Veckans bloggkrönika: A-kassan ger en känsla av deja vu

Den första moderna arbetslöshetskassan i Sverige som bildades var Typografernas 1893. Det hade funnits arbetslöshetskassor tidigare men de hade inte överlevt. Arbetslöshetskassorna hade sitt ursprung i skråväsendets hjälpkassor så företeelsen är långt äldre än vad vi vanligen tror.

Vykort tecknat av Robert Nyberg

Hur det exakt gick till när Typografernas a-kassa bildades må vara som det vill med, men resonemanget måhända varit likt det som det dåvarande LO:s avtalssekreterare Hans Karlsson uttryckte på LO-kongressen 1996: ”Men en av de fjorton är ändå osäker. Han har inget arbete och tycker att kravet på 22 öre är för högt. De andra måste nöja sig med mindre, annars kommer han inte att få något arbete. Då tar en av de övriga och ställer sin tomma kaffekopp mitt på bordet. I den lägger alla en krona. Det räcker till en veckas lön för den som inget arbete har. Den urdruckna kaffekoppen är deras första arbetslöshetskassa.”

Hans Karlssons ord har blivit inom fackliga kretsar närmast bevingade men grundtanken med a-kassan att inget skall tvingas sälja sitt arbete för mindre än vad man överenskommit har alltid var en nagel i ögat på högern och arbetsgivarna.

Orsaken är enkel – en fungerande arbetslöshetskassa förhindrar lönekonkurrens och med ett modernt ord lönedumpning. Det gör att den s.k. reservationslönen hålls upp inte tvingas neråt som högern önskar.

Incitament och piskor

Så när vi idag hör exempelvis Fredrik Reinfeldt tala om ”incitament” för att de arbetslösa skall söka arbete är det ett eko från forna tider. För den nuvarande högerns argument mot en fungerande a-kassa är lika gamla som motståndet från högern mot arbetarnas och löntagarnas organisering fast det uttrycks idag i ett försiktigare tonfall och med mildare semantiska uttryck.

Hos högern finns en uppfattning, som också alltid funnits hos överheten, att arbetaren är lat och måste på olika sätt förmås med lock eller pock till arbete. Och eftersom lock är kostsamt är pock det som skall anbefallas. Det var också tanken när regeringen Reinfeldt bland sina första åtgärder 2006 var att angripa och försvaga a-kassan så idag är det en minoritet som får en a-kassa värd namnet medan stora delar av de lågavlönade och ungdomarna står utanför samma a-kassa. När bara var tionde får 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet har arbetslöshetskassan havererat och det är högern och arbetsgivarna medvetna om och inte minst önskar då det också öppnar för den eftersträvade lönekonkurrensen.

Framför allt öppnar det för lönedumpning där utländska arbetskamrater utnyttjas vid tillfälliga eller längre varande jobb. Vi ser det inom byggsektorn, transportnäringen och på den av högern upphaussade servicearbetsmarknaden. En utveckling och en situation som hotar alla då om den går tillräckligt långt och får tillräcklig omfattning innebär att gällande kollektivavtal sätts ur spel eller pressas neråt i en djävulsk spiral där facket som klassorganisation tappar sin möjlighet att hävda lönearbetarnas rättigheter.

Då 2006 när den s.k. ”reformeringen” av a-kassan genomfördes talade regeringen Reinfeldt om ”incitament” men egentligen sa de samma sak som en viss Adrian Molin uttryckte 1934 i mer vulgära och i mindre försiktiga ordalag: ”Hittills har det svenska samhället hållit nödtorftigt ihop, men knappast på grund av någon hållfast, utan tack vare bourgeoisiens lyckliga belägenhet att kunna undan för undan köpa sig fri från massväldets stormanlöpning och rena plundringen genom att betala med gångna generationers besparingar till en allt glupskare socialförsörjning av en allt mer arbetsovillig arbetarklass. Arbetslöshetsunderstöd för att låta en till stor del mindervärdigt folk, som ingen vill sysselsätta, slå dank vid offentliga arbeten och uppehålla en konstlad köpkraft, arbetslöshetsförsäkringen.”

Denna hatiska salva från sagde Adrian Molin som var en av den tidens unghögerns framträdande talesmän. Han tillhörde de alltmer nazivänliga inom den svenska högern, men hans grundtankar är de ”eviga” inom överheten – arbetaren är av naturen lat och måste med pock tvingas till arbete. Samma uppfattning som hävdades av Luther när skrev om att vi skall arbeta i vårt anletes svett eller när godsägarna jagade sina statare närmast fan i våld.

Överheten oavsett det är Luther, godsägare, fabrikörer, Adrian Molin eller Fredrik Reinfeldt samma grundläggande syn på lönearbetarna – de är lata, arbetsovilliga och därför måste antingen med godsägarnas piska eller med Reinfeldts mer civiliserade och verserade ”incitament” förmås att arbeta i sitt anletes svett.

Arbetarrörelsens förmåga

För fackföreningsrörelsen och arbetarrörelse måste utgångspunkten vara att ingen skall förmås att gå ifrån det löfte som Hans Karlsson beskrev. En solidarisk arbetslöshetskassa som sätter lönekonkurrensen ur spel och gynnar lönearbetarnas strävan efter ett bättre liv och en lön som man kan leva på utan att behöva oroa sig för sin egen och de sinas överlevnad.

För till syvende og sidst är det inte lönearbetarna som bär skulden för att kapitalismen som ekonomiskt system inte kan garantera arbete och därför är kravet 80 procents ersättning för 80 procent av a-kassans medlemmar självklar. Golvet måste vara 80 procent och i nuläget taket att 80 procent når detta.

Detta garanterar att lönearbetarna klarar omställningen till nytt arbete som arbetslöshetsförsäkringen skall vara. Om detta borde inte varken fackföreningsrörelsen eller socialdemokratiska partiet tveka om man menar allvar med att alla skall vara välkomna i, med Per-Albin Hanssons ord, välfärdsstatens finrum.

Vi behöver inte incitament eller piskor utan vi behöver jobb och klarar inte det ekonomiska systemet av detta självklara är det politikens uppgift att lösa detta dilemma även om det innebär att vi solidariskt i det numera ganska nedslitna folkhemmet skapar jobben för arbetsuppgifterna som behövs göras finns och är idag ogjorda. Behoven finns ju utan tvivel, det kan var och en se.

Redan den legendariske Ernst Wigforss skrev en gång att de privata arbetsgivarna aldrig skulle kunna garantera full sysselsättning för de varken har intresse av eller förmåga till det. Han menade att välfärdsstaten istället måste genom den offentliga arbetsmarknaden kan och skall lösa alla de behov som det privata näringslivet inte förmår möta. Hans uppfattning var att vi inte har råd att inte arbeta, men idag tar vi oss råda att förhindra 7-10 procent att arbeta och istället kroniskt stå utanför arbetslivets gemenskap. En Slösas politik av den förmenta politikens Spara. Otillständigt, skadligt och groteskt enligt min mening.

Wigforss sanning som även idag har full giltighet och det bara saknas den politiska viljan och modet att förverkliga för som Palme en gång sa politik är en fråga om vilja. Vill arbetarrörelsen förändra kan den också göra det, men saknas viljan och modet hjälper det aldrig med fromma förhoppningar och övertro på en marknad som varken kan eller vill utan har ett intresse av en arbetslöshet som håller löner nere och löntagarna på plats. Det är bara att välja väg, arbetarrörelsen har förmått att göra detta val tidigare och borde ha samma förmåga att göra rätt val även 2012.

Text: Ingemar E. L. Göransson