Arbetsgivarnas och högerns kampanj mot arbetsrättslagstiftningen fortsätter och verkar bli allt intensivare. Nu senast har Svenskt Näringslivs Stefan Fölster (Östgöta Correspondenten den 20 oktober) varit ute med sitt budskap att LAS ”plattar” till den unga generationen. Företagarnas regionchef i Östergötland, Leif Holm har likaså skrivit av sig i Motala Tidning (den 16 oktober) där budskapet är att LAS bromsar ungdomars möjligheter.
För inte alltför länge sedan var också de fyra borgerliga ungdomsförbundens ordförande i SvD (den 17 oktober) med budskapet att arbetsmarknadsminister Littorins syn på LAS var ”provocerande”. Sammantaget är den samlade ”visdomen” att LAS är ett elände och ett hinder för unga att få jobb. Detta trots att flera stora undersökningar och utredningar den senaste tiden har konstaterat det motsatta – det är inte LAS som är hindret utan att alltför många ungdomar lämnar gymnasieskolan utan fullständiga betyg.
Även arbetsrättexperter som knappast kan skyllas för varken att gå i fackliga ledband eller vara (S)-märkta menar att LAS fungerar bra och är inte problemet. Så trots att SACO och TCO i aktuella utredningar och arbetsrättsjurister inte ger något stöd för varken Svenskt Näringslivs eller Företagarnas kampanj mot LAS fortsätter den.
Man kan undra varför? Ett svar kanske fanns i en ledare i Östgöta Correspondenten (den 4 september) där Marika Formgren skrev i ett ytterst ärligt ögonblick ”Turordningsreglerna i LAS försvårar för företagen, som inte får bestämma själva.” Här kanske vi har kärnan och vad kampanjen mot LAS egentligen gäller – arbetsgivarna vill inte dela med sig av makten, de vill enväldigt och utan förhandlingar precis som på den gamla goda tiden slå § 32 i huvudet på löntagarna och facket.
Kampanjen handlar helt enkelt om makt och inget annat. Eller som Företagarnas Leif Holm uttrycker sig i Motala Tidning (16 oktober); ”de som gör mest nytta ska få stanna kvar”, vilket var precis grundregeln innan LAS kom till. § 32 innebar att det var arbetsgivarens ord som var lag och arbetstagarna hade inget att sätta emot när godtycket rådde.
LAS är en skyddslagstiftning som kom till av ett enda skäl; att skydda äldre och för stunden kanske inte 100 procentigt presterande och produktiv arbetskraft. Tidigare med stöd i § 32 var det bara att visa på porten och säga tack för oss – du är inte välkommen längre.
Ett för den enskilde och samhället allt annat än acceptabelt sätt att behandla människor. Därför kom LAS till och därför måste arbetsgivarna idag förhandla vid personalförändringar. Därför måste numera arbetsgivaren presentera godtagbara skäl för uppsägning; arbetsbrist eller personliga skäl.
“….makten över
arbetsplatsen som hägrar…”
En ordning som har fungerat väl och skyddar mot godtycke och oskäliga uppsägningar. En bra och väl fungerande maktdelning där arbetsgivarna får ofta gehör för väl underbyggda argument och facket kan ta sina medlemmars intresse tillvara.
LAS är ingen stupstock och därför är lagen dispositiv, dvs. den är inte slagen i sten likt några Moses tio budord. Men, som Marika Formgren skrev, arbetsgivarna får inte bestämma själva utan måste ta hänsyn, precis som facket, till motpartens argument och förslag. Denna ordning garanterar en just behandling för den som drabbas – han eller hon har fått sluta p.g.a. rimliga orsaker som arbetsbrist. Vilket gör att det är lättare att gå vidare och få nytt jobb igen.
Stefan Fölster, Leif Holm liksom de fyra ungdomsförbundens ordförande vet detta, men makten lockar mer och en kraftigt försvagad arbetstagarpart som inte ens kan få komma till förhandlingsbordet skulle smaka mumma. Därför den fortsatta kampanjen mot LAS. Det är inte med omsorg om ungdomsgenerationen utan enbart den egna makten över arbetsplatsen som hägrar.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar