“Vi drunknar i spekulanternas skulder”

Idag folkomröstar irländarna om EU:s stabiliseringspakt. Nedanstående är en stark förkortad intervju med en av paktens starkaste kritiker: fackförbundet Mandates generalsekreterare John Douglas. Intervjun gjordes i mars i Dublin som en del i arbetet med min bok “De ohörda – röster från nyliberalismens verklighet.”

Det var mars månad 2012 och jag kom till Dublin den sedvanliga vägen med flyg från London. Det är några år sedan jag var på den gröna ön men redan vid ankomsten märks en skillnad mot tidigare besök. Landet verkar deprimerat. Det är en känsla som smyger sig på, ganska oförklarlig men ändå en känsla av att Dublin inte är som staden var tidigare.

Samma känsla infinner sig eller dröjer kvar när jag checkar in på North Star Hotel som ligger ungefär 10 minuter från centrum, det vill säga den breda boulevarden O´Connell som sträcker sig upp från floden Liffey och upp till Cavendish Row där ett av Irlands största fackförbund har sitt förbundskontor – Mandate (motsvarar Handels i Sverige).

Det irländska “undret”

Jag skall träffa deras generalsekreterare John Douglas för en intervju. Jag sitter på hans kontor för att i varje fall få ett fackligt perspektiv på den kris som Irland lider under.

- För att förstå det som sker på Irland, börjar Douglas, måste man förstå att vi har gått från närmast full sysselsättning till 15 procent massarbetslöshet på tre år. Det har varit en enormt dramatisk förändring på en mycket kort tid. Vi har 450.000 människor utan jobb idag. 70.000 unga lämnade Irland förra året för att försöka hitta en framtid någon annanstans. Han berättar att utvandringen som sker i huvudsak till USA, Nya Zeeland, Australien och Kanada.

- De som immigrerar är de som har utbildning och möjlighet vilket gör saken sämre. Långtids-arbetslösheten (längre än 12 månader på Irland) är uppe i 200.000 och det ger närmast exoduistiska proportioner på det som sker.

Vi talar om ett TV-inslag sändes dagen före om en jobbmässa i Cork till vilken det kom tusentals arbetslösa. I nyhetsinslaget var det en byggnadsarbetare grät öppet och berättade att han numera bodde i sin bil och familjen hade splittrats på grund av massarbetslösheten.

- Byggnadsindustrin har kollapsat, säger Douglas. För tre år sedan var det närmare 300.000 mot idag under 100.000 som har sin utkomst från byggandet. Han berättar att de som drabbats hårdast av kollapsen är alla de lärlingar som var i byggsektorn och som har väldigt lite formell utbildning eftersom byggnadsarbetare av alla slag får sin utbildning som lärlingar.

- De lämnar nu Irland i stor omfattning då de inte kan få ett jobb här längre, berättar han.

- Det har varit stora sociala förändringar här på Irland, menar Douglas. Vi var modellekonomin och regeringen framhöll Irland, EU gjorde det också. Det var dagliga besök från alla upptänkliga håll för att studera det irländska undret. Verkligheten var att kejsaren hade inga nya kläder utan han var naken. Ingen sa stopp och vi levde på billiga lån och krediter från bankerna.

Han fortsätter sin berättelse om den verklighet som blev Irlands olycka.

Nyliberalismen ledde till kollapsen

- Vi var uppfödda på en nyliberala filosofi att regleringar var dåligt, att statlig inblandning var dåligt, att individen var motorn bakom allting. Alla skulle vara sin egen ”self-made” framgång.

Irland är de ”good boys” framhåller IMF, den europeiska banken och EU-kommissionen. Så duktiga att det håller på att gå åt helvete om man ska ta det John Douglas på orden.

- Vi kan inte vara de duktiga för det kör landet i botten på ett sätt som är helt i nivå om inte djupare än Greklands kris.

Han beskriver Irland som en sjuk man och jag tänker på hur Anders Borg hemma berömt Irland som landet på väg tillbaka, en helt annan bild än den jag får när vi sitter vid Mandates stora konferensbord.

- Medicinen tar död på patienten för deras medicin gör patienten sjukare och sjukare, säger han där vi sitter på hans kontor inte långt från det legendariska huvudpostkontoret som var epicentrum för Påskupproret 1916 då kulmen på irländarnas kamp för självständighet utmynnade i öppet uppror.

Då var det regelrätta strider på gatorna bara några minuter från där vi sitter, samma gata som i dag heter O´Connell efter den legendariske upprorsledaren.

- Den inhemska ekonomin har tappat 20 procent, berättar han. Det innebär att folk har mindre pengar att handla för och det blir färre som har jobb. Vi har de flesta av våra medlemmar i detaljhandeln och när affärerna stänger eller drar ner på arbetstiderna så innebär det fler arbetslösa. Många har tvingats gå från 30 timmar i veckan till 20 timmar i veckan. Heltidsjobb har blivit deltidsjobb och deltidsjobben har färre timmar.

- Men idag är det en annan strid som pågår där Irland har förlorat sin självständighet, menar John Douglas. Makten är idag i händerna på spekulanterna och bankdirektörerna i Europa och främst i Tyskland och Frankrike men även hos nordiska banker säger han.

- Det är de som bestämmer säger han. Vi ska skära ner, vi ska skrota arbetarnas rättigheter och sänka t.o.m. de redan usla minimilönerna. Detta drabbar inte minst Mandates medlemmar som består till stor del av kvinnor inom handeln.

Under Irlands dagar som nyliberalt paradis, hur hanterade Mandate som fackförening situationen när det var möjligt att gå från jobb till jobb, dåligt betalda servicejobb men i alla fall?

- Det var nästan omöjligt, menar Douglas, att kritisera något som såg ut att fungera. För fyra-fem år sedan förlöjligades de som kritiserade eller varnade av varje radiostation och dagstidning och om vi yttrade att det var någon grundläggande fel med det som pågick. Det gick inte att säga att kejsaren inte hade några nya kläder – du riskerade att bli inlåst på närmaste dårhus!

- Låt mig visa på ett exempel: Bertie Ahern, den konservative premiärministern var inbjuden till en stor facklig konferens och fick frågor om hur den irländska ekonomin såg ut. Ahern fick oroliga frågor om den växande bostadsbubblan, om hur det skulle bli när den eventuellt sprack.

- Inför över 1000 fackföreningsaktivister säger Ahern att han är trött på allt gnäll och uppmanade dem att begå självmord! Men, säger Douglas, han fick applåder av fackföreningsaktivisterna. De få kritiker som fanns blev allt mer isolerade.

- Nu när bubblan har brustit och vi fick ingen mjuklandning, konstaterar han, vi verkligen kraschlandade. Vad vi har nu är en situation där ekonomerna, bankirerna, högerpolitikerna och ideologerna har pissat ner sig! De som var påhejarna då, hejarklacksledarna säger nu att så sa vi aldrig. Vi måste vara försiktiga är deras budskap nu och de försöker återigen att igen ta över dagordningen och på nytt uppfinna samma hjul som orsakade krisen!

John Douglas börjar förklara hur ett samarbete, ett samhällskontrakt om man så vill styrde Irland under mer än 20 år.

- Vi hade en social dialog. Vi hade ett socialt partnerskap som vi kan kalla det. Det var bönderna, industrialisterna, arbetarna, regeringen och en del fristående grupper. Vi träffades tre gånger per år och formellt beslutade om löneökningar, skattenivåer, investeringspolitik, utbildningspolitik och annat. Den här grupperingen möttes i regeringsbyggnaden och vi var alla stolta över att vi hade inga strejker och allt var harmoni. Alla drog åt samma håll, i samma riktning – det var det irländska undret, det var den irländska framgångssagan.

Fanns det då inga kritiker undrar jag?

- Det verkliga problemet var att fackföreningsrörelsen blev en del av systemet, vi blev en del av problemet, säger Douglas självkritiskt. Vi var en del av systemet i 22 år!!

- Vi vann ingen på den sociala dialogen, för det var regeringen som gav dem högre löner och lägre skatter exempelvis, inte facket för vi syntes inte eftersom vi var mitt inne i systemet. När kollapsen kom 2008 så var vi en del av problemet, vi var ju mitt i alltihop.

- Vi hade då inte våra medlemmar med oss för vi hade övergivet dem för 22 år sedan, är Douglas slutsats. Vi hade inte talat med dem, vi hade inte engagerat dem, vi hade ingen organisation, vi hade inga aktivister, vi hade ingen bas. Vi hade inga förtroendevalda, vi förhandlade inte med de lokala arbetsgivarna, vi hade inga medlemsomröstningar – vi hade ingen aktiv fackförening för vi hade tagit död på den under 22 år av social dialog.

Han fortsätter att beskriva den irländska fackföreningsrörelsens misstag och det är ingen brist på varken insikt eller självkritisk analys i det John Douglas berättar.

- När kollapsen kom 2008 vi vände oss om för att se var de fackliga aktivisterna var för att bekämpa krisen så fanns dom inte där, säger Douglas och slår ut med armarna, de var inte där!

- Det är en lång, lång väg att kom tillbaka där facket skall vara. Vi måste ha fler kampanjer kring sociala frågor, kampanjer kring arbetarnas rättigheter, agitation, utbildning, fackligt organisationsarbete och så vidare. Om det är för sent vet jag inte. Jag vet inte idag om vi under 22 år av social dialog orsakade den irländska fackföreningsrörelsen oreparabla skador. Ärligt talat jag vet inte!

Han fortsätter att beskriva de uppgifter facket har att möta.

En lång väg tillbaka

- Vi måste konsolidera våra styrkor, samordna organisationsarbete, medlemsrekrytering, utbildning, politiska kampanjer till exempel. Om vi inte gör det här kommer vi inte att finnas om ett årtionde, menar Douglas.

- De unga ser att det finns ingen framtid här, säger Douglas uppgivet, och de flyttar härifrån. Vi har som fackförening gång på gång påpekat att det här landet drunknar i ett hav av skulder. Det är inte arbetarnas skulder utan det är bankernas skulder. Det är affärsbankernas, tomtjobbarnas och spekulanternas skulder. Regeringen socialiserade alla dessa skulder och lagt skulderna på skattebetalarna att betala. Regeringen har nationaliserat de rikas skuldberg och låter skattebetalarna betala deras spekulationer. The Anglo-Irish Bank tar han som exempel har en skuld på € 40 miljarder som regeringen tagit över.

- EU ger inte anstånd med betalningarna så i slutet av månaden (mars 2012, min anm.) kommer regeringen att skriva ut en check på € 3,2 miljarder till aktieägarna i en numera en död bank till franska, italienska, tyska, svenska och danska aktieägare.

- EU ger oss nödlån med en hand och tar tillbaka den och ger pengarna till de tyska, franska, italienska och skandinaviska bankerna. Det är ungefär som om du skulle hålla på att drunkna i en swimmingpool och istället för att hjälpa dig sätter jag foten på ditt huvud och trycker ner dig.

- Vi drunknar i skulder!

- Får vi inte lättnad från denna massiva skuldbörda, menar han, kommer landet att hamna i en mycket djup, djup recession för det kommande decenniet eller ännu längre. Problemet är att de avtal vi skrivet på och den stabiliseringspakt som EU föreslår institutionaliserar nedskärningarna och besparingspolitiken, långtidsarbetslöshet och den irländska regeringen kommer inte att ha rätt att besluta om några som helst investeringar! Vi kommer inte ha rätt att investera i nya skolor, sjukhus eller infrastrukturen.

Innebär det inte att Irland förlorar sin nationella suveränitet?

- Vi har förlorat den till Deutsche Bundesbank, utbrister Douglas. Faktum är att Deutsche Bundesbank ser vår ”bokföring” innan vi själva gör det! Det har skett redan minst två gånger det senaste året! Den kontrolleras först av tyska finanskommittéer innan våra folkvalda får se dem! Vi har redan förlorat vår suveränitet och tas stabiliseringspakten är det här landet i en djup recession för en mycket lång tid framöver, fastslår John Douglas uppgivet.

- Vad de kommer att göra nu är att skära ner det som är kvar av välfärden, skära ner de offentliganställdas löner, skära ner på sjukvård och skolor. De nedskärningar som hittills gjorts är en barnlek mot vad som väntar, menar han.

Hur ser du på den kritik som har börjat växa fram att Tyskland försöker få makt över Europa, inte militärt denna gång men ekonomiskt?

- Det är en kritik som har börjat växa fram även här, säger Douglas. Det har börjat växa fram anti-tyska stämningar även på Irland. Men det har också börjat växa fram en irritation över de skandinaviska ländernas agerande och vad som vi uppfattar som en arrogans. ”Vi har skött oss bättre än ni, titta på oss så duktiga vi har varit så nu får ni ta er medicin.”

Har irländarna gett upp?

- Det finns en allmän känsla av uppgivenhet om framtiden, säger John. Varken regeringen, EU eller trojkan har gett oss någon som helst vision om framtiden. De uppmanar oss bara att ta den beska medicinen, men ingen säger att Irland kommer att vara en bättre plats att bo och leva på om fem år.

- Den politik och medicin som vi tvingas på kommer om fem år göra Irland att vara i precis samma situation nu om inte en ännu sämre. Irländarna framförallt de med utbildning och kunskap har insett att Irland har ingen framtid.

Om du är pessimistisk sett ur det korta perspektivet hur ser du på Irlands utveckling i ett längre perspektiv?

- Jag är bara optimistisk om framtiden om visionen bygger på något annat än det vi hade i det tidigare. Om syftet med medicinen och politiken är att återuppbygga det vi hade förut så får vi ett mycket ojämlikt samhälle. Ska vi tillbaka till bankernas, tomtjobbarnas och spekulanternas Irland är jag mycket pessimistisk.

- Om fackföreningar, om vänsterpartierna, enhetsgrupper kan påverka återuppbyggnaden då kan det bli ett bättre Irland än vad det var innan. Då är jag optimistisk, men inte om det är att gå tillbaka till det som orsakade kollapsen 2008.

- Vi har från fackligt håll från dag ett sagt att vi inte kan återupprepa misstagen från tidigare. Människor kan vara beredda att ta plågsam medicin om det vet att det hjälper och att man blir frisk men den här medicinen blir inte Irland frisk av, tvärtom det tar död på oss. Vi räddar tyska, franska och andra banker varje månad med miljardcheckar – varje månad!

- Fackföreningarna måste skapa allianser med vänsterpartierna och bli mer politiska, menar John Douglas. Vi måste nå ut till arbetarna med eller utan jobb, vi måste nå de unga, vi måste nå medborgarna. Vi har en, säger en, chans att bygga upp en irländsk ekonomi som behandlar alla medborgare likvärdigt och som inte bygger på girighet och enskildas uppbygge av enorma förmögenheter.

Vi avslutar intervjun med att jag berättar lite om situationen i Sverige och jag får några tidningar och Mandates förbundsmärke som bara delas ut till medlemmar normalt. Det känns som en hedersbetygelse på något sätt.

Krisen som syns

Jag går ut i det kontrasterande solskenet, en bjärt kontrast till det jag fått höra under en och en halv timmas intervju. Jag är hungrig och letar mig fram till en liten restaurang. Den är lika tom som alla andra näringsställen mitt i Dublin, mitt i krisen, mitt i recessionen.

När jag sedan tar en längre promenad på Dublins gator slås jag av två saker. En stor del av att affärslokalerna är stängda på grund av konkurs och andra har rea hela tiden. Det har dykt upp s.k. €2-affärer där inget kostar mer än €2.

Trots detta är priserna väsentligt högre än vad de var för tre år då jag var här sist. Jag hör John Douglas ord ringa i öronen ”Vi behöver stimulansprogram som får fart på konsumtionen. Vi behöver investera i utbildning och ge landet hopp igen för det har irländarna förlorat”.

När man går ut på O´Connoll och vandrar ner mot Temple Bar-området ser man att det är ett land som är på deken. Det syns på detaljerna, i småsaker, kläderna, skräpet på gatorna osv. Det påminner starkt om London i början på 1980-talet. Och, inte minst det syns i ögon på irländarna, det hörs i tystnaden på barerna och restaurangerna, i affärerna – kort sagt det syns, det hörs och det gör ont att se hur ett land med så stora möjligheter har fått köras i botten av girigheten och marknadsfundamentalisternas absoluta sanningar.

Jag ser i Dublin hur det står halvfärdiga byggen lite överallt men som Douglas säger – det finns inga pengar. Byggen som tillsammans med alla tomma, igenbommade affärslokaler är den ultimata symbolen för den nyliberala katastrofen när den får slå till med full kraft i ett land där alla, t.o.m. facken trodde på myten om den fria marknaden utan regler och kontroll.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Artikeln är en kraftigt förkortad version av en längre intervju med John Douglas hämtad från boken “De ohörda – röster från nyliberalismens verklighet” som utkommer inom kort på Ord & Kulturs Förlag.

Boken innehåller drygt 20 intervjuer gjorda i Sverige och London samt Irland. Den intresserade är välkommen att beställa sitt ex. Pris 200 kr inkl porto.