Du svek

I dag skall man tända ljus till sina för sina nära och kära som man mist och som gått över den smala bron till den andra sidan. Nu är jag inte religiös men dagen har en viss betydelse i alla fall. Jag har ju kommit upp en i en ålder då man allt oftare ser hur vänner och bekanta har lämnat de levandes skara. Samma sak gäller föräldrar och andra människor som betytt något för en i det danande som skedde av pojken från arbetarstadsdelen Övre Vasastaden i Linköping.

Min uppväxt var så bra den kunde vara efter omständigheter. Jag fick lära mig vad solidaritet och rättvisekänsla var av min mor och inte minst min mormor som tillsammans tog ett enormt ansvar i att ge pojken en slags trygghet, men något kom att saknas. En fadersfigur, en trygghet som kunde vara exempel, var den som lärde den unge pojken saker och vara den som gav trygghet när kvinnorna inte var på samma planhalva så att säga.

Du svek. Du svek du fanns aldrig där när du behövdes. Du försökte köpa dig fri genom att skicka 25 kronor per brev till jul och födelsedagen. Pengar som du noggrant höll koll på och visade sig senare bokförde som förskott på eventuellt arv!

När skolkamrater, mina plågoandar handgripligt slog och slog, jagade och mobbade den faderslöse på deras allra grymmaste sätt som bara barn kan så visste du inget och du hade ju redan köpt dig fri från ditt samvete. När skräcken för mörkret kom, när rädslan för att vara förföljd smög sig på fanns du aldrig där som förebilden och tryggheten som bara en far kan ge sin son.

Du var aldrig där vid köksbordet och samtalade om livet, om pojkens tankar och senare om det vuxna livets manliga förtecken. Du svek, för du brydde dig inte.

Faktum var att jag inte kände till din existens förrän jag var drygt 10 år och hade inte heller reflekterat över din frånvaro. Jag visste inte ens att jag hade en bror, en halvbror, men ändå en bror. Du gav mig inte ens möjligheten att möta honom förrän långt senare.

Du svek, du svek när du uppmanade min mor att göra abort så att ni som du sa ”kunde fortsätta som förut” med ert särbo/samboförhållande. Du önskade att mitt liv skulle sluta innan det sett dagens ljus. Du slängde till henne pengarna till en abort så du skulle kunna tillfredsställa din fortsätta klåda. Men min mor trots att hon fram till dess faktiskt älskat dig och levat tillsammans med dig i ett antal år kastade ut dig och dina kläder i farstun. Något som var oerhört då på 1940-talet. Den tidigare så galante officeren fick lämna med kläderna i famnen och söka nya marker.

Du svek, när du sa en oäkta unge skulle skada din karriär. Du svek mig, du svek min mor – du svek alla när du med olika juridiska tricks såg till att mitt farsarv försvann upp i juridiska finter. Men du svek även när du på detta sätt kom att så split mellan min bror och mig, ett split som du såg till aldrig skulle kunna övervinnas.

Du svek, far, du svek när du trodde du kunde köpa mig med resor, som sedan bokfördes som förskott på arv, du svek när du försökte ursäkta ditt agerande så många år tillbaka. Du svek och jag fick bära dina börda, din livslånga böra av svek.

Du får ursäkta far att jag inte tände något ljus för dig grav idag. På ett sätt kanske jag skall vara tacksam för ditt svek gjorde min stark men också svag, det gjorde mig till en vuxen man som aldrig tillåtit sig ge upp eller överge det jag ansett vara rätt och riktigt.

Ditt svek formade mig till viss del, i vart fall fick jag bära det med mig då, nu och för alltid. Åren har nu gått. Du är borta sedan många år, jag själv börjar bli en gammal man och sakta närmar mig mitt eget bokslut och då smyger sig tankarna på, det är oundvikligt.

Jag skulle kunna hoppas att du må brinna i helvetet men jag tror inte slikt och vet att du led alla det dåliga samvetets kval på ditt yttersta, men jag kan tyvärr inte säga att jag tyckte synd om dig. Ditt svek var för monumentalt, för stort och för omfattande.

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Detta är en mycket privat text, men jag kände ett behov att publicera den om inte för att hedra min sedan många år bortgångna mor, då hon lärde mig det viktigaste om klasskänsla och solidaritet.)