridet, nationalistiskt parti med populistiska åsikter. Fascism är något helt annat - det handlar om en ideologi där en elit styr, där ledaren ses som uttolkaren av folkets vilja, där allt underordnas statens intressen och framför allt: Fascismen är motståndare till demokrati.
SvaraRaderaJag är inte ensam att beteckna SD som ett fascistparti. De har elitismen i sin ideologi, våldsbenägenheten, historien tillbaka till nazi och fascistgrupper på 80-90-talen. Deras program har stora likhet med Lindholmarnas "vänsternazism" på 30 och 40-talen. De är rasister, de är begotta och de föraktar demokratin
RaderaKom inte med några amsagor om att de blivit demokratiskt rumsrena för deras grund är oförändrad även om de försöker tvätta bort den.
För övrigt, normalt tar jag bort dessa anonyma inlägg men i det här fallet är de så avslöjande i bl.a. sitt sossehat söm "Ördög" visar upp.
I bortåt 80 år har tillmälet "fascist" varit ytterst behändigt att slunga mot folk av annan politisk uppfattning. Om det är jobbigt att ta debatten med dem man avskyr så går det alltid att stämpla dem som fascister, gärna med någon form av prefix. Fascister är per definition mindervärdiga individer, försedda med alla tänkbara usla egenskaper - från ondska och sinnessjukdom till dålig intimhygien. Såna behöver man inte debattera med. Såna FÅR man inte debattera med, det vore att "legitimera dem".
SvaraRaderaKommunister har under långa tider betecknat socialdemokrater som "socialfascister", motståndare till islam svänger sej gärna med begreppet "islamofascism". Och till och med Olof Palme sa om Margaret Thatcher att hon "inte är direkt fascist". Men naturligtvis är sådana benämningar inget bevis på dessa politiska motståndares kopplingar till den ideologi som lanserades i 1920-talets Italien. I våra dagar tyder det snarast på bristande övertygelse om den egna ideologin, då man slentrianmässigt börjar skrika "fascist" när en konkurrerande lära dyker upp på scenen.
Att dagens svenska sossar känner rädsla, avund, vanmakt och ursinne över Sverigedemokraternas ökande stöd är fullt begripligt. Att kalla dem för fascister är däremot en primitiv och löjeväckande reaktion, som bara tyder på sosseriets ångest för att möta SD i en öppen debatt.
Själv skulle jag sannolikt ha röstat på S om jag varit med på 50- eller 60-talen. Det är beklagligt att mina kritiska synpunkter på partiets nuvarande linje ska stämplas som "sossehat", men det är inte mycket jag kan göra åt saken.
// Ördög