"Nu är det dags för fackföreningsrörelsen att protestera och försvara de grundläggande rättigheterna att strejka och rätten att försvara jobben, levnadsstandarden och offentlig service.”
Den som säger detta är Bob Crow det stridbara brittiska facket RMT ordförande. RMT vilket är spårvägspersonalen och sjömännen fackförening i Storbritannien har gjort sig känt som den kraftfullaste kritikern av både New Labours högersväng och nu av den sittande Cameronska liberal-tory regeringen.
I Storbritannien har facken varit de som lett de senaste månadernas protester mot nedskärningarna och den allt mer aggressiva politiken riktad mot löntagarnas rättigheter och arbetarnas villkor. Det har varit demonstrationer och strejker bl.a. i tunnelbanan i London. I första ledet har ofta Bob Crow och RMT stått under dessa dagar.
Vi har i Sverige mest sett studenternas protester mot försämringarna av möjligheterna för andra än välbeställda att studera på universiteten . De dramatiska höjningarna av avgifterna till högre studier har som följd att den sociala snedrekryteringen i högre studier ökar dramatiskt. Med de nya avgifterna som överstiger vad en vanlig arbetare tjänar under ett år före skatt blir det helt omöjligt för ungdomar från andra än välbeställda familjer att delta i högre studier.
Det är dags att protestera säger Bob Crow i sin ledare i förbundets medlemstidning RMT News i november. Det är dags att ta strid för arbetarnas och löntagarnas rättigheter är RMT:s budskap. En självklarhet kan tyckas men än mer med ett Labour-parti som mest ägnar sig åt att hitta tillbaka till sin grundideologi.
I Sverige är det likartat. Vi har ett socialdemokratiskt parti som i praktiken står utan ledning och likt ett fartyg utan styrman och befäl följer strömmarna likt en flygande holländare utan varken karta eller kompass. Var den skutan går i hamn är skrivet i stjärnorna.
Under tiden så har tyvärr inte fackföreningsrörelsen i Sverige heller insett att den måste ta ett ansvar. Ett ansvar för vart arbetarrörelsens fartyg skall färdas. Just nu är det mest utmärkande ett vakuum efter valförlusten som verkar ha kommit som en överraskning för alltför många.
Var finns initiativet, var finns den som i Sverige säger det självklara att vi måste ta upp striden för våra rättigheter? Det finns få Bob Crow i Storbritannien, men finns det någon i Sverige som har förmågan och viljan att ta strid för de fackliga rättigheterna, levnadsstandaren och offentlig service?
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Under de senaste 60-70 årens uppbyggnad av välfärdsstaten har ju den fackligt/politiska samverkan ju funnits som ett naturligt inslag. Att den grenen under åren burit mycket frukt åt båda hållen, skall man inte förneka, men den har även i viss mån löpt lite till vägs ände, när fackligt förtroendevalda även sitter som politiskt förtroendevalda i olika beställarnämnder och hanterar "sina egna" medlemmars arbetsvardag. En parallell till den offentliga sektorn är ju i viss mån industrins fackliga styrelserepresentation, vilket ibland karakteriserats som en "gisslansituation"
SvaraRaderaUtan att vilja förstora den problematiken måste man ändå konstatera att det kan uppstå mindre bra situationer. Facket har heller knappast haft en öppen och förutsättningslös diskussitton kring detta.
Idag upplevs nog tyvärr fackliga ledare mer som samhällsbärare och företrädare för i bästa fall bevarare av det befintliga, än som de stridbara ledare som skulle kunna leda oss in i framtiden.
-"Kampen för idéerna måste för dagens unga socialister te sig mera lockande och tjusande än någonsin. Ty politik, kamrater, det är att vilja något." /Olof Palme
Förståelsen för att politiska partier och regeringar aldrig kan vara mer än representanter har också saknats, Johan. Arbetarrörelsen har överlåtit ledningen över sin egen rörelse till folk för vilka statsnyttan har varit främsta plikten (jo, det ligger i ministerrollen!). Av den anledningen har rörelsen mest blivit ett bihang som har hängt och slängt istället för att ha en egen uppfattning och kraft att hävda denna.
SvaraRaderaJämför till exempel kommunalstrejken för några år sen. En strejk som hade ett bedövande stöd bland folk i gemen. Men vars ordförande vek sig för att inte genera en socialdemokratisk regering och en socialdemokratisk statsminister som sa att om vi höjer sjukvårdsbiträdenas lön måste vi höja alla andras också så det kan inte komma på fråga.
Arbetarrörelsen måste omstruktureras! Socialdemokratiska regeringar kan aldrig vara mer än kompromissorgan. Ledningen får aldrig hamna där. Regeringar har andra prioriteter än rörelser, och det kan uppstå konflikter mellan dem.