söndag 18 mars 2012

Recension: Thorsten Flinck “En dans på knivens egg”

Egentligen var det en omöjlig korsning. Thorsten Flincks egensinnighet och dramatiska närvaro kontra schlagersmetens jämtjocka öststatsdiscospekulation. Det mesta lät likartat och en Kate Bush-imitation ”vann” eländet. Men det som lyste upp var svensk dramatiks och teaters Gossen Ruda: Thorsten Flinck med en självutlämnade text av Ted Ström: ”Jag reser mig igen”.

Men till mångas häpnad fick Flincks ”Jag reser mig igen” en tredjeplats av de svenska rösterna. En seger och ett tecken på att Thorsten Flinck är tillbaka i folkets ögon på nytt.

”En dans på knivens egg” är en dramatisk, närmast teatralisk upplevelse. Ted Ströms låtar ges en rättvis och en dimension som bara en posör som Flinck kan ge den. Det inledande titelspåret är omskakande i sin närvaro och dess nästan åtta minuter blir en resa i ett mänskligt inre som sker med en svärta som inte står Nick Cave efter. Titelspåret har också en makalös skönhet som både kontrasterar mot och liknar flera andra spår.

Svärtan är också den tråd som håller plattan. En svärta som underbyggs av Thorstens sinne för dramatiskt uttryck. Men också är ”En dans på knivens egg” en kärleksfyll hyllning till 1970-talets proggmusik vilket stärks av att Ted Ströms och Dan Hylanders sånger. Här hörs ekot från Contact och många andra band från tiden då proggen var en del av den svenska radikalismens tankevärld.

Thorsten Flincks har lyckats att på sin platta korsa proggens radikalism med sin känsla för dramatik som stärkts av den utmärkta produktionen och sedan är befriande att höra texterna utan att behöva hörapparat med tanke på det mummel som ofta vi ges rubricerat sång. Så när Flinck utropar i finalspårets ”Ballad om K”: Länge leve de röda! är det följdriktigt.

Nyckelspår: ”En dans på knivens egg”, ”Mot Södra Korset” och ”Gengångare”

En utmärkt platta, lysande vokala insatser från Thorsten Flinck; vilken röst, vilket engagemang och ett brilliant låtval. En riktigt, riktigt bra platta - rekommenderas!

Text: Ingemar E. L. Göransson

(Även publicerad på www.kulturbloggen.com)

1 kommentar:

  1. Gunnar Blommé25 april 2012 14:08

    Bland det allra bästa jag hört, vilken sårbarhet och känsla

    SvaraRadera