Att Socialdemokratin befinner sig i en kraftig identitetskris har väl knappast undgått någon. I alla organsiationer som det gungar i måste man ställa sig frågan: "Varför?" "Varför finns vi?" "I vilket syfte?"
När man bildade partiet var det därför att en stor majoritet av befolkningen levde under eländiga villkor och utnyttjades hänsynslöst av de som ägde kapitalet. Som i en bättre saga så gick man samman, bildade sig och tog med demokratiska medel över makten och skapade det välfärdssamhälle vi lever i idag.
Det var dock inte på grund av några slags högre ideal man gick samman. Man gick samman för att det var det enda sättet att få makt och därigenom se till att det fanns mat på bordet. Solidariteten var vårt vapen och reformismen var vårt medel. Detta fungerade just därför att vi slogs för att den stora majoriteten av befolkningen skulle få drägliga livsvillkor.
Någonstans i modern tid verkar det som att vi i någon slag humanistisk yra fått för oss att vi därför slåss för de som har det eländigt. Det är en nobel tanke, men det är inte därför vårt parti finns till.
Ska vi vara det arbetareparti vi utger oss för att vara, då är det löntagarnas villkor vi ska slåss för. De tjänstemän, arbetare och småföretagare som dag ut och dag in tar sig till jobbet och tjänar ihop sin lön och betalar sin skatt. De är dessa som måste kunna känna att de får de bättre med en Socialdemokratisk regering. Det är då de röstar på oss. Och det är då vi kan omfördela makt och rikedom för att stötta och hjälpa den minoritet som har det eländigt.
Om inte röstar de på Moderaterna och stöttar den minoritet som har det bäst!
Gästskribent: Rasmus Andersson, föreningsombudsman på socialdemokratiska partidistriktet. Ursprungligen publicerad i Ny Tid men väl värd att spridas utanför Göteborgs stadsportar. Tack för lånet Rasmus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar