Public service är en fråga om innehåll

Bruce Springsteen spelade in 1992 ”57 Channels And Nothin´ On”. Texten skulle kunna vara en beskrivning av programtablån en vanlig svensk TV-dag och inte en satirisk kommentar till den usla US-amerikanska.

 Hotellrum San Fransisco

Regeringen tillsatte i juni en ny utredning om public service. Den skall enligt kulturministern ta ett helhetsgrepp för att ge ”alla aktörer goda möjligheter att utvecklas” och kommer att få stor betydelse för sändningstillståndet 2014.

Uppenbarligen är kulturministerns omsorg om de kommersiella medierna mycket stor och beslutet från i december där SvT måste inhämta regeringens tillstånd innan man introducerar nya tjänster inom public service visar på detta.

Varför public service

Vad som inte diskuteras är vad public service skall finnas till för och vilken roll en icke-kommersiell etermedia skall ha i det brus som numera helt domineras av kommersiella, reklamfinansierade bolag. En situation som inom parantes måste ses som en närmast total seger för 1970- och 80-talens lobbyister som hade som mål att slå sönder public services monopol. Nu vill uppenbarligen mediejättarna Bonniers och Kinnevik gå vidare och det med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths goda minne.

Man bör vara på det klara med att det finns en väsentlig skillnad mellan kommersiell etermedia och public service. Den förstnämnda skall generera vinster till sina ägare och då spelar det egentligen ingen roll vad man sänder bara det ger intäkter. Public service skall täcka behov av kunskap, kultur och upplevelser oavsett om det är ekonomiskt räntabelt. Storheterna är egentligen den ultimata spegelbilden av det kapitalistiska samhällets inneboende motsättningar.

Vad är då eller borde vara public service uppdrag och för vilket det skall ha mycket stora resurser. Handen på hjärtat käre läsare, vad är skillnaden mellan programtablån hos de kommersiella kanalerna och SvT/SR?

Det, som jag ser, är en gradskillnad i helvetet. Vad utbuden präglas av är inte i första hand hög kvalitet utan ett sneglande på vad som kan ge höga publiksiffror. Det innebär också att public service TV och radio har tappat mycket för att inte säga det mesta av sin grundidé; folkbildning, kultur och kvalitet.

Publiksiffrornas diktatur

Satsningar på mer eller mindre infantila lekprogram, flamsiga underhållningsprogram, politiskt förväntade produktioner som schlager-EM har varit en del av det som vi serveras för licenspengarna. Det finns helt enkelt en rädsla för att våga utmana, vara spetsig, bevakande och undersökande. Det saknas resurser till stora kostsamma teater/filmproduktioner utan då stannar det vid de förutsägbara deckarserierna som ibland görs tillsammans med utländska intressenter.

Public service hade en mycket stor betydelse för folkbildningen under dess första decennier då man också vågade göra kontroversiella produktioner som präglades i hög grad av konstnärlig integritet och innehållsmässig kvalitet.

Med kommersialismens inträde har denna strävan fått vika för andra utgångspunkter, dvs. tittarsiffrornas diktatur. Folkbildande och konstnärligt givande public service behöver inte vara tråkig som vissa verkar tro. En public service som är oberoende i dess verkliga betydelse, inte bara ekonomiskt, utan även mental, dvs. inte i första hand sneglar på senaste publikbarometern som spelar samma roll som kvartalsrapporterna för aktiekurserna.

Sverige behöver en kulturdebatt som inte handlar om yta utan om innehåll. Ge oss åter en verklig public service som präglas av oberoende, frimodighet, kritiskt ifrågasättande, de friskt vågade greppen, konstnärligt nyskapande och hög kvalitet. Folkbildning är innehåll, inte publiksiffror i första hand. Ger public service det så hittar publiken.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson