Sverige håller på att förändras och det sker snabbt. Klyftorna har sedan 1990-talet ökat på ett sätt som snart gör att den tidigare välfärdsstaten inte står att känna igen.
Tudelad arbetsmarknad
Arbetsmarknaden håller på att tudelas där de vi som har jobb har fått stora skattesänkningar medan de som är sjuka eller arbetslösa har fått betala priset. Ett pris som varit oerhört dyrt – nästan 100 miljarder har ”sparats” inom välfärdssektorns och istället delats ut som skattesänkningar på en skala minst åt de som har lägst inkomst och mest till de med bästa inkomsterna.
Inte bara sänkningar av inkomstskatten utan förändringar av fastighetsskatten som gynnat de med de dyraste villorna och ovanpå detta som grädde på moset slopad förmögenhetsskatt. Sverige har helt enkelt inte mycket kvar av tanken att hålla samman landet och öka jämlikheten mellan människor.
På arbetsmarknaden ser vi hur alltfler hänvisas till en låglönearbetsmarknad som tack vare Laval-domen bl.a. blir allt mer avreglerad och där arbetsvillkor och rättigheter blir allt sämre och svagare. Vi hör hur numera fackliga ledare erkänna med harm att det blir allt svårare att upprätthålla löntagarnas rättigheter och kollektivavtal när lönedumpningens iskalla vind blåser in över det skamfilade folkhemmets slätter.
Ökande barnfattigdom
I novembermörkrets sista dagar i den isande vintern publiceras en undersökning (se SR för länk)som visar tydligt hur det är de svagaste i samhället som drabbas av nedmonteringen av det solidariska samhället. 54.000 barn lever idag i familjer som har försörjningsstöd, dvs socialbidrag, som enda inkomst. Den något cyniske iakttagaren kan måhända rycka på axlarna och säga – ”…och vad är det med det?!”
Då ska man veta att det är en ökning med 10.000 på en period av 5 år. Dvs. barnfattigdomen har ökat med nästan 25 procent under först den urstarka högkonjunkturen för att fortsätta att öka i lågkonjunkturens skugga. Detta är det verkliga facit av vad Fredrik Reinfeldt och Anders Borg menar är deras framgångsrika politik. Klyftorna har ökat med storlek av en medelstor svensk stad under deras regeringsperiod!
Det nedkörda folkhemmet
Andra tecken på det står till med det något nerkörda folkhemmet är att nu kommer uppgifter om att överkonsumtionen av receptfri medicin ökar dramatiskt och då framför allt av värktabletter. En del forskare påstår att värktabletter är den fattiges missbruk. Eftersom vissa påstår att marknaden skall sköta medicinförsörjningen måste det i så fall innebära att det arma svenska folket har drabbats av en ökad smärta successivt sedan apoteken privatiserades eller kanske rättare sedan det politiska etablissemanget övergav tanken på ett samhälle där alla får plats och behövs.
En allt mer laglös och tudelad arbetsmarknad, ett ökat missbruk av medikamenter och en ökande fattigdom är delar av det facit som vi kan avläsa. Den fortsatta berättelsen om folkhemmet som försvann avslutas längre fram, men då kanske rucklet är rivet och inventarierna är sålda eller stulna. Den som då inte platsar på marknaden då får väl stå vid sidan och tigga om de välanpassade och självgodas skärv.
Var finns motståndet
Var finns då motståndet mot avvecklingen av tanken på ett rättvisare samhälle. Var är de stora demonstrationerna och politiska initiativen? Fackföreningsrörelsen måste mobilisera sina krafter och styrkor eller ”ligga död hund”.
Fackföreningsrörelsen måste under de kommande åren ta de initiativ som behövs för att vända utvecklingen, det finns ingen tid för tystnad och väntan längre, den tiden är förbi och det för gott.
Pietet är inget som längre finns varken tid eller plats för. Fackföreningsrörelsen om den vill påverka politiken i framtiden och bryta det förlorade förtroendet från sina medlemmar gentemot socialdemokratins förmåga att förändra ett än mer orättvist samhälle är att återta det politiska initiativet och bli det som en gång Tage Erlander beskrev som ”den vänlige pådrivaren” av partiet.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Jag hörde igår (26 nov) en högerkvinna som i radion kommenterade barnfattigdomen.Hon radade upp en mängd hjälporganisationer,bland annat "Majblomman"... Det var hennes fulla övertygelse att det här är deras sak att ta sig an.Damerna med fattigkorgarna är på gång.Hon verkade för övrigt fullt ovetande om resterande elände -utförsäkringar,arbetslöshet m.m.- som finns runt omkring.Jag förstår henne-hon lever i en annan värld och har dessutom säkert gjort det väldigt länge.
SvaraRaderaMin man blev sjukskriven på den goda och rättvisare S-tiden a la Göran Persson, - elva månader senare titulerades han herr Förtidspensionär!
SvaraRaderaVilket "vasst" argument av anonym-moderat 20:08
SvaraRaderaDet var en totalt misslyckad och felaktig politik att försöka lösa arbetslösheten med förtidspensioneringar som Perssons regering gjorde. Men att ersätta detta med en sjukförsäkring som kastar ut människor i ett svart hål är inte bättre heller.
SvaraRaderaDet måste finnas en fungerande rehabilitering som tar hänsyn till verkligheten inte till tänkta ekonomiska modeller.
Just det, koncentrera på arbete som välståndsbringande faktor. Intressant att du och många andra ser folkhemmet som ett hus och inte som en god familj, vilket var Per Albinds metafor. Är det dags att gå tillbaka till familjen, eller är det alltjämt huset som gäller? Eller någon annan metafor?
SvaraRaderaJag skulle vilja kommentera Anonym 20:08 om förtidspensionen.Jag var också långtidssjukskriven den tiden.Man stramade i slutet på nittiotalet upp reglerna -bl.a. krävde man i fler fall intyg från speciallistläkare.Det räckte inte med allmänläkares intyg.Där tycker jag man var på rätt väg.Det gör systemet säkrare för alla.Men innan de uppstramade reglerna gick igenom blev jag tillfrågad om hel förtidspension.Observera-de frågade mej.Och förmodligen frågade de alla som hade en lång sjukdomshistoria.Jag tackade nej och fick en utbildning istället.Jag fick kämpa hårt eftersom jag var nedsatt-men jag lyckades.Jag vill bara beskriva att jag har inte den uppfattningen att någon tvingades till förtidspension.Jag känner inte igen beskrivningarna att man åkte genom försäkringssystemet på en räkmacka.Tvärtom-det var mycket som jag såg redan då som behöver förändras.Inte för att fler ska sjukpensioneras-utan att man i fler fall ska lyckas med rehabilitering.Och de människor som inte går att rehabilitera tillbaka till arbetsmarknaden-de ska erbjudas ett ekonomiskt anständigt liv.Det är ju därför vi betalat in skatt till försäkringen.
SvaraRaderaStig-Björn Ljunggren:
SvaraRaderaTja, det är väl bara att fråga M så får man svaret på vilken metafor som gäller just nu, i samsynens tidevarv.