onsdag 8 juni 2011

Den ökade barnfattigdomen är konsekvensen av Reinfeldts politik

Aftonbladet har igår en intressant artikel om barnfattigdomen. Den ingår i en kartläggning som tidningen gjort på senare tid och har rönt berättigad uppmärksamhet men också rent hån från vissa håll.

sanatorium 

Det gamla Fattigsverige klart för comeback?

Cynism och klassförakt

Själv skrev jag om barnfattigdomen den 15 april och då från ett självupplevt perspektiv. Men som sagt rent hån i vissa fall. I en kommentar till gårdagens artikel i AB skrev en ”kommentator” att ”De "fattiga barnens" föräldrar kan ju börja med att sälja sin platt-tv, avboka thailands-resan, samt sluta röka. Sedan kan vi börja snacka.”

En annan kommentar i samma politiska härad och av samma cyniska natur är den som skrev ”det finns inga fattiga barn för barn har ingen inkomst”. Det är så att man tar sig för pannan när man läser kommentarer som dessa men samtidigt ska ingen förvånas över den totala okänsligheten som vissa visar inför andra människors situation.

Tsarväldet och nyliberalerna

Attityden påminner om den som tsarväldet visade för de ryska böndernas och arbetarnas armod eller den franska adelns likgiltighet för det franska folkets situation. Båda dessa mått på okunskap och cynism kom att leda dessa till deras bokstavliga undergång. Revolutionerna 1789 och 1917 var i sin konsekvens naturlig utveckling av den styrande elitens okunnighet och cynism.

Orsak och verkan

Orsaken till den ökade barnfattigdomen är den ökade klyftan i det svenska samhället mellan de som har jobb och de som är drabbade av arbetslöshet och av sjukdom. När välfärdsstatens skyddsnät får allt större maskor och när allt fler faller igenom ger det konsekvenser. Högern har försökt att köpa oss som har jobb med skattesänkningar påminnande om smulor från den rikes bord medan eliten tillskansat sig kraftigt ökad rikedom.

Vi ser dessa idag när 220.000 barn lever i fattigdom och stigmatiseras som fattiga då de inte kan delta i skolans utflykter, när de på andra sätt blir synliga som fattiga. Det handlar inte om iphones eller dyra märkeskläder utan om att inte ha ordentliga kläder när hösten kommer eller inte kunna delta i fotbollen eller följa med på skolutflykten. Det kan också handla om att inte få ordentlig frukost eller vara helt beroende av skolmaten för att få den nödvändiga näringen.

Det handlar om de sociala följderna av den ökade fattigdomen som till sin absoluta lejonpart är en konsekvens av arbetslösheten och en allt större lågavlönad närmast laglös låglönearbetsmarknad parad med en havererad sjukförsäkring.

Det är dags att slå fast att barnfattigdomen är frågan om en förändring och nermontering av den generella välfärdsstaten där bortemot en femtedel av befolkningen kommer att befinna sig i en fattigdomsfälla bestående av arbetslöshet och sjukdom tack vare att dess sociala skyddsverk har använts för att sänka de utbildade och väletablerades skatter i en historiskt sett icke jämförbar omfattning.

Revolt mot välfärdsstaten

Med andra ord den nyliberala eller om ni så vill marknadsliberala revolten mot välfärdsstaten och klassutjämningen. Det är vad debatten ska handla om, inget cyniskt trams eller undanflykter för ansvaret för högerpolitiken som lett fram till det vi ser idag – permanent arbetslöshet på 7-9 procent, barnfattigdom och en femtedel av befolkningen som står utanför gemenskapen.

Lösningen ligger i en generell välfärdsstat och en kraftig satsning på den offentliga sektorn samt utbildning i världsklass på alla nivåer. Dvs. en helt annan politik än den vi sett sedan 1990-talet, en helt annan politik som sagt. Det är den krassa sanningen, inget annat.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

image

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

5 kommentarer:

  1. Men invandringen får man inte nämna. En del av Reinfeldts politik som verksamt bidragit till den ökade barnfattigdomen: vår naiva invandringspolitik. Den står S helhjärtat bakom, än så länge i alla fall.

    Dina tre förslag:
    - en generell välfärdsstat. Detta brukar på S språk vara ett argument för inkomstbortfallsprincipen. I det här sammanhanget låter det bra men vad betyder det? Hur generell bli välfärden om somliga måste arbeta för att få det andra får av samhället?

    - en kraftig satsning på den offentliga sektorn. För att åstadkomma vad? Det går inte att öka antalet jobb netto genom att öka antalet skattefinansiera jobb. Det flyttar bara jobb från privat till offentlig sektor.

    - utbildning i världsklass på alla nivåer. Utbildning i värdsklass inte bara kostar, den ställer krav på eleverna också. För det är väl ändå elevernas kunskaper som ska bli i världsklass och inte endast kostnaderna.

    Alla tre förslagen kräver ökade skatteintäkter. Hur tänker S fixa det? Hur tänker S se till att det inte bara är skattetrycket som blir högre utan också skatteintäkterna i kronor räknat.

    S letar anledningar till att höja skatterna. Det börjar anas att S inte vill göra något åt vår invandringspolitik just därför att invandringen ökar antalet fattiga människor i Sverige vilket i sin tur skapar anledning att höja skatterna för dem som arbetar.
    Är det empatin eller avundsjukan som styr, lite av båda kanske.

    SvaraRadera
  2. Och när man granskar nogrannare och tittar på äldre rapporter så kan man se att barnfattigdomen var större under Göran Persson ... 250 000 barn ...

    SvaraRadera
  3. Oscar Peterson8 juni 2011 21:39

    Hej Ingemar.

    Här kan du titta på rädda barnens diagram över den ökande fattigdomen. Betrakta det ett tag och ställ dig sedan frågan om det handlar om överdrifter eller inte.

    http://www.newsmill.se/sites/default/files/article/2011/06/articleimage-37048-0_big.gif

    Man kan konstatera att barnfattigdomen MINSKAT kraftigt under alliansens styre.

    Nu tänkte jag ställa två frågor som jag hoppas att du är modig nog att besvara:

    1. Är du glad över att alliansen har gjort ett bättre jobb än sossarna när det gäller att bekämpa barnfattigdomen i vårt samhälle?

    2. Anser du att aftonbladets artiklar är rätt- eller missvisande?

    SvaraRadera
  4. Det behövdes tre "advokater" för att angripa mina synpunkter på Reinfeldts misslyckade politik. Jag tror inte ens att det räcker med en hel advokatbyrå för Reinfeldts regering att komma från sitt misslyckande.Jag var inte i närheten av datorn i går så därför kommer mitt svar nu som först.

    Det är egentligen inte frågan om det är en ökning eller minskning av barnfattigdomen. Det är frågan om realiteten att den finns. Att 220.000 och deras familjer räknas in i de fattiga medborgarnas värld. Det visar på ett djupt ojämlikt samhälle.

    Nu tror jag inte likt ovanstående "advokater" för Reinfeldts politik att de har valt detta själva utan de är ett konsekvens av en politik som skapar ökade klyftor i samhället. Både relativt och faktiskt. De 220.000 barnen finns eller hur, för så vitt jag vet har ingen av er förnekar detta.

    Orsaken ligger i den politik som påbörjades av Carl Bildts regering och har sedan dess fortsatt oavsett regeringsbildarens partifärg; avregleringar, privatiseringar och utförsäljningar. Budgetdisciplin och budgettak, prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning; dvs en nyliberalt färgar borgerlig eller New Labour-färgad politik.

    Från 1940-talets slut fram till 1990-talet var prioriteringen full sysselsättning och den politiken lyckades. Sverige hade den snabbaste jämlikhetsutvecklingen i världen och en arbetslöshet som låg på 2- max 3 procent.

    När vi hade en arbetslöshetstopp i början på 1980-talet på 3 procent kallade Palme detta en nationell katastrof och regeringen satte in stora resurser på att trycka ner arbetslösheten.

    Det privata näringslivet kan aldrig garantera full sysselsättning utan den offentliga sektorn måste växa. Sedan Bildts tid har över en kvarts miljon jobb försvunnet inom offentlig sektor och de har inte gått över till den privata sektorn utom i en mindre omfattning. Jobben har försvunnet. Under Bildts tid gick 80.000 privata företag i konkurs.

    Det finns stora behov i samhället som behöver täckas men de är inte lönsamma, det finns ca 30 miljarder i behov inom infrastrukturen, det finns stora brister i utbildningen så att arbetsgivarna inte kan hitta kompetent arbetskraft. Samtidigt som högerns dröm om en låglönearbetsmarknad torpederas av att behoven av okvalificerad arbetskraft sjunker nu drastiskt enligt AF.

    I dag har vi det som ekonomerna kallar jämviktsarbetslösheten som en ekonomisk doktrin. Så när AF berömmer sig för att arbetslösheten blir "bara" knappt 7 % nästa år så är det fortfarande en nationell katastrof men tyvärr en politiskt självvald politisk katastrof.

    Barnfattigdomen är ett symptom på ett sjukt samhälle som inte klarar att garantera sina medborgares väl och ve utan skapar ett samhälle där med nödvändighet en minoritet av medborgarna får agera buffert för att garantera kapitalintressenas cyniska spel.

    SvaraRadera
  5. Har Reinfeldt misslyckats för att han bara pressat ner siffrorna från senaste S-regeringens dagar med ca 30000 barn ?

    Ditt resonemang saknar ju all logik.

    SvaraRadera