Breivik har ansvar sina brott, men vi alla för samhällsklimatet

De fruktansvärda brotten som terroristen Breivik begått är utanför vår gräns att förstå. När offren närmar sig det tresiffriga är omfattningen så obegriplig för varje normalt sinnad människa att det går bara inte att sätta sig in i dess bottenlösa svarta förtvivlans hål.

 

Vi känner både, ilska, maktlöshet och förtvivlan inför denna ondska, detta osannolika utbrott av besinningslöst hat. Både handlingarna och tanken på den blir för mycket för oss.

Som hämtad ur en mardröm, en förverkligad Kubricks ”Clockwork Orange”, en filmsekvens från Pasolini eller ett vittnesmål från inbördeskrigets Jugoslavien blir beskrivningarna av Breiviks mordorgie på det natursköna Utöya.

Vad är det som bildar fonden till ett dåd som det Breivik har gjort sig skyldig till. Fördomarna och de gängse förklaringsmodellerna var igång omedelbart. DN slogs nytt rekord i politiskt självmål när tidningen snabbt och utan att invänta någon information som helst självsäkert läxade upp den socialdemokratiska norska regeringen och bergsäkert fastslog att det var muslimska fundamentalister som var gärningsmännen.

I den första mediestormen talades om ”terrorister”, ”terrordåd” och ”extremism” för att när det blev klart att det var en blåögd norsk gutt och inte en Ali eller Abdullah så byttes tonläget till ett mer förstående ”galning”, ”vansinnig”, ”ensamvarg” och betecknades som en ”tragedi”.

(Kommentar: Ann-Charlotte Marteus påpekade detta i en kommentar i gårdagens Expressen den 24 juli.)

Alltså en förskjutning från totalt fördömande till svagt förklarande och förstående enligt resonemanget att en nordisk vit man inte kan begå sådana brott om han inte är mentalt sjuk. Den halvutsagda rasismen på DN:s ledarsida är motbjudande för att uttrycka det försiktigt.

Om vi ser till Europols statistik över begångna terrorbrott det senaste årtiondet så dominerar fascistiskt våld långt över islamistiskt eller vänsterextremistiskt dito. Om vi ser till Sverige så finns det ett dokumenterat islamistiskt dåd och då från i slutet av förra året när en förvirrad och gudskelov klantig terrorist försökte spränga sig själv och omgivningen i luften. Det enda offret blev han själv och några bilar.

Däremot har fascistiskt anstuckna angrepp skett mot journalister, fackföreningsaktivister, homosexuella och invandrare osv. Det har varit bilbomber, överfall, knivdåd osv. Ofta med svåra skador eller i värsta fall dödlig utgång för de utsatta offren. Det fascistiska våldet i Sverige har skördat enligt uppgifter flera tiotal döda, men har fortfarande fått relativt liten uppmärksamhet.

Det finns aldrig ursäkter eller skäl att ”förstå” eller devalvera extremisters angrepp på den demokratiska staten. Det fanns ingen ursäkt för Baader-Meinhoff, det fanns ingen ursäkt för fascisterna som sprängde en bomb på Madrids centralstation, ingen som helst för islamistiska terroristernas 9/11 eller nu Breiviks bilbomb och massaker på unga politiskt aktiva socialdemokrater i Norge.

Detta är fascism, oavsett om det klär sig i vänsterfraser som Baader-Meinhoff, öppet kallar sig fascister som i Italien, åberopar den eller den Gudomen eller söker sin politiska näring likt Oslobombaren i högerextrema stolliga politiska förklaringsmodeller eller fördomar.

Samhället måste bemöta dessa hot på samma sätt, men de samhälliga organen som säkerhetspolis får inte binda sig vid att spana bara på en stollig men samtidigt samhällshotande politisk eller religiös extremistisk ism.

Från solidaritet till egoism

De senaste 20-30 åren har samhällsklimatet förändrats. Det har gått från solidariskt till alltmer egoistiskt. Att framhäva individualismen har blivit normalläget ÄVEN om det innebär att andra medborgare har fått stå tillbaka. Att tala om medmänniskor har blivit något den politiska debatten gör undantagsvis.

Detta synsätt och det allt tuffare samhället med ökade sociala skillnader och därmed spänningar har fått konsekvenser inte bara rent ekonomiskt men framförallt i samhällsklimatet där egoism och strebermentalitet har fått allt större utrymme.

Grunden för denna förändring ligger delvis i Sovjetunionens kollaps men framförallt den långvariga agitationen för ett mer egoistiskt samhälle. När Sovjetunionen föll innebar det att ett vakuum uppstod i den globala maktbalansen där ryssen som den samlande fienden inte längre kunde pekas på. De mer högerinspirerade krafterna kom att utnyttja vakuumet och peka ut en ny samlande fiende och därmed också skapa utrymme för främlingsfientlighet och rädsla för det ökända.

Rädsla för det okända

I Henning Mankells bok ”Mördare utan ansikte” upptäcker Wallander hur han inte är utan fördomar själv då hans dotter kommer hem med en ny pojkvän med arabiskt ursprung. Han blir själv förvånad över sin reaktion och sin svårighet att acceptera det ”okända”.

Det gör ju nu inte Wallander till fascist eller ens främlingsfientlig. Men det är vanligt att ”man vet ju hur dom är” hörs på arbetsplatser, snabbköpskassan eller vid fotbollsplanen. Det snabbt förändrade samhället och dess stora befolkningsomflyttningar påverkar och oförmågan från de etablerade partierna att hantera de utmaningar det ger är grogrunden för den fascistisering som vi ser i o m de olika främlingsfientliga och allt tydligare islamofobiska partiernas framgångar.

I extrema fall får det uttryck som i fredags i Oslo och på Utöya. Fascisten och terroristen är själv ansvarig för sina handlingar och det finns inget annat straff än lagens strängaste för det han gjort, det finns ingen tvekan om. Breiviks egna ansvar är oåterkalligt.

Samhällsklimatet

Men vi måste också rannsaka hela samhällsklimatet som har skapat monstret genom oförmågan hos den politiska nivån, dvs det demokratiska samhället, att hantera problemen. Vi kan inte likt vissa svenska media glida på ansvaret och hitta halvt ursäktande eller devalverande fördömande likt DN och SvD gjort. Vi kan inte heller förklara bort en buses brott med att han haft en taskig barndom eller liknande. En buse är alltid en buse oavsett efternamn eller bakgrund.

Egoismens höga visa är det som präglar mycket av dagens politiska debatt och klimatet är inte kollektivt eller solidariskt utan självcentrerat och egocentriskt.

Den rysk-amerikanska egoismens apostel och alla nyliberalers pelarhelgon Ayan Rand skrev så här ”Frågar ni om det någonsin är riktigt att hjälpa en annan människa? Nej - om hon kräver det som sin rätt och som er moraliska skyldighet mot henne. Ja - om detta är er egen önskan baserad på den själviska glädje ni finner i värdet av hennes person och hennes kamp. Lidandet i sig är inte ett värde, endast människans kamp mot lidandet. Om ni väljer att hjälpa en människa som lider, gör det endast på grund av hennes dygder, hennes strävan att återhämta sig, hennes rationella meritlista, det faktum att hon lider orättvist; då är er handling fortfarande ett byte av värden och hennes dygd är betalning för er hjälp.” (från ”Och världen skälvde”)

Bättre än så här kan inte den ideologiska tankevärlden för Thatcherismen, intoleransen och det ideologiska sammanbrott vi upplever just nu där det bildar kulissen till de avskyvärda händelserna i Norge.

Anders Behring Breivik är utan tvekan till att begått handlingarna han kommer att stå till svars för men samhällsklimatet har vi alla ett eget ansvar för.

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Se även Aftonbladet och Petter Larsson)