Ungefär två och en halv månad kvar till valet och semestertid. För oss som har jobb och semester vill säga, för de långt över 430.000 arbetslösa är det allt annat än semester. Förutom sysslolösheten, oron för ekonomin och osäkerheten om framtiden så finns hela tiden den gnagande känslan att inte duga till, att inte vara tillräcklig.
Kan man klandra alla Hans, Eva, Kalle, Stina, Ismael, Zfika, Muhammed och Gloria för denna känsla. Framförallt när det politiska budskapet från den sittande högerregeringen är att de inte försöker tillräckligt och därför ska straffas för att de inte har jobb precis som om det vore deras skuld att den ”moderna” kvartalskapitalismen inte förmår att hålla hela folket i arbete.
Än mer som samma ekonomiska doktriner som omfattas av regeringen förutsätter en s.k. balansarbetslöshet som skall se till att lönerna inte blir för höga då vi andra som har jobb ska hålla igen på våra krav allt med hoppet om att penningvärdet inte skall urholkas och våra besparingar inte påverkas negativt.
Om vi skärskådar arbetslösheten sedan 1950-talet finner vi ett märkligt sammanhang. När vi hade en låg arbetslöshet, vilket var fallet fram till ca. 1990 så var inflationen på högre nivå. Vem tjänade på det? Jo, arbetslösheten var ett marginellt problem och vi som löntagare de facto med inflationen solidariskt såg till att våra kamrater hade jobb.
Och tvärtom, vem förlorade på inflationen. De med finansiella värden – penninginstitutionerna, bankerna och arbetsgivarna som däremot fick betala väsentligt högre löner.
Efter 1990 blev den ekonomiska doktrinen att penningvärdet var det viktigaste att i den ekonomiska politiken försvara – inte att jaga bort arbetslöshetsspöket. Efter 1990 ser vi om vi ritar en graf hur arbetslösheten far upp med ett glatt skutt medan inflationen sjunker likt en sjunkbomb.
För oss som har semester kanske detta är inget vi tänker på. Men vi kanske borde göra det och inse att högerpolitikerna i alliansen ljuger när de säger att de vill jaga bort arbetslösheten från vår dagliga verklighet.
Ha en bra semester för om mindre än två och en halv månad är det val.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Den nya penningpolitiken och därmed höga arbetslösheten infördes av (S) när Ingvar Karlsson var statsminister. Jag tycker det är fel att skylla detta på högern.
SvaraRaderaDet var bra med låg arbetslöshet under 70 och 80-talet men det hade ett pris även för dom som arbetade. Reallönerna ökade nästan ingenting under denna period och tillväxten var trög.
Menar du att det inte finns en balansarbetslöshet? Menar du att den är ett påhitt av högern?
LO,s ekonomer menar att den finns. Konjunkturinstitutet beräknar att den är ungefär 6,5 procent.
För att få full sysselsättning måste vi få en lönebildning som har full sysselsättning som mål. Idag fungerar den så dåligt att den ger 6,5 procents balansarbetslöshet.
Balansarbetslöshet som begrepp och politisk norm kommer ursprungligen från Milton Friedman teorier. Priset för balansarbetslösheten är arbetslöshet inget annat. När vi hade en högre inflation så hade vi lägre arbetslöshet. Valet är med andra ord rent politiskt.
SvaraRaderaSå hur många jobb vill du "skapa" och - framför allt - hur ska det gå till? Vad tröttsamt det är att läsa dessa eviga inlägg där man bara pekar finger på regeringen.
SvaraRaderaFull sysselsättning finns inte och har aldrig funnits, annat än i kommandokommunistiskas diktaturer. Det kommer alltid att finnas några som är arbetslösa, tricket är att få dessa att vara arbeteslösa så kort tid som möjligt. Det uppnås ENBART med ett starkt privat näringsliv och där det är låga trösklar in på arbetsmarknaden, något som ni i (s) ju är sååå mycket emot.
Magnus, gör mig inte till talesman för (S)- jag bara tala för mig själv och har heller inget intresse av något annat.
SvaraRaderaInte kan du säga att Sverige var sämre när vi hade i stort sätt enbart rörelsearbetslöshet och betalade det solidariskt med en viss grad av inflation. Det är ju uppenbart att Sven Grassman har fått rätt i sin kritik av den politik som ex Kjell-Olof Feldt stod för och som var inledningen på den nyliberalt påverkade eran i svensk politik. (Se Grassmans bok "Det förödda folkhemmet).
Det blir därför lögnaktigt att påstå att vi kan ha en låginflationspolitik och låg arbetslöshet. det är inte möjligt.
(se även mitt inlägg Arbetslöshetsregeringen http://ingemarnyabloggen.blogspot.com/2010/05/arbetsloshetsregeringen.html
Vi kan ha både låg arbetslöshet och låg inflation om den politiska viljan finns. Det är bara att göra som på 70 och 80-talet då vi hade väldigt låga löneökningar realt. Det var dom låga löneökningarna som gav den låga arbetslösheten under 70 och 80-talet inte den höga inflationen.
SvaraRaderaSedan 1992 tills nu har vi haft mycket högre löneökningar realt än på 70 och 80-talet. Det är därför vi haft hög arbetslöshet dom senaste 18 åren. Om vi kommande år inte höjer reallönerna kommer vi ha full sysselsättning inom ca 5 år.
Det är dom låga reallöneökningarna som är det viktiga inte nivån på inflationen. Man kan ha hög inflation och hög arbetslöshet samtidigt om reallönerna stiger kraftigt trots hög inflation.
Du har rätt i en sak man kan ha hög inflation och hög arbetslöshet, se exempelvis UK på 1970-talet men det hade andra orsaker.
SvaraRaderaVad du säger om 1970-80-talet är ju det jag säger Vi betalade solidariskt för en låg arbetslöshet med en lägre reallöneutveckling.
Jag menar att det priset är värt att överväga om det innebär full sysselsättning. Men det blir lögnaktigt att som ex. Borg och Reinfeldt påstå att vi kan få full sysselsättning med bibehållen låginflationspolitik.
Orsaken till den höga arbetslösheten sedan 1990-91 är inflationsbekämpningspolitiken. Det statiska sambandet är uppenbart för alla utom totalt blinda Se mitt blogginlägg http://ingemarnyabloggen.blogspot.com/2010/05/arbetsloshetsregeringen.html
Jag håller med om att arbetslösheten är mycket skadlig för hela samhället och dom som drabbas, jag är en av dom.
SvaraRaderaMen jag håller inte med om att högre inflation är nyckeln till att få lägre arbetslöshet. Det som är viktigt är låg eller ingen reallöneökning. Vi kan ha låga reallöneökningar även vid låg inflation om vi får en bättre lönebildning som har låg arbetslöshet som mål.
Höginflationspolitiken har också ett annat inbyggt problem som gör den långsiktigt omöjlig. Det är att den har en tendens att accelerera. Löntagarna börjar förväntas sig högre inflation och höjer sina löner ännu mer. Då måste staten driva upp inflationen ytterligare för att hålla nere reallönerna. Till slut har vi en inflation på flera hundra procent. Det kommer inte att räcka med en "något" högre inflation.
Vi skulle få full sysselsättning om vi hade låga reallöneökningar. En del tror kanske vi skulle förlora ekonomiskt på att ha full sysselsättning men det gör vi inte. Lönerna blir lägre men den totala lönesumman för hela landet blir högre samt att skatterna kan användas till viktiga saker som utbildning och vård istället för ersättning till arbetslösa. Eller så kan man sänka skatterna något.