Skandal, är det ord som den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken (AiP) använder för att beskriva den arbetslöshetskris som råder i Sverige och för den delen hela västvärlden.
Ledarskribenten Fredrik Kornebäck (FK) gör iakttagelsen att trots att svensk ekonomi går som Borg säger ”tåget” så har Sverige en arbetslöshet på åtta procent. En siffra som Olof Palme skulle kallat för en nationell katastrof vilket han också använde om tre procent i början av 1980-talet.
FK pekar med rätta på hur den sittande regeringen har övergivet arbetsmarknadspolitiken med utbildning och andra aktiva åtgärder till förmån för inriktning mot en angloamerikansk låglönearbetsmarknad likt den Barbara Ehrenreich beskriver i sin bok ”Barskrapad”.
Med början på 1980-talet och fullt ut årtiondet därefter anammade även arbetarrörelsen locktonerna från nyliberalt påverkade ideologer både utanför och inne i den arbetarrörelsen som haft den fulla sysselsättningen som viktigast politiska mål.
Nu blev i stället teorin, jag vill påstå myten, om den närmast av naturen påkallade jämviktsarbetslösheten. När då exempelvis ekonomer som P O Edin påpekade att detta skulle leda till en massarbetslöshet och inte som dess agitatorer påstod ökad arbetslöshet över en enskild konjunkturcykel.
I boken ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” har jag beskrivet detta ingående och dess konsekvenser för välfärdsstaten och inte minst den cementerade arbetslöshetens förödande påverkan inte bara på arbetsmarknaden utan på löntagarnas möjligheter att hävda sina intressen.
Att diskutera nairu, jämviktsarbetslösheten, och med den nära sammanhängande nyliberala marknadsrevolten var tidigare i stort sett omöjligt. New Labour var den ideologiska ledstjärnan bland tongivande inom socialdemokratin även om skepsisen har hela tiden varit närvarande på medlemsnivå.
När nu FK lyfter på locket och gör det i ”det allra heligaste”, AiP, till att börja diskutera och ifrågasätta den politik som nådde vägs ände 2010 inte bara i Storbritannien utan även i Sverige. Vi ser med förfäran hur år av misslyckandets draksådd skördar i Grekland, Portugal, Spanien och Irland bara för att nämna några länder där den medborgerliga ilskan och frustrationen möter svåra djupa politiska och sociala spänningar.
Arbetarrörelsen behöver i djupet rannsaka sig själv och fortsätta att komma med konkreta åtgärder mot den samhälliga farsoten som arbetslösheten utgör. Socialdemokratin har den utomordentliga utmaningen att formulera den fulla sysselsättningens manifest för vår tid – i sanning en utmaning värd namnet!
Text: Ingemar E. L. Göransson
TALLROTH (Repmånad) läser den!
(Ett tack till Weiron Holmberg!)
Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.
Vad i det här ifrågasätter du "När antalet arbetslösa minskar i ett marknadsekonomiskt samhälle så ökar konsumenternas sammanlagda köpkraft. När köpkraften ökar så försämras penningvärdet. Vid inflation försämras de inhemska företagens internationella konkurrenskraft vilket i sin tur leder till ökad arbetslöshet. Detta är ett sätt att styra ett lands ekonomi genom att låta inflationen vara regulator för arbetslösheten." (hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/NAIRU ) ?
SvaraRaderaDet finns en jämviktsarbetslöshet i alla samhällen och den är mer eller mindre konstant runt 5-7 ärliga procent.
I princip siter du och ifrågasätter en naturlag inom ett samhälle.
Den är en avvägning mellan solidaritet och egoism om du frågar mig - jag kan viderutveckla den åsikten om nödvändigt....
För ett år sedan skrev jag en blogg som behandlade kopplingen arbetslöshet och inflation (Se http://ingemarnyabloggen.blogspot.com/2010/07/kan-politikerna-gora-nagot-at.html)
SvaraRaderaJag menar att det är ett p o l i t i s k t val som gjordes i realiteten 1991 när Bildts regering lät arbetslösheten skjuta i höjden för att få ner inflationen till knappt mätbar.
Den offentliga sektorn fick betla med att ca 250.000 jobb försvann och arbetslösheten gick från 2-3 procent till ca 10-12 procent medan inflation störtdök från ca 5-6 procent.
Det innebar också att den fulla sysselsättningspolitiken som hade gett arbetslöshet på 2 procent i snitt ända sedan kriget byttes ut mot de facto massarbetslöshet medan inflationen som hade legat på ca 5-7 procent dök till ca 2 procent.
Allt som en följd av att den svenska politiken anammade Friedman och andras nyliberla ekonomers teorier.