onsdag 4 april 2012

Förtvivla ej i denna förtvivlans tid

ingemar_liten 

Författaren när han inte förstod bättre

Känner en viss kluvenhet. Vill tro på en framtid för partiet och arbetarrörelsen men ser samtidigt en rädsla för att hitta åter kompassen som gjorde partiet starkt. Gläds när jag läser Lena Sommestad i Aftonbladet där hon ifrågasätter på ett högst intellektuellt oantastligt sätt vinsterna i välfärden samtidigt som jag läser Dagens Samhälles intervju med Stefan Löfven där han inte ifrågasätter dem och kan tänka sig sälja fler sjukhus.

Han signalerar inga propåer om regleringar utan talar om kvaliteten som om den är ett fritt svävande ovan privatiseringsoffensiven. Men det är väl jag som inte fattar finessen i en oreglerad marknadskapitalism, ärligt talat jag ger snart upp - men det är som alla erfarenheter bara är bortglömda och drömmen om ett jämlikt samhälle bortglömd eller övergiven.


Jag växte upp i ett samhälle där alla oavsett klass eller ursprung hade eller fick nya chanser att skapa ett bättre liv. Skolan öppnades för oss ungar från barnrikehusen, vi fick chansen att skaffa oss en utbildning, ekonomin växte och även en arbetarfamilj såg hur deras livsbetingelser blev successivt bättre. Arbetslöshet eller sjukdom var ingen katastrof, visst jobbigt, men de flesta fick en chans att komma tillbaka.

Nostalgi, nej, erfarenheter av ett samhälle som höll ihop och där alla fick det bättre utan att någon fick det sämre.

Jag fortsätter att hoppas och tro, men det känns som tiden rinner ur timglaset och vi allt mer accepterar ett samhälle där en fjärdedel med sin misär får betala de trefjärdedelarnas välstånd. Min själ gråter av det jag ser dagligen kring mig. Mitt sinne upprörs över likgiltigheten och jag känner förtvivlan men också ilska över det lilla jag kan göra för att förändra.

Rubriken på detta skrevs av Wolf Biermann, den östtyske poeten under Östtysklands mörkaste period. Kunde han känna hopp borde väl även undertecknad kunna detsamma. Kan man ju hoppas i vart fall.

Text: Ingemar E. L. Göransson

4 kommentarer:

  1. Det dystraste är väl att det snart inte finns några kvar i arbetsför ålder som vet hur det var. Unga människor idag tror ju tom ibland att det socialdemokratiska Sverige som vi växte upp i var rena DDR. Så jag har gett upp. Dessutom kan man inte återta privata sjukhus etc. i samhällelig äog. Det måste finnas möjligheter för USA:s kapital att köpa upp allting och nåde den stat som inte tillåter detta. Så jag har gett upp om framtiden och S gav jag upp om definitivt när man bytte ut Juholt på det mest skamliga sätt.

    SvaraRadera
  2. Ante Johansson6 april 2012 08:06

    Högersossarna har makten i partiet. För den som är vänstersosse är det bättre att rösta på V.

    Jag har just läst din bok "Arbetsrörelsens kris". Bra bok och intressant bok men jag har lite kritik. Du verkar anse att NAIRU är bara strunt samtidigt som du påstår att hög arbetslöshet ger lägre inflation,, det går inte riktigt ihop.

    Du visar i diagram att hög inflation gav låg arbetslöshet under 70 och 80-talet. Men varför gav låg inflation låg arbetslöshet under 50 och 60-talet??

    En annan sak som inte är kritik mot din bok är ju att NAIRU-politiken ger allt makt över nivån på arbetslösheten till facken. Dom kan i löneförhandlingarna helt bestämma nivån på arbetslösheten bara dom håller ihop. Det borde vara en drömläge för fackföreningsrörelsen som i alla fall säger att dom har full sysselsättning som prio ett. Då är det bara verkligen ha full sysselsättning som prio ett i lönebildningen så får vi full sysselsättning, enkelt.

    Men i stället vill fackföreningsrörelsen inte ha den makten utan vill att staten ska reglera lönerna via högre inflation. Konstigt att facken vill ge ifrån sig makten över den viktigaste frågan nämligen full sysselsättning!!!????

    SvaraRadera
    Svar
    1. En viktig orsak till att inflationen var högre under 70 o 80-talen var oljekriserna och att de forna kolonierna krävde bättre betalt för sina råvaror. Om man ser snittet vilket egentligen är det rätta inte enskilda år eller fåtal år så ligger arbetslösheten från 40-talets slut på ca 2 procent medan inflationen ligger på ca 6-7 procent. Detta är inget problem egentligen förutom för finansmarknadens aktörer (banker etc) då de inte kan på samma sätt försäkra sig mot inflationen som löntagarna och industrin och resten av arbetsmarknaden. Läs gärna den bespottade men på många sätt lysande ekonomen Sven Grassmann.

      Radera
  3. Tack för texten. Det är faktiskt en lättnad att höra att det är fler som reagerar på liknande sätt på dagens politiska och ideologiska klimat; den här tystnaden liksom viljan att släta över meningsskiljaktigheter är inte bra. T.ex. "det finns inga höger- och vänstersossar" - det är rimligt att be om en bättre analys; vad är det som "finns" då, vad är det vi ser? Vad ÄR höger och vänster; begreppen nivelleras nu.
    Du har säkert läst texten av Ingo Schulze i GP "Demokratins förfall": http://www.gp.se/kulturnoje/1.900819-demokratins-forfall
    Dordi

    SvaraRadera