Om jag tar en fotboll och om jag behandlar den med samma finess och talang som invandrargrabben Zlatan hanterar sina läderkulor kommer ni att säga – vilken talang, vilken bollkonstnär!
Men någon kommer också att undra hur är detta möjligt? Hur har han kunnat bli så duktig, så driven eller så storartad som fotbollsspelare?
Samma sak gäller oavsett om det är en läkare, en lastbilschaufför eller en idrottsman. Eller t.o.m. journalist.
Alla kan lära sig grunderna, men färre kan bli det extra, det som gör dem till en Zlatan. Det handlar om att utveckla inte bara det som vi alla kan lära oss. Att slå en hyfsad frispark, att hjälpligt kunna backa husvagnen, skriva en begriplig text eller förstå och hantera småsår.
Men på det grundläggande blir ingen, Zlatan, hjärnkirurg, får stora journalistpriset eller blir ”king of the road”! För att bli det krävs självklart talang och begåvning, det krävs hårt arbete och framför allt ett kollektiv som tillåter och ger utrymme för dessa människor som gör oss andra så stora tjänster när de får utveckla sina gåvor.
Gemenskapen skapar förutsättningarna
Det handlar om att vi gemensamt i fotbollslaget, på arbetsplatsen eller för den delen i skolan som tar vara på våra talanger. Vissa individer är bra på fotboll som Zlatan, andra som jag är bra på att köra lastbil och skriva eller som den legendariske hjärnkirurgen David Ingvar bota svåra sjukdomar i den mänskliga hjärnan.
Zlatan skulle aldrig blivit den makalöse fotbollskonstnär som han är idag om inte Malmö FF som kollektiv inte gett honom utrymme att utvecklas, om MFF inte gett honom träningsmöjligheter, inte tagit vara på hans talang som bara ett kollektiv kan göra. För kollektivet består av oss tillsammans. Dvs. Malmö FF är ett kollektiv av individer som tillsammans utgör den kraft som där Zlatan fick sin fotbollsfostran och möjlighet att ta vara på och utveckla sin talang.
Det samma gäller oss alla. Ska vi kunna bli starka så är det inte var och en för sig. Vi kan vara hur mycket individer vi vill och vi är det, men det är tillsammans vi blir en kraft.
Vi måste göra upp med myten att var och en är sin egen lyckas smed. Vi måste avvisa idén om att kollektivet är ett hinder, en hämsko eller till och med ett hot mot individens frihet och hans möjligheter att söka sin väg, sin lycka och möjligheten att utveckla sin speciella talang eller begåvning.
Tvärtom det är i det kollektiva, att tillhöra ett sammanhang, en samhälligt kontext som är förutsättningen för individen skall blomma ut och förverkliga sina drömmar, sin begåvning och kunna uppnå sin frihet.
Det gäller inte minst i politiken och inom fackföreningen.
Facket, kollektivet och individen
Du eller jag står där och ska göra upp med basen om priset för vårt arbete. Det enda vi har att erbjuda för att få ihop till livets nödtorft och kanske lite mer. Redan då du är där ensam är du svag. För vad kan du sätta emot arbetsgivaren som kan välja vem han vill till det pris han dikterar för arbete om inte…
Den fackliga idén handlar om att vi kollektivt lovar varandra att inte vara osolidariska utan agera solidariskt. Dvs. vi lovar varandra att uppträda så att vi fungerar som ett kollektiv. Gör vi det, och det försöker vi varje dag, så är vi väsentligt starkare än om du ensam står med mössan i handen och ropar och ber om att ta mig, ta mig jag är billigast!
För när du står där och söker jobbet du behöver så kan du säga, och det med rätta då du har kollektivet – facket bakom dig, mitt pris är kollektivavtalet. Take it or leave it! Då har du råd att vara kaxig och räta på ryggen och arbetsgivaren, basen, bossen har inget val än att acceptera dina villkor annars blir inte jobbet utfört.
Att vara solidarisk, att hålla ihop kollektivet, att vara en del av det gemensamma sammanhanget i detta fall facket är den styrka som gör att arbetaren, löntagaren kommer på något så när likvärdig fot med arbetsgivaren. Och det beror på kollektivets styrka. Men samma kollektiv ger också frihet åt individen att bland annat utvecklas i sitt yrke. Både direkt och indirekt.
Direkt genom att jag fick möjlighet tack vare det fackliga kollektivet kunde få vidareutbildning men också kunde tillåtas att göra de där misstagen vi alla gör när vi utvecklas som individer och som yrkesmän. Hade inte kollektivet – facket och dess styrka varit bakom mig hade nog min arbetsgivare slängt mig på dörren för att jag inte hade all kunskap och ”det där” i mina händer som utmärker yrkesmannen.
Nyliberalerna har fel
Det är en myt som sprids från nyliberala predikanter att vi klarar oss bäst själva och var och en för sig. Det var någon som sa en gång att ”hänger vi inte samman så hänger vi snart var och en för oss själva”. En drastisk beskrivning, men som rymmer mycken sanning.
Fackföreningsrörelsens styrka är vår sammanhållning och att vi är många. För när vi är många så är vi starka och det är då kollektivet blir en kraft.
I en gammal skrift från den brittiska fackföreningsrörelsen skriver författaren att fackföreningens självklara mål är att alla är medlemmar.
Och tänk efter, detta är en sanning som är given– när alla är medlemmar i facket vem skall då dumpa våra löner. Vem skall köra lastbilarna i Skåne där polska arbetare tjänar en bråkdel av våra svenska kollektivavtal. Vem ska göra byggjobben i Vaxholm till underpris när Byggettan får igenom och kan hävda samma löner för de lettiska arbetarna som för de svenskfödda. Vem skall göra lantarbetarjobben på Sydsveriges gårdar till underpris när alla lantarbetare är organiserade?
Zlatan, hjärnkirurgen professor David Ingvar och undertecknad är resultat av samma sak. Vi gavs möjligheten att utveckla sina talanger och förståndsgåvor av och i ett kollektiv. Helt riktigt, på olika sätt och efter helt olika förutsättningar.
Vi alla blev individer och är individer. Men att det blev så lyckligt att vi kan njuta av Zlatans fotbollskonst, alla de som botades av professor Ingvar och de som fått sina varor tack vare att jag en gång var ”king av the road” – allt tack vare kollektivet styrka.
Ingen blir starkare än kollektivet är. De som säger något annat kan se hur det går om Zlatan går in ensam på plan och möter Milan på San Sirostadion! Den som säger något annat är välkommen att ta 24 meterskombinationen och köra av färjan i Trelleborg eller försöka sig på att operera bort en hjärntumör!
Individen i kollektivet där har vi fackets styrka men också individens frihet.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
(Texten är en bearbetning av ett tal som jag skrev för en facklig kamrat.)
************
A N N O N S
TALLROTH (Repmånad) läser den!
(Ett tack till Weiron Holmberg!)
Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar