Riktiga jobb, tack!

Arbetslösheten plågar Sverige. Arbetslösheten har inte på något sätt knäckts av regeringen Reinfeldt. Inte nog med det, utförsäkrandet av människor från sjukförsäkringen fortsätter totalt empatibefriat allt medan ett närmast papegojeliknade upprepande av besvärjelsen ackompanjerar den entoniga musiken; ”arbetslinjen”.

Inget ljus i arbetsmarknadstunnel

Som om detta inte vore nog så visar sig att trots ”arbetslinjen” har förtidspensionerandet av ungdomar ökat med 50 procent än innan den nymodiga tolkningen av arbetslinjen som arbetsplikt infördes 2006 med den uttalade uppgiften att sätta de förtidspensionerade i arbete.

Det går inte att uppfatta regeringens arbetslinje på annat sätt än du SKA arbeta som upprepas med en närmast manisk envishet. Den lutheranska villfarelsen att ALLA oavsett hälsa, ålder eller annat ALLTID har en arbetsförmåga är hos ansvariga politiker permanentad.

Det är självklart att det finns tillfällen i livet då det inte går att arbeta på grund av sjukdom, ”fel”, ofullständig eller till och med inaktuell utbildning. Till dessa förhållanden måste vi förhålla oss. Vi måste acceptera att det ibland kan vara så. Istället för att tvinga ut människor som redan är drabbade i en otrygg tillvaro där de i slutändan inte klarar de för ögonblicket orimliga kraven på kunskap eller produktivitet.

I vart tillfälligt i väntan på att skaffa sig nödvändig kunskap eller tillfriskna. Ett samhälle med empati och medmänsklighet gör detta och gör det möjligt att återvända till arbetslivet. Ett förståndigt samhälle gör detta utifrån devisen att ALLA har RÄTT till arbete.

Nu går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik. AF själva har i en utredning konstaterat att coach-satsningen på det ”ringa” beloppet 2,5 miljard har gett i stort sett inget. Det enda jobb som kommit ur de dumheterna är de fakturor som fyller diverse olika skojares allt fetare intäktskonton.

Fas 3 interiörerna blir allt mer bisarra och uppenbarligen inte tål dagens ljus då AF själva beslutat att hemligstämpla vilka företag som utnyttjar geschäftet.

Kort sagt regeringens arbetsmarknadspolitik kostar skjortan och ger inget resultat. Detta samtidigt som det finns stora behov av yrkesutbildning och riktiga praktikplatser och inte minst lärlingsutbildning.

Nu gör inte den sittande regeringen helt om och låter förståndet råda utan följer sin ideologiska blockering och framhåller att de drabbade SKA arbeta. En fyrkantig uppfattning som påminner om vissa doktrinära postulat. En uppfattning som bygger på den fördomsfulla och uråldriga övertygelsen att arbetaren av naturen är lat och måste förmås till arbete.

 

“…går det inte så bra för regeringen och deras s.k. arbetsmarknadspolitik…”

 

Svenskt Näringsliv (SN) utredningsinstitut ”Studieförbundet Näringsliv och samhälle” (SNS) lade för en tid sedan fram det märkliga förslaget att det skall bli obligatoriskt för arbetslösa att tjäna i den offentliga sektorn. Detta skall ske mellan 20 till 35 timmar per vecka beroende hur länge det varit utanför arbetsmarknaden. Tackar de nej till det generösa erbjudandet får det konsekvenser, givetvis negativa, för a-kassa eller sjukersättning.

Vi kan tycka att det är märkligt att införa tvångsarbete av en regering som kallar sig liberal och än mer märkligt för förslaget måste innebära att SN och SNS anser det behövs fler händer och fötter inom offentlig sektor. Vad vore då mer naturligt än att använda de pengarna som nu skall användas till tvångsåtgärder till att anställa personal istället?!

Vi måste dock erkänna att förslaget ligger utan tvekan i linje med regeringens övriga politik vad det gäller arbetsmarknaden, men det gör den knappast bättre. Regeringens skyldighetspolitik visavi arbetslösa och sjuka kan knappast kallas modern i sin framtoning, utan snarare närmast hämtad från en annan tid.

Fas 3 har blivit regeringens första slag mot de drabbade i vägen mot den nymodiga formen av tvångsarbete. Fas 3 är inget annat än återinförandet tvångsarbetet för de fattigaste istället för utbildning och andra insatser för att skapa jobb.

På 1990-talet fanns det ett liknade inslag i arbetsmarknadspolitiken, de s.k. ALU-jobben. Från fackligt håll var kritiken hård och väl underbyggd. ALU kom att bli en åtgärd som trängde undan reguljära jobb från arbetsmarknaden då statens bidrag var så generösa att arbetsgivarna lockades att utnyttja detta. Tyvärr skedde det i viss omfattning inom arbetsrörelsens organisationer också. Det blev därför ett trovärdighetsproblem att använda sig av ALU i verksamheten samtidigt som man kritiserade åtgärden.

Jag menar; finns det behov av fler arbetande inom offentlig sektor så är det naturligt att staten tar fram dessa pengar inte till ALU, Fas3, coacher eller SNS hugskott utan till reguljära jobb som finns behov av. Reinfeldt har någon gång sagt att politikerna inte kan skapa jobb, men faktum är att politikernas uppdrag är att se till att behoven i samhället möts och då kan skattemedlen rätt använda skapa jobb.

Och som Reinfeldt och Borg brukar säga det ska vara riktiga jobb så varför lägga krut på dumheter som ALU en gång i tiden, Fas 3 och coacher nu eller i framtiden SNS galenskaper.

Vad som behövs förutom riktiga jobb är rehabilitering värd namnet, utbildning och detta utifrån övertygelsen att du har RÄTT till arbete och inte ett moralistiskt du SKA arbeta. Släpp de marknadsliberala skygglapparna som bygger på ett förakt för de som för ögonblicket får bära bördan av en marknadsfundamentalism som vägrar att se verkligheten.

När det privata näringslivet inte kan hålla arbetskraften med arbete så är det självklart att offentlig sektor måste få växa, behoven finns och pengarna likaså – det talar väl regeringens skattesänkningar sitt tydliga språk om.

Text och foto: Ingemar E.L. Göransson