fredag 24 september 2010

Vilken väg väljer socialdemokraterna

bkaug 288small

Tidsbild ett:

På valnatten 1994 kunde Ingvar Carlsson utropa sig och socialdemokraterna till valets segrare. Partiet hade sopat mattan med Carl Bildts moderater och svenska folket hade klart och tydligt sagt ifrån om det nyliberala experimentet. Socialdemokraterna hade fått över 45 procent av rösterna i riksdagsvalet och kunde nu med stöd från vänstern försöka reparera de skador som Bildts politik orsakat välfärdsstaten.

Tidsbild två:

Mona Sahlin står på valvakan tillsammans med (s)-kvinnors Nalin Pekgul och LO:s Wanja Lundby Wedin. De tre ser mer eller mindre chockade ut och har uppenbarligen gråten i halsen. Partiet har förlorat mot högeralliansen som ökat sitt stöd medan socialdemokraterna har hamnat på knappt över 30 procent.

Nyliberal påverkan

Under de senaste 30 åren har nyliberalerna satt den politiska dagordningen i hela Europa, inte bara Sverige. På 1980-talet fick man igenom tanken på en självständig riksbank med ett enda uppdrag att bekämpa inflationen, verklig eller imaginär. Inte bara det man lyckades vrida samhällsuppfattningen från vänster till höger och i detta bestämde nyliberalerna var det analytiska skåpet skulle stå.

Från olika tankesmedjor och ledarsidor trummades budskapet ut och genom förlag som Timbro publicerades den ena debattboken efter den andra som deklarerade att klassamhället inte existerade och att numera var det inte arbetarklassen som var ryggraden i det moderna samhället.

Det hette och heter att tjänstesamhället, IT-revolutionen och tekniken gjorde att arbetarklassen inte existerade och om den existerade så var och är det en samling förlorare utan utbildning som inte går att bygga varken samhällets eller politiken fortbestånd på.

Tanken på jämnviktsarbetslöshet deklarerades och i och med Maastrichtsavtalet slogs det fast att viktigaste var och är ett stabilt penningvärde, dvs. inflationsbekämpningen kom att bli prio nummer ett. Carls Bildt tog detta till sig och under hans regeringstid pressades inflationen tillbaka till några få procent medan arbetslösheten släpptes iväg till tidigare inte sedda nivåer upp mot 8-9 procent från tidigare 2-3 procent. Bara inom offentlig sektor försvann på Bildts tid 90.000 jobb.

Solidarisk garanti

Olof Palme menade när arbetslösheten vid ett tillfälle under 1980-talet tangerade 3 procent var det en nationell katastrof. Välfärdsstaten förutsatte att skulle, vi kunna säga, löntagarna gemensamt och solidariskt garanterade full sysselsättning och betalade detta med en något sämre reallöneutveckling, dvs en högre inflation.

Nyliberaler däremot hade uppfattningen att arbetslösheten skulle garantera de rikas och de välmåendes stabila förmögenhetsutveckling även om det kostade 10-20 procent av befolkningen utanför arbetsmarknaden eller på en låglönearbetsmarknad som den brittiska eller amerikanska.

Från 1994 till 2010

Vad har detta med valet 1994 och valet 2010 att göra. Jag vill påstå att här är en av de grundläggande orsakerna till att socialdemokratiska arbetarpartiet har tappat en tredjedel av sina väljare under samma period. Partiets transformering från arbetarpartiet som också förmådde attrahera den lägre delen av tjänstemannaklassen med levnadsvillkor snarlika arbetarklassens har övergivet socialdemokraterna då partiet idag är mycket likt den ”nya” moderaterna.

Det finns flera likheter som är orsak varför partiet upplevs som allt annat än attraktivt och därför straffas på det sätt som skett de senaste valen.

När Ingvar Carlsson och från 1996 Göran Persson under 1990-talet skulle renovera de delar av välfärdsbygget så blev det med en politik som påminde i sin praktik mycket om Bildts lösningar; privatiseringar, avregleringar och mer marknad. Arbetslösheten kom att permanentas och inflationen parkerade sig på en de rika välförsedda och rika bekväm och behaglig nivå.

Varken Ingvar Carlsson eller Göran Persson ifrågasatte aldrig varken den självständiga riksbanken, Maastricht eller det kloka i att fortsätta med en politik som innebar ett accepterande av den nyliberala problemlösningen.

Inte klass utan identifikation

Som en följd av detta kom också identifikationspolitiken att ersätta klasspolitiken. Dvs. att grunden för politiken har blivit den av nyliberalerna deklarerade medelklassens politiska hegemoni. Därför har också socialdemokratisk politik kommit att bli en ad hoc-politik där olika identifierade storstadens medelklassgruppers intressen blivit ”nödvändiga” att möta.

Förslag om exempelvis butler i t-banan och könsneutrala toaletter vilka är två av de mest extrema exemplen av identifikationspolitik. Men även snäva intressen som övervärderade fastigheters skattevärde, klasslös syn på pensionärers situation, fria sprutor till narkomaner och RUT är andra exempel.

Samtidigt som 10.000-tals människor slängs ut ur sjukförsäkringen, a-kassan är sämst i Europa, mer 400.000 är arbetslösa, arbetsolyckorna ökar, kollektivavtalen urholkas och löntagarnas rättigheter rundas genom Laval och andra domar. Men dessa frågor är klassfrågor och berör den politiskt marginaliserade arbetarklassen och därmed lämnas enbart ett förstrött intresse.

Skall socialdemokratin återvinna den förlorade arbetarklassen, vinna stöd från stora tjänstemannagrupper som inom TCO, aktivera immigranterna för politikens möjligheter, återge arbetslösa, sjukas och fattiga deras tro på politiken måste partiet överge den väg som påbörjades på 1980-talet och blev regeringspolitik 1994.

Nederlagen 2006 och 2010 är konsekvensen av nyliberal påverkan och kan bara ersättas med återinförandet av klasspolitiken som grunden för arbetarpartiet socialdemokraternas politik. Om inte är det inte himlen som väntar bakom hörnet utan det bråddjupa helvetet och välfärdsstatens avfärdade som samhällsmodell.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

6 kommentarer:

  1. "På valnatten 1994 kunde Göran Persson utropa sig och socialdemokraterna till valets segrare."

    Var det inte Ingvar som utropade sig som segrare?

    SvaraRadera
  2. tack Tomas har åtgärdat mitt misstag.

    SvaraRadera
  3. Det viktiga efter partiets andra stora valförlust, är att analysera vad vi blev besegrade av! Sedan ska vi fortsätta med frågorna, "vad gjorde fel och vad vi skull gjort annorlunda". Det är när vi kommit till de här vissheterna, vi får en möjlighet att förändra partiets politik.

    Det kommer också att ge oss möjligheten att förstå, att det är nog inte så mycket den reella politiken vi behöver ändra. Det är vår förmåga att pressentera den! Partiet saknade den i årets valrörelse. Valledningen glömde bort att skapa ett rejält socialdemokratiskt budskap till väljarna.

    Varför besvarar man inte de skamliga påhoppen, om Toblerone, med Reinfeldts och Borgs svartjobb? Två mycket grövre brott enligt lagboken!

    Partiet har i år mera varit ett parti byggt på negationer, typ "Vi kan inte.." och "Vi vill inte..."

    Partiledningen missade det enorma överläge, vi hade i februari/mars. Då skulle vi gått ut och förklarat vad en socialdemokratisk politik skulle innebära för den enskilde medborgaren. I enkla och raka ord förklarat, "Vi vill skapa ett nytt Sverige!" Man skulle utnyttjat alla sex månaderna, för att bygga upp en opinion mot Alliansen och inte givit den en "fri spelplan och ett öppet mål!"

    SvaraRadera
  4. Ett utmärkt inlägg Ingemar! Problemet är att den typen av analys inte biter på de som stadigt lotsat politiken allt mer mot den mittfåra som är borgerlig politik i realiteten. Att inse att SD;s och Alliansens framgångar börjar i en marknadsanpassning inom socialdemokratin och ett fokus på medelklass vilket öppnat för Gordon Gecko i välfärdssystemet och ett samhälle som rivs isär och gynnar rasism, är nödvändigt för att vända utvecklingen. Ingen valanalys utan insikt om att kampen mot högern också måste vara kampen mot marknadsliberalism också inom de egna leden är dömd att misslyckas. De borgerliga tankesmedjorna har arbetat för högtryck de senaste decennierna och anpassningen har gått så långt att den socialdemokratiska partiledningen tror att man kan vinna på borgerlighetens planhalva genom att vara ett bättre parti för medelklassen än borgerligheten själv. Walkover och fri spelplan genom att inte definiera en analys som bygger på insikten att det är en klasskamp uppifrån som ägt rum. Klasssamhället är starkare än på mycket länge, om industriarbetarna är färre idag så är de lånavlönade, visstidsanställda och otrygga inom en växande grupp av nya och gamla arbetaryrken desto fler. Arbetarklassen är bara omstrukturerad, inte död. Vad som borde vara dött är det ständiga flörtandet med en fiktiv välbeställd medelklass som i mycket inte finns i annat än i Stockholms innerstad och liknande områden.

    SvaraRadera
  5. Gläder mig att fler delar min analys. Vänstersväng (varför inte sätta ut ditt namn när du har så mkt vettigt att säaga) du har helt rätt. Jag kommer nu som frlansare att genomföra seminarier på olika organisationers inbjudan och under hösten kommer jag med en bok med samma tema. Se www.ordochkultur.se

    SvaraRadera
  6. Partibröder, jag uppfattar det som om ni missat två mycket viktiga detaljer sedan valet 2002. Det första är världens totala utveckling, till ett närmare och snabbare samhälle. Det snabbare samhället har fått till följd, att medborgarna inte hinner intressera sig i gemen för politiska frågor. Inte ens partierna erhåller något större intresse för sina möten och samlingar. Det är oftast en inre krets förtroende valda som visar upp sig för varandra. Jag har personligen varit på ett par "samtal med kommunalrådet" i olika frågor, där jag var ensam utanför partiledningen.

    Den andra är att det två senaste valen, varit i en ny form. Den politiska motståndaren varit ena i en allians och inte fyra mindre partier. Visst finns det en mindre särvilja mellan partierna, men man har skaffat sig en gallionsfigur i Reinfeldt. I årets val försökte även motståndssidan på en blockpolitik, vilket dessvärre blev profil raderande för Socialdemokraterna. Detta beroende på att man befann sig mellan två hötappar. Det största problemet för blocket var den oklara profilen och det menlösa budskapet mot väljarkåren. Man försökte endast skapa ett förnekande av alliansens politik, inte komma med egna kraftfulla budskap. Vill man vinna ett politiskt val måste man presentera sig med större styrka och klarhet än motparten. Man måste göra sig intressantare för merparten väljare, för att få deras röster. Det kan man inte få genom att säga, VI HÖJER SKATTEN! Speciellt inte om motståndaren ska sänka den. Det hjälper inte att man förklarar vilka positiva förändringar det ska bli.

    Det finns nästan ingen arbetarklass längre i Sverige! De flesta arbetarna har en klar medelklasstatus, både ekonomiskt och socialt. Vill man uppnå att vara ett aktivt och attraktivt "arbetareparti", så måste vi arbeta på "borgerlighetens planhalva". De kom ju över till oss och värvade vår intressegrupp. Ska vi lyckas med att nå målet att höja partiets siffror, måste vi ge partiet en skarpare profil och en tuffare medial framtoning. Och vi måste flytta mittlinjen.

    Önskar partiet ett bättre utfall i nästa val måste man börja omgående, att bearbeta de grupper i samhället där man tror sig finna gehör. Man måste göra det med en offensiv målinriktad marknadsföring. Det kan ske via månatliga debattartiklar, skrivna av "spökskrivare", publicerade i olika media. Debatten vimlar av frågor, där det är viktigt att skapa opinion för partiets syn. Oftast är det bättre att någon känd profil är signatör, än någon ur riksdagsgruppen. Regelbundna framträdande av ledningsgruppen i olika mediakanaler, typ Rapport. Direktreklam i lokala och landstingsfrågor, för att skapa kännedom om debatten och åsikten.

    Det finns så mycket marknadsåtgärder, men jag slutar här för att inte ge er "skavsår i öronen".

    SvaraRadera