tisdag 7 maj 2013

Lyssna på Tage Erlander–han insåg det vi behöver inse idag.

Socialdemokratin har blivit närmast kroniskt ängslig för att göra fel efter valet 2010. Ängslig att stöta sig med marginalväljarna i Stockholms innerstad, men också att ge borgerligheten och främst moderaterna och då främst Anders Borg eventuella argument om att partiet inte tar ”ekonomiskt ansvar” med vilket menas inte ägnar sig åt besparingspolitikens självspäkning. En i många stycken överreaktion på debaclet från 2006 och 2010. Tyvärr ser inte partiledningen (S) att problemet snarare är att gång efter gång hamnar Sveavägen 68 i bakvattnet på taktiska högerpolitiker.

När LO:s Karl-Petter Thorwaldsson lanserade idén om 70 miljarder i samhällsinvesteringar så framträdde ängsligheten med ryggradsreaktion och sa blankt nej då det inte skulle rymmas inom budgetdisciplinen och överskottsmålet. Detta samtidigt som alltfler ekonomer och även politiker av olika kulörer ser det orimliga i att tillåta en växande arbetslöshet samtidigt som statens kassakista är överfull, skatterna sänkta med ca 100 miljarder, utslagningen av sjuka och arbetslösa fortsätter, skattepengar hamnar på konton i skatteparadis osv.

LO:s ”Kålle” var naturligtvis rätt ute medan Anders Borg, Magdalena Andersson och Angela Merkell formerar Europas sista budgetfundamentalister tillsammans med brittiske Thatcher-in spe David Cameron – en i sanning för socialdemokratin mindre smickrande samling att dela ekonomisk politik med.

Sverige behöver istället en politik som har som mål full sysselsättning. Visst Löfven säger att det är målet, men att uppnå detsamma utan att rucka på 1990-talets i sten slagna uppfattningar med sin grund i nyliberalen Milton Friedmans ekonomiska teorier är som att blanda eld och vatten.

Sverige plågas liksom hela västvärlden idag av en i grunden onödig arbetslöshet. Arbetslösheten är på nivå jämförbar med endast den som var under 1930-talet och därefter sjönk den från 1942 och framåt ända fram till 1991 då dess motbjudande nylle gjorde comeback igen pga. av den politik som först högerregering under Carl Bildt och alla efterföljande regeringar följt där full sysselsättning har inte varit första prioritet. Dagens arbetslöshet har placerat vårt land bland de mest drabbade av farsoten som dock är självförvållad till större delen.

1951 nådde arbetslösheten i Sverige för första gången i svensk historia en nivå som var lägre än två procent och så skulle det vara fram till 1991. I en liten skrift ”Två årtionden” av den dåvarande statsministern Tage Erlander så konstaterade han att politiken med full sysselsättning hade varit orsaken till de snabba framgångarna efter kriget. Han skrev vidare en mer ideologisk filosofisk betraktelse över vad den fulla sysselsättningen innebar när alla människor kunde få ett arbete och som han skrev ”ville och kunde arbeta”.

Det Erlander skrev är, trots att det gått över sextio år, något som känns i högsta grad aktuellt idag, 2013 liksom det var då 1952. Erlander skrev "Den fulla sysselsättningen har inte allenast ett materiellt värde. Den skapar en ny mentalitet hos medborgarna. Det blir ett friare släkte, som växer upp, när arbetstillfället inte längre tre sig som en nådegåva från de maktägande. Frihetskänslan får ännu mera näring då man känner sig själv vara med om att forma den politik, som till resultat ska ge sysselsättning åt alla, som vill och kan arbeta.
Det medvetandet skänker ett helt intresse åt de allmänna angelägenheterna än den hopplösa ekonomiska liberalism, som betraktar det som händer på det ekonomiska området som ett resultat av blinda ekonomiska makters spel."

I dag, 2013, vore det kanske något för Stefan Löfven, Magdalena Andersson och andra ängsliga (S)-politiker på Sveavägen 68 att reflektera över dessa ord av Erlander, trots att de har, eller kanske för att de är mer än sextio år fortfarande moderna och insiktsfulla så att säga. För den oreglerade kapitalism vi lever oket under i dag är den samma oreglerade kapitalism som ledde åt helvete på 1930-talet. I grunden är det samma övertro på marknaden som självreglerande system medan dess verklighet är det motsatta som styr politiken. Att reglera och sätta en grimma på kapitalismen är den enda framgångsvägen som ger ett bättre samhälle där alla har plats i dess finrum för att tala med Erlanders föregångare Per-Albin Hanssons ord.

Ängsliga och blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor säger man och det gäller även i politikens värld – ängsliga och blyga politiker når sällan framgång och förtroende.

Text: Ingemar E. L. Göransson

7 kommentarer:

  1. Lars Andersson7 maj 2013 22:28

    Tage Erlander var vår bästa statsminister, han behövde bara 21% skatteförtryck 1950 för att köra välfärdsstaten framgångsrikt. Han satsade på kärnvapen men lade tyvärr ner projektet. Hade vi haft ett dussin kärnvapenbestyckade ljudlösa U-båtar hade varken Ryssland, USA eller Kina vågat göra någonting. Han tog (S) till sin högsta topp 1968 med 50.13% av rösterna. Sedan kom 1968-marxisterna och Olof Palme med sin socialism och sedan gick det utför med Sverige.

    SvaraRadera
  2. Applåder Lars!
    Erlander var den sista. Nu kommer det aldrig ngn mer, politiken är helt knas!

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Nedanstående är en korrigering av den borttagna kommentaren ovan.
    Lars Anderssons historieskrivning är bristfällig vill jag påstå. Välfärdsstaten 1950 var bara i sin linda och uppbygget hade bara börjat. De stora reformerna kom på 1950-talet; enhetsskolan, ATP, fyra veckor semester, bostadsbyggandet, infrastruktursatsningar osv. För att finansiera detta höjdes mycket riktigt skattetrycket men det gjordes på så sätt att vi hade en kraftig progressivitet i skattesystemet. Ernst Wigforss beskriver detta utförligt i sin broschyr "Bröd och frihet" från 1944. Låg skatt på de lägsta inkomsterna och successivt högre skatt på de högsta inkomsterna. Olof Palmes politik var en direkt fortsättning av Erlanders politik och vad Palme gjorde var att förverkliga de sista punkterna i "Arbetarrörelsens efterkrigsprogram" - demokratiseringen av arbetslivet. Tyvärr misslyckades det delvis då Meidners löntagarfonder var en sista pusselbit i den politiken. Efter Palme kom (S) successivt att påverkas av de marknadsliberala strömningarna i västvärlden med känt resultat.

    SvaraRadera
  5. Stora infrastruktursatsningar inte möjliga
    i ett läge då vi saknar kompetent arbetskraft.
    Vi får lita till polacker, som vanligt. Sverige
    leder av felutbildning som skapar många flask-
    halsar. Nu vill M A ha ännu mer utbildning utan
    att säga i vad. Tänker hon på ingenjörer är det
    brutala budskapet att svenskt gymnasium inte längre
    förmår producera så många duktiga naturvetare. För
    det finns inte tillräckligt med lärare i dessa ämnen.

    SvaraRadera
  6. Håller med dig. Tage Erlander var en mycket klarsynt man, till exempel då han 1965 konstaterade med anledning av raskonflikten i USA:

    "Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden."

    SvaraRadera
  7. Åjo, nog kan vi. Om inte annat är stora satsningar sin egen skola. Om vi bestämmer oss för att exempelvis bygga höghastighetståg så utbildar vi folk på vägen för att klara detta. Det var väl så man gjorde på 1800-talet då det högteknologiska Sverige byggdes upp.

    Dvs om man bestämmer sig för detta, och inte bara köpa in nyckelfärdigt på en marknad. Tyvärr lär vi tvingas av EU-träsket till det senare eftersom något annat skulle bryta mot den heliga konkurrensneutraliteten. Det finns mycket att göra upp med för en socialdemokrati som betyder business - inte bara budgetmålet.

    SvaraRadera