Sahlin, det finns ingen enkel lösning

 

1:a maj 2008

Det socialdemokratiska valresultatet 2010 är det sämsta som socialdemokraterna har uppnått sedan vi fick allmän rösträtt i Sverige. Bara detta borde skapa närmast panik hos partiets kloke män och kvinnor. Det borde skapa en närmast upprorsstämning ute i partiorganisationen och det borde fylla alla socialdemokrater men även andra inom den mer orubricerade politiska vänstern med den djupaste oro.

Inte heller vänsterpartiet har lyckats speciellt väl, särskilt som partiet normalt har förmågan att fånga upp missnöjda (S)-väljare särskilt bland LO-medlemmar och andra med allmänvänstersympatier. Men icke så i detta val. Socialdemokraternas dåliga val verkar ha drabbat även vänsterpartiet på ett sätt som vi inte sett förut.

Inga enkla lösningar

Nu tillsätts kriskommissioner och krisgrupper osv. för att hitta ORSAKEN med stort O till varför det gick som det gick. Nu tror jag inte på dessa kriskommissioner och utredningar så där i största allmänhet som den välsignade ”quick fix” som skall hitta lösningen på nederlaget. Likaså signaleras en större omorganisation av partiet.

Tyvärr brukar omorganisation vara byråkraten eller administratörens lösning på ett politiskt problem. Detta framförallt om man inte kan eller vågar ta tag i det politiskt problematiska utifall det pekar på samma byråkratis tillkortakommande. Min övertygelse är att det inte finns EN förklaring eller ETT svar utan det handlar om resultatet av en lång tids utveckling. En utveckling som varit i det tysta och skett smygande på ett sätt så ingen egentligen inte har noterat skeendet som lett fram till detta.

 

Fyra perioder

Om man tittar på de socialdemokratiska valsiffrorna från tiden före rösträtten fram till nu idag 2010 så kan man notera fyra perioder som utkristalliserar sig.

Den första är från tiden före och närmast efter den allmänna rösträtten. Här ligger socialdemokraterna ganska lågt och uppnår aldrig 40 procent. Under perioden 1932-1988 är aldrig partiet under 40 procent, men 1991 åker socialdemokraterna på ett nederlag och halkar ner på 36 procent. Sedan dess har inte socialdemokraterna mer än 1994 tagit sig över 40 procent.

Om vi nu skall sätta detta i relation till politiken som sker parallellt med valen och utgår från att valen är en mätare på hur samma politik uppskattas eller ratas så upptäcker vi något intressant.

Att socialdemokraterna under perioden fram till 1932 inte når över 40 procent har med bristen på demokrati (ingen allmän rösträtt fram till 1921) och bristen på politisk mognad under 1920-talet är Inget att säga om men i o m valet 1932 och perioden fram t.o.m. 1988 så ligger snittet på drygt 43 procent.

Min tolkning är att genom att Per-Albin Hanssons och socialdemokraterna från 1928 och framåt har en tydlig politik för vad man vill göra med samhället vinner därmed inte bara arbetarklassens stöd utan också viktiga delar av medelklassen och då främst dess lägre skikt som har levnadsvillkor som ligger nära arbetarklassens.

1928 lanserar Per-Albin Hansson i sitt välkänd 1:a maj tal ”folkhemmet” som politisk idé. Detta får i sin politiska praktik och programmatiska form 1944 genom ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” där Ernst Wigforss är den store ideologen. Även om aldrig det tas som politisk program av någon kongress eller liknade får det enorm betydelse och ett brett stöd i hela samhället. Egentligen är det bara politiska högern och arbetsgivarna som manifesterar sitt motstånd.

Från 1970 och framåt får nyliberala tankar fäste i Sverige. Först inom SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) för att därefter successivt sprida sin draksådd ända in i arbetarrörelsens organisationer.

Under 1980-talet accepteras den nyliberala idén om en självständig utom politisk kontroll riksbank. Men också och kanske än viktigare accepteras teorin om jämviktsarbetslösheten även inom socialdemokratin och delar av fackföreningsrörelsen, men successivt även tankar på avregleringar och privatiseringar. Här spelar också in det motstånd och misstro som finns inom arbetarleden mot EU-anslutningen som trots motstånd trumfas igenom 1994.

När sedan och parallellt Carl Bildts regering genomför ett program där jämviktsarbetslösheten ges en central roll, exempelvis genom en närmast slakt av offentlig sektor där 90.000 jobb försvinner. 1994 återkommer socialdemokraterna i ett av sina bästa val någonsin med 45 procent som en reaktion på högerns politik.

Besvikelse och misstro

Efter 1994 har sedan socialdemokraterna inte nått över 40 procent utan trenden är sjunkande stöd i valmanskåren. Orsaken står att finna i den besvikelse som den politik som bedrevs under 1990-talet där det var till stora nyliberala lösningar som fick utrymme i den politiska praktiken. Avregleringar, privatiseringar och det i praktiken accepterande av en permanentad arbetslöshet på ca 7-8 procent.

Målet med den nyliberala politiken från högern är flerfaldig. Att flytta fram arbetsgivarnas positioner genom att skapa en permanent hög arbetslöshet som skapar grogrund för en låglönearbetsmarknad och press på hela lönebildningen. Det andra är att vrida klockan tillbaka till ett läge demokratin blir en angelägenhet för de bättre bemedlade genom att arbetarklassen tappar intresset och ser inte någon mening med politiskt engagemang (se Chantal Mouffe ”Om det politiska”).

Det är också här vi finner orsaken till valnederlaget. ”Socialdemokraterna har gått vilse ideologiskt och det gör kärnväljarna förvirrande” sa professor Jonas Hinnfors i LO-tidningen nr 30. När socialdemokraterna har allt mer påverkats av den ideologiska offensiv högerns nyliberala idéer fört till torgs har partiet inte vunnit storstädernas övre medelklass, men förlorat arbetarklassväljarna och den lägre medelklassen.

Accepterandet av den självständiga Riksbanken, ett EU-medlemskap emot främst LO-medlemmarnas uppfattning, omfattande avregleringar och privatiseringar har tillsammans med 1990-talets nedskärningar i välfärdsstatens räckvidd har underminerat och förvirrat de av Hinnfors nämnda kärnväljare och kastad dem i armarna på Reinfeldts egoistiska malström och än värre i armarna på fascisterna i SDs enkla syndabokslösningar.

Kort kan vi säga att partiet och därmed hela arbetarrörelsen hamnat i ett politisk förvirrande vakuum där nu enkla lösningar sökes. Detta är lika meningslöst som utan möjlig framgång innan man inser att partiets misstag under perioden från 1980-talet över 1990-talets elände och genom 2000-talets första årtionde.

Skall socialdemokratin komma åter måste det ske en noggrann självkritisk analys som säkert kommer att smärta och vara sammanknippad med stor vånda. Men det måste ske och måtte det finnas allvar i Mona Sahlins uttalande ”att varje sten skall vändas på”.

Politisk framgång handlar inte om väl genomföra kampanjer utan att man vinner människornas hjärta och själ för en politik som är i folkflertalets intresse. Men utgångspunkten för ett arbetarparti som socialdemokraterna måste vara en politik byggd på arbetarklassens intresse annars är slaget förlorat – i vart fall för arbetarpartiet socialdemokraterna.

Text, foto och illustrationer: Ingemar E. L. Göransson