Varför så tyst?

Från 14 decemberdemonstrationerna 2006 mot försämringarna av a-kassan

När skall regeringen ta ansvar för den katastrof som a-kassan blivit efter alla ändringar som regeringen och inte minst Sven Otto Littorin har ansvaret för. Och när ska facken ta ansvar för kampen mot högerns angrepp på löntagarna. Två frågor som är avgörande för hur framtiden skall gestalta sig.

I dagens Aftonblad berättas om Tony Magnusson som blev av med jobbet i april och fortfarande inte fått några pengar trots att han är kvalificerad. Han har fått låna av sin sjukpensionerande mamma och hoppas nu att hans pappa skall lyckas låna pengar så att han inte blir vräkt.

Tony är medlem i den statliga Alfa-kassan som har garanterat längst väntetid innan utbetalning, hela 16 veckor. De fackliga a-kassorna ligger på kring 2 månader. Helt oacceptabelt men den naturliga konsekvensen av regeringens politik.

Så inte nog med att a-kassan är usel och långt ifrån den inkomst- och omställningsförsäkring den skall vara utan det tar orimligt lång tid innan några pengar betalas ut.

Facken varnade för att det skulle bli så här, men Littorin och regeringen nonchalerade alla varningar och nu står vi med facit – människor som inte bara drabbas av arbetslöshet i krisen utan de blir utan ersättning p.g.a. långa handläggningstider som givetvis inte blir kortare av att arbetslösheten ökar dramatiskt i Reinfeldts bästa av världar.

Men vem bryr sig, de som har jobb känner sig hyfsat säkra och har fått kraftiga skattesänkningar (i vart fall om man är man och högavlönad)så varför bry sig om några 100.000 arbetslösa. Facken är märkligt tysta och mycket lite av protester mot högerpolitiken och högerpolitikens konsekvenser som hörs.

Under förra högerregeringen i början på 1990-talet organiserades demonstrationer och olika aktioner runt om i landet. Bildt fick inte en lugn stund men den här gången verkar lojheten och tystnaden har slagit sina klor i de flesta fackexpeditioner.

“dags att vakna ur

Törnrosasömnen – fackets

styrka är 1,5 miljoner

medlemmar”

Det är nog dags att vakna ur Törnrosasömnen innan det är försent. Allt förtroende till fackets förmåga att ta kamp mot högerns generalangrepp på löntagarna håller på att förbrukas. LO är tysta förutom en och annan pliktskyldig aktivitet men det görs inga medvetna försök att mobilisera fackets hundratusentals medlemmar till aktioner, demonstrationer, namninsamlingar och protester mot högerpolitiken trots att det här fackets styrka ligger – de 1,5 miljoner medlemmarna.

Likaså är opinionsbildningsarbetet sparsamt och detta trots att man har både argumenten och pengarna att kunna bedriva en effektiv och för att inte säga aggressiv agitation mot högerpolitiken. Det får inte vara som en ledande LO-personlighet svarade på frågan varför LO är så tyst; ”Vi får inte in våra debattartiklar i SvD och DN.” En förklaring som säger mer om den som uttryckte den än de pålitliga regeringsmegafonerna SvD och DN.

Tyvärr verkar det som om vårens turbulens kring LO:s ledning har lamslagit organisationen. Tyvärr verkar det vara så att vi får ställa vårt hopp till förbunden att ta upp kampen mot Reinfeldt och konsekvenserna av högerpolitiken oavsett om det handlar om nedmonterad a-kassa, förslag på försämrade rättigheter eller galopperande arbetslöshet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson