Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.
Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.
Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.
Hur snart står popplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
som löv i den muntra bäcken.
Stig Dagerman Dagsedlar (publicerad 26.10.54)
Foto: Ingemar E. L. Göransson
Så vacker dikt
SvaraRaderaSen tog han livet av sig den 5 november 1954.
Var det ingen som förstod vart han var på väg....
Jag hade en dikt av honom på försättsbladet i min avhandling. Här är den:
Varför inte tro
(1945)
Mitt på dagen på den gula väggen
har solen en kvadrat av ljus
-är inte detta obestridligt-
Mitt i natten i det svarta rummet
pressar månen grön triangel genom rullgardinens hål
-är inte detta obestridligt
Varför alltså inte vill jag mena
tro på dem som ivrigt säger oss
att solen närmast är kvadratisk
och månen en triangel!
Tack Britta!
SvaraRadera