Förtroendevaldas ansvar

De senaste dagarnas turer kring Håkan Juholt dubbla boende har satt igång en debatt som ensidigt inriktat sig på hans eventuella personliga brister. Nu har vi ju alla våra brister och det är inte den förste riksdagspolitiker som ifrågasätts som en följd av de förmåner som våra folkvalda i riksdagen åtnjuter.

Vad som inte har diskuterats är förmånerna i sig och deras rimlighet vilket borde vara en intressantare diskussion. För när Annie Lööf eller Håkan Juholt tar del av, vad jag menar, orimliga förmåner så är det i och för sig möjligt att de agerar i en moralisk och kanske t.o.m. juridisk gråzon men det är inte huvudproblemet utan det ligger på en annan nivå.

Den som är riksdagsman är folkvald, dvs. de har blivit valda till den lagstiftande församlingen som är demokratins yttersta uttryck för folkstyret. De har getts ett enormt och maktpåliggande förtroende och ansvar. De 349 ledamöterna i riksdagen har med andra ord ett allvarsamt förtroende på sina axlar och ytterst skall vara vår gemensamma väktare att det demokratiska systemet inte kommer i vanrykte eller tappar i tillit hos oss medborgare.

Ceasars hustru får ej misstänkas

Ytterst har riksdagens ledamöter ansvaret för de lagar som styr vårt samhälle och naturligtvis får det inte finnas ett disparens mellan medborgares rättigheter och skyldigheter och de folkvaldas dito. Bara tanken att Ceasars hustrun kan misstänkas får inte uppkomma.

Den folkvaldes arvode uppgår till straxt under 60.000 per månad och till detta kommer traktamenten enligt riksdagens norm. Det innebär att riksdagsarvodet ligger på en nivå som är tre gånger den genomsnittlige LO-medlemmen och två gånger TCO-snittet. Till detta kommer en generös inkomstgaranti som om ledamoten suttit tre mandatperioder och är över 50 år kan få ut 66 procent under tiden till pensionsdagen. Alltså en garanterad inkomst på närmare 40.000 kr/månad i upp till 15 år!

Riksdagsledamoten har fritt årskort på flyg eller tåg som inte förmånsbeskattas och rätt till maximalt 8.000 kr per månad vid dubbelt boende vilket heller inte förmånsbeskattas. Det är med andra ord ett antal förmåner som medborgarna i gemen aldrig kommer i närheten och som vilka riksdagens ledamöter åtnjuter. Med andra ord de folkvalda i riksdagen har villkor som den genomsnittlige löntagaren aldrig ens kan hoppas på i sina vildaste drömmar att få för sin egen del.

Politikerklass i sin egen värld?

Här finns ett disparens som skapar bilden av en politikerklass som lever i sin egen värld utan att dela den vanlige medborgarens skärv. Naturligtvis upplevs det som egendomligt att riksdagsledamoten trots mycket hög lön inte behöver betala för sin bostad, inte behöver betala sina resor till hemorten, fritt åkande på av skattebetalarna betalda årskort och inte ens blir förmånsbeskattad för samma förmåner som om andra har dem görs med noggrannhet och utan undantag.

Våra förtroendevalda ska ha goda villkor, men villkoren skall inte liknas vid ett frälses villkor. Dubbel bosättning är många som har eftersom inpendlingen mot exempelvis Stockholm är omfattande bland annat från Östergötland eller andra delar av landet. Det är avdragsgillt vilken ingen invänder mot likaså att årskort på tåg och flyg förmånsbeskattas vilket ingen heller har egentligen något att invända mot.

Att vara förtroendevald är något stort, att få sina medborgares förtroende att stifta lagar som de sedan skall följa innebär ett stort ansvar. Det är som en klok man sa en lång process att vinna förtroende men ett ögonblicks verk att förlora det.

Det finns idag en tveksamhet gentemot politiker, en misstänksamhet att de ”skor sig” att de ”gynnar sig och de sina”. En beskyllning som nästan alltid är utan grund. De flesta s.k. affärer beror på otydliga regler eller slarv. Det är ytterst få förtroendevalda som missbrukar medvetet förtroendet de fått.

Men bara existensen av generösa förmåner som kombinerat med mycket goda inkomster väcker misstanken eller lämnar blottor för anti-demokratiska krafter att utnyttja enskilda ledamöters tillkortakommande är tillräckligt oroande för att de förtroendevalda själva skall undanröja de mest ögoninfallande förmånerna.

Den tidigare LO-ekonomen P O Edin sa en gång att man aldrig som förtroendevald skulle göra något som man på nästa medlemsmöte inte kunna förklara. En enkel och god regel, präglad av sunt förnuft och förstånd.

De förtroendevalda i riksdagen får inte uppfattas som fifflare och själviska egoister som gynnar sig och en diffus nomenklatur. Om den bilden blir den publika bilden av politiken och de folkvalda så är det kanske det enskilda största hotet mot demokratins legitimitet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson