Ett spöke

Ett spöke går runt Europa – inte det spöke som Karl Marx och Friedrich Engels skrev om i det kommunistiska manifestet utan högerreaktionens, bigotteriets och semi-fascismens spöke. I 15 av Europas länder samlar högerextrema partier från 4,1 procent i Finland till i Schweiz hela 28,9 procent. Det femtonde landet som har begåvats med ett högerextremt främlingsfientligt halv-fascistiskt parti är Sverige.

En del av oss i sanningens namn trodde nog inte att det skulle kunna ske. I vart fall inte här i lugna Sverige. Att ett parti med främlingsfientligheten som politiskt budskap skulle kunna vinna så många anhängare så att de kunde bli ett riksdagsparti. Missnöjespartier har varit riksdagen förut.

Vi kommer ihåg med ett ironiskt leende Ny Demokrati och cirkusen kring dem, men det var inte samma sak. SD är väsentligt allvarligare. Partiet har sina rötter i fascism och nazism. Numera uppträder de i kostym, men då och då spricker fasaden och hatet mot invandrare och andra för dem misshagliga individer blommar ut med full kraft.

Över hela landet har SD kommit in i ett antal kommunala församlingar. Skall de demokratiska partierna tiga ihjäl dem, utesluta dem från varje nämnd eller liknade. Skall de behandlas som ”icke önskvärda” – persona non grata? Är det en framgångsväg att med tystnad söka att kväva den motbjudande politik som de står för eller vad ska demokrater göra.

Att de redan finns där i våra församlingar är ett faktum och att de finns där är delvis vårt eget fel vill jag påstå. Vi har inte lyckats ta kampen och debatten med dem varken i politiken och än mindre i det vardagliga arbetet. Vi har inte lyckats bjuda mot den vardagliga främlingsfientligheten. Vi har tillåtit oss att lämna fältet fritt för ”skämten” om kröknästa judar, dumma negrer eller våldsamma araber.

Vi har inte sagt ifrån när kompisen dragit sin vits om de andra – de som inte är som vi, de som inte är ljushyllta kaukasier – dvs. av nordisk härkomst. Men vi har inte heller politiskt klarat debatten om buset, ungdomsgängen och småkriminaliteten. Vi har inte tydligt sagt det vi egentligen tänkt – en buse är en buse oavsett varifrån han eller hon kommer eller vilken etniskt härkomst han eller hon råkar ha.

Genom att vi inte gjort detta har vi lämnat en blotta för SD där de varit oemotsagda. Där de har kunnat regera i sitt lilla obehagliga kungarike där fördomar, okunnighet och främlingsfientlighet fått fäste och den roten har nu blivit det politiska monster som SD är. Fascism, fast i kostym.

Men inget är för sent. Dags att knäcka dem i varje fullmäktigedebatt, på varje fackföreningsmöte och vid varje fikabord. Kampanjen ”Vi gillar olika” visar att vi egentligen inte är främlingsfientliga, islamofober eller bögknäckare utan bara blåögda och trodde bara att det inte var möjligt.

SD är också ett tecken på ett missnöje med hela det politiska etablissemanget. I Malmö-tidningen ”Efter Arbetet” sa en man följande vad jag tycker tänkvärda ord: ”Många är desperata och röstar på vad som helst för att ge de andra partierna på käften. Jag skulle också kunna rösta på dem. Politikerna bryr sig inte längre. Socialdemokraterna var ett genuint arbetarparti förr, men nu vet jag inte vad de är. Ledarna har ingen förankring i facket eller i industrin, de har ju varit politiker jämt.”

 

“Fascism, fast i kostym”

 

Den belgiska författarinnan Chantal Mouffe och professorn i politisk strategi vid Westminster Universitetet i London skrev i sin bok ”Om det politiska”:

”Men överallt har det etablerats en konsensus kring mitten som berövade medborgarna möjligheten att välja mellan politiska program med genuint olika innehåll. I de länder där valsystemet inte diskriminerar utmanarpartier lyckas därför demagoger på politiska högerkanten artikulera begäret efter ett alternativ till det kvävande samförståndet.” (Om det politiska sid 69)

Vidare skriver hon:

”När det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (Om det politiska sid 65.)

Missnöjet med politiken och att politiken har blivit ett spel i mitten har öppnat för SD. För vem ser skillnaden i politiken när politikerna oavsett parti gör allt som i denna valrörelse att vinna mittenväljarna och storstadens medelklass så till den milda grad att man glömmer arbetarna, invandrarna, de sjuka, de arbetslösa, de ensamma, de fattiga kort sagt de som bäst behöver politiken för att kunna förändra sina liv.

Att som de etablerade demokratiska partierna gjorde i Danmark att försöka isolera och förbigå högerextremisterna med tystnad är dömt att misslyckas, att gå i samarbete med dem är otänkbart men att politiskt mala ner dem till den politiska undervegetation där de hör hemma som det ogräs de är i den demokratiska rabatten är möjligt och den enda rimliga möjligheten.

Att alltid ställa fakta, kunskap och demokrati i harnesk mot SD:s fördomar, generaliseringar, halvsanningar och rena lögner är den enda framgångsvägen för att stoppa den bruna smittan innan det är försent.

De demokratiska partierna och framförallt arbetarrörelsen måste göra allt vi förmår att rätta till där vi kommit till korta, jag hoppas och tror att löntagarna och de allra, allra flesta av Sveriges invånare är med på den uppgiften.

Text: Ingemar E. L. Göransson