Återvinn reformismen

En av de märkligare konsekvenserna av nyliberalismens politik är förnekandet av att samhället har klasser. Inte nog med att man förnekar att det finns intressemotsättningar mellan samhällets klasser utan man förnekar att det finns klasser över huvudtaget. Ett uttryck för detta kan moderaternas tidigare partisekreterare Per Schlingmanns uttalande om att moderaterna vill ge begreppet arbetare ett nytt innehåll – alla som arbetar är arbetare.

Förutom det nonsensaktiga i den helt ovetenskapliga synen på samhället får konsekvenser för synen på politiken blir följden att politiken inte tar hänsyn till skillnaden mellan levnadsförhållanden och existens mellan den högavlönade direktören och den deltidsarbetande städerskan.

Det hela blir naturligtvis orimligt om man menar att de inte har helt olika behov, intressen och levnadsvillkor. Att utgå från Schlingmanns uppfattning innebär att politiken kommer att helt utgå ifrån begränsade grupper intressen istället för klasser och samhällsskikts behov och intressen.

Folkhemmet och reformismen

När socialdemokraterna formulera tanken om folkhemmet var utgångspunkten att lyfta de som var längst ner och längst bort i ekonomiskt och politiskt avseende. Dvs. politiken, folkhemmets idé, skulle lyfta arbetarklassen eller som Per–Albin Hansson formulerade tanken:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.” (1:a maj 1928)

Det socialdemokratiska synsättet fick sedan sitt politiska uttryck i ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” där Ernst Wigforss skrev:

Det är i (denna) kritiken av kapitalismen man har att söka det enande bandet, inte i de skiftande bilder av ett framtidssamhälle, som vid olika tider gjorts upp av företrädare för skilda socialistiska meningsriktningar. Denna kritik springer fram ur många rötter. En del av dem sträcker sig djupt ner under den jordmån, som bildades av det moderna produktionssättet, andra suger näring just ur livsförhållanden, som skapats och alltjämt skapas av den pågående kapitalistiska utvecklingen.”

När Wigforss och de övriga som skrev fram programmet på detta sätt beskriver förutsättningarna efter andra världskriget och hur de uppfattar den ekonomiska ordningens natur fortsätter de:

”Angreppen mot klyvningen av folket i rika och fattiga, egendomsägare och egendomslösa är lika gamla som samhällets uppdelning i ekonomiska klasser. I vår tid tar de form av attacker mot en ekonomisk organisation, som gör klasskampen mellan kapitalister och lönearbetare till samhällets mest framträdande drag. Kritiken riktar sig mot den brist på trygghet, frihet och självständighet, som för folkets stora flertal blir en följd av ett mindretals alltjämt fortlevande ekonomiska privilegier.” (Arbetarrörelsens efterkrigsprogram sid 183)

Analys eller ge dem vad de önskar

Med denna analys ställdes också förslag som kom att forma om Sverige till välfärdsstaten som hade sin grund ett bland-ekonomiskt system där offentlig och kapitalistisk ekonomisk ordning kom att skapa en i historien sällan skådad välståndsutveckling som också blev en jämlikhetsutveckling utan motstycke. Vad som också var uppseendeväckande var att detta gick att kombinera med en demokratisk utveckling som på andra håll var långt ifrån möjlig. Reformismen visade sig fungera, men det var bara möjligt med den analys som låg i grunden och den samhällssyn som Hansson, Wigforss och andra hade.

Inför valet publicerades två artiklar i Stockholmspressen. Dessa två kom att bli ett manifest för den ”ideologiskt vilsegångna socialdemokratin” för att tala med statsvetaren Johan Hinnfors. I dessa två ersattes Hansson och Wigforss med mer urbana tänkares snedsprång i den politiska Eden. Borgar- och landstingsråden Carin Jämtin och Dag Larsson samt Ilja Batljan pläderade för en politik där klass ersattes med kön, där klasskamp med offentliga toaletter, där intresset blev en privatsak och inte ett allmänt intresse. Kort sagt, identitetspolitiken kom att fira triumfer i dessa två artiklar som framstår som ett tragiskt exempel på ideologisk vilsenhet och vägs ände absoluta sluthållplats på politikens autostrada.

”Stockholms stad bör inrätta ett borgarråd med särskilt ansvar för hbt-frågor. Vidare bör staden ge äldre personer möjlighet att välja särskilt hbt-boende. De offentliga toaletterna bör vara könsneutrala så ingen slipper välja mellan tjej- och killtoalett”. Vidare skrev de socialdemokratiska politikerna i de två förslagen att:

”Men när ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? När ska vi hinna leva livet, så som det ser ut i våra drömmar?” Svaret på detta är tjänster i tunnelbanan där man kan lämna i tvätten, tjänstvilliga butlers i tunnelbanan skall tjäna den stressade övre medelklassen i de stockholmska politikernas tunnelvärld. Skribenterna fortsätter med följande förslag;

”Alla tjänster ska utföras av privata företag som får kontrakt att verka i SL:s lokaler. Därför kommer tjänsteutbudet att skilja sig mellan olika stationer, allt efter vad resenärerna vill ha och behöver.”

Identitetspolitikens vägs ände

Vi har under senare år sett hur partierna både borgerliga och socialistiska under den ideologiska pressen har allt mer under de senaste 30 åren anammat den nyliberala världsbilden och med den övertaget identitetspolitiken.

Detta har manifesterats i form av ett ökat intresse för hbt-frågor utan att se det ur klassperspektiv, vargfrågan blev valfråga utifrån perspektivet ge identitet jägare vad de vill ha, immigranters situation utan att ha något mer än ett etniskt perspektiv på den osv. Sedan har det gått av bara farten med fri sprutor, butlers i tunnelbanan och könsneutrala toaletter som ickefrågor som har blivit politiska kärnfrågor. Kvinnors rätt har blivit en fråga om medelkasskvinnornas rätt att sitta vid bolagsbordet inte om kommunaltjejernas orimliga arbetssituation och usla löner.

Kort sagt, identitetspolitiken kom att under nyliberal press bli ursäkten för att inte föra en politik med samma grundläggande analys – vi lever i ett kapitalistiskt samhälle – som Hansson och Wigforss gjorde en gång och som fick en enorm påverkan på samhällsutvecklingen. Socialdemokratin blev statsbärande under perioden 1932 – 1988 tack vare denna politiska analys och klarsynthet.

Utan analys blir politiken vilsen. Utan en riktig analys blir politiken förlorad. Vad socialdemokratin behöver finna är den analys som utgår från att vi fortfarande lever i ett klassamhälle, t.o.m. än mer idag än 1988. Att bemöta detta med identitetspolitik eller med att kopiera det som var är inte en framgångsväg.

Dagens socialdemokrati måste först ta reda på verkligheten för att kunna bestämma sig för vad man vill med samhället. Hur ska jämlikhetspolitiken se ut, vilka verktyg behövs för att förändra samhället i en riktning där grundläggande socialdemokratiska värderingar får genomslag och ges utrymme förändra det existerande ”tjyvsamhället”.

Rabulisten och socialdemokraten Hinke Berggren beskrev det för-socialdemokratiska samhället som det ”Det befästa fattighuset”. Han beskrev hur de stora klasskillnaderna delade samhället i rika och fattiga, i maktlösa och mäktiga, i tröstlösa och självgoda – kort sagt ett klassamhälle som i sig blev en anklagelse för den unga arbetarrörelsen.

Reformism eller revolution

Då stod kampen om samhällsanalysen mellan reformister och revolutionära riktningar. De hade i stort samma anlays av fattighuset men förordade olika metoder att förändra det existerande till något som kunde vinna människornas hjärta och förnuft.

Reformisterna vann striden och kom att formulera sin berättelse om framtiden. Men för att klara detta hade de också en tydlig analys av klassamhället. De förmådde att se bortom de kortsiktiga applådknipande politiska utspelen. Hade Palm, Branting, Hansson, Wigforss och för den delen Erlander och Palme inte haft den kompass så hade inte välfärdsstatens kunnat byggas. Inte heller skulle arbetarklassen lyfts ur 1900-talets tidiga armod och politisk omognad. Men inte skulle heller delar av samma periods medelklass kunnat vinnas för den socialdemokratiska reformistiska politiken.

Här har vi också vårt partis djupa kris verkliga kärna. Bristen och frånvaro av samhällsanalys. Bristen och frånvaron av politisk strategi och klarsynthet. För när detta ersatts av kung ad hoc blir det enkelt att titta och söka efter vad som är populärt hos de grupper som man kan identifiera. Då blir hbt-frågor en fråga om poäng att vinna. Då blir rena sprutor till narkomaner en fråga om humanism, inte en fråga om ett allt mer kommersialiserat samhälle där t.o.m. det djupaste elände blir en marknadsfråga. Då blir humanismen en fråga om att vilja väl inte att förändra, reformera samhället, välfärdsstaten blir allas patriarkaliske fader som med Jan Lindhagens ord ”rättvist men inte ömsesidigt har en förödande konsekvens. Det avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, vänner”, bröder och systrar”. (…)..där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckningsgrupper.”

Lindhagen drar slutsatsen att ”ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare” (Ett mått av prövning – kring den socialdemokratiska särarten Zenit Häften 6, 1980 sid 66). En i sanning nu 30 år senare nog så aktuell iakttagelse av den politiska verkligheten. Det socialdemokratiska partiet och därmed den socialdemokratiska politiken de senaste tre, fyra valen har haft sin prägel av denna välvilja, tålmodiga och detaljkunnighet men saknat analys och helhetsbild av samhälle nu och i framtiden.

Återvinn reformismen

Att återvinna reformismen måste vara det nödvändiga fundamentet för att återvinna förtroendet och förmågan att reformera det nuvarande ”befästa fattighuset”. Reformismen är det enda hoppet för alla de som behöver politiken för att i likt med Hanssons folkhems lyftas till ett bättre liv.

Arbetarrörelsen får inte svika alla de som lever på en växande och till stora delar oreglerad låglönearbetsmarknad, immigranterna, de unga som saknar hoppet om jobb och framtid, de ensamstående som tvingas till att begära försörjningsstöd, de arbetslösa, de sjuka, fattigpensionärerna – kort sagt de som behöver en politik som ger hopp om ett bättre liv. De behöver, liksom hela samhället, en vitaliserad reformism.

För hundra år sedan stod striden i arbetarrörelsen mellan reform eller revolution. I dag står den mellan reform eller nyliberalism. Båda de sistnämna i motsatsparen är förödande för samhället och dess medborgare, reformismen är deras hopp, svik dem inte nu.

Text: Ingemar E. L. Göransson