Ny bok : De ohörda–Röster från nyliberalismens verklighet

​Den 15 augusti kommer det ut en för dessa tider unik bok, en bok som består av längre intervjuer med de människor som fått betala för den nyliberala revolten mot välfärdsstaten, avregleringarna, privatiseringarna och marknadsliberalismens så kallade reformer.

Varför då skriva en bok som till största delen består av längre intervjuer med ”vanligt” folk, arbetare och löntagare ute på arbetsplatserna, arbetslösa, invandrare och svenskar – kort sagt ”vanligt” folk. Vad kan de ha att säga som inte experterna redan sagt. Boken har blivit möjlig att skriva och att fram genom ett generöst samarbete med 6F-förbunden inom LO.

Mitt svar är att det finns all anledning att göra en sådan bok och att de har en massa kloka och insiktsfulla saker att säga om dagens Sverige och världen. Det gäller bara att lyssna. Att ta sig tid och få nya kunskaper från en verklighet långt bortom styrelserum, bankpalats och partiexpeditioner.

"De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet" är ingen akademisk rapport lika lite som den är en objektiv skildring av sakernas tillstånd. Boken är en partsinlaga, den är en anklagelse, den vill vara ett ursinnigt angrepp på det samhälle som nyliberalismens revolt mot arbetarrörelsens stora samhällsprojekt välfärdsstaten skapat. Men blir därmed också en svidande kritik av de som lät det ske, omedvetet eller medvetet eller till och med liv och lust och av övertygelse deltog i genomförandet av det förräderi som hela den nyliberala politiken innebär.

Det är rösterna av de som fått betala för bankernas excesser och förskingringar boken ger plats åt. Det är rösterna av de som fått betala med det förlorade välfärdsstatens förmåner och rättigheter som försvunnit under rop om ”incitament” och valfrihet.

Valfrihetens lov har som baksida att de som inte kan ta del av valfriheten också får välja bort eller tvingas välja bort sina tidigare rättigheter. Valfriheten är inte samma sak som friheten från arbetslöshet, sjukdom eller fattigdom utan det är den rikes klassintresse som manifesterats under de senaste 20-30 åren.

"De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet" består av ett tjugotal längre intervjuer där de intervjuade får tala till punkt. Boken är en dokumentation av det mentala klimatet i en värld där marknaden har makten och politiken och därmed demokratins räckvidd har beskurits kraftigt.

​Här möter vi bilbyggaren på Volvo, lastbilschauffören, den personliga assistenten, butiksbiträdet, lokalvårdaren med rötter i Perus inkakultur och många andra. Vi möter de arbetslösa, Fas 3:arna och pensionären som fått se sin pension krympa efter ett långt arbetsliv. Alla har sin historia att berätta och de har sin uppfattning om då nu och framtiden.

Jag har intervjuat löntagare i Sverige och Storbritannien samt fackföreningsledare på Irland och i Sverige. Tyngdpunkten ligger på vad vanliga arbetares och andra lönt-gares verklighet och deras historia. Boken innehåller också en längre intervju med en av nyliberalismens främsta kritiker i den akademiska världen, den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe som i boken ger den första intervjun som har gjorts av en svensk journalist.

Boken som är på ca 380 sidor kostar 200 kr (förlagspris, i bokhandeln cirka 280 kr), porto tillkommer. Boken är illustrerad och vid förhandsbeställning distribueras direkt från förlaget till dig.

​Förhandsbeställningar är välkomna och redan nu möjliga att göra på ordochkultur@telia.com

Med vänlig hälsning/

Ingemar E. L. Göransson, författare

Samma gamla klassamhälle

 

Från tidningen Braständaren 1892

Hittade nedanstående notis i en gammal tidning (Aftonbladet den 10 augusti) från 1892. Det känns lite som tiden har stått lite still om man skall vara elak. Jag har låtit den ursprungliga stavningen vara orörd.

”En fattig flicka såld till mormonerna.

Vesterås fattigvårdsstyrelse fattade å sitt sista sammanträde ett beslut som är föga hedrande. En 12 års gammal fader- och moderlös flicka underhålles af fattigvården med 60 kr. pr år. Detta underhåll skulle utgå, tils hon fylt 15 år. Nu har emellertid en mormonfamilj, som i dagerne skal afresa till Utah, hos fattigvårdsstyrelsen erbjudit sig att medtaga flickan, blott styrelsen med 20 kronor bekostade hennes utrustning. Vid sammanträdet räknade styrelsen ut, att flickan under de 3 återstående åren skulle komma att kosta fattigvården 180 kr., och man sålunda genom att på nämda vilkor lemna henne åt mormonerna skulle inbespara 160 kr., hvadan styrelsen beslöt att antaga det gjorda anbudet.

Det bör dock anmärkas, säger Sv. M:s meddelare, att beslutet icke var enhälligt.”

Det är inte utan man känner igen sinnelaget även i dagens Sverige nästan 120 år senare.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Vi får aldrig glömma

I dag är det ett år sedan Utøya och det föregående bombattentatet i Oslo. Terrorismen drabbade den norska nationen med all sin brutalitet och hänsynslöshet. Ett år av sorg och saknad inte bara för de anhöriga utan också för Norge som nation. Men även för alla människor med minsta empati och humanism i sig. I dag högtidlighålls minnet över offren för en avskyvärd nazistisk extremist. Hans terrordåd är juridiskt sett snart en gigantisk akt i ett arkiv dock kommer minnet och traumat kommer att framgent fortleva i den norska folksjälen och hos alla medkännande människor.

 (Arkivbild)

En fråga som dock inte fått svar är hur detta kunde hända, vad var det för ”mekanismer” som gör att en till synes förhållandevis välanpassad individ kan förvandlas till en totalt känslolös och rationell mordmaskin – en terrorist som har få historiska motsvarigheter? Vi har sett terrorister förut i historien men Osloterroristen är på vissa sätt unik då han ensam begår dessa totalt vidriga gärningar och med en lika häpnadsväckande som motbjudande precision. Jämför man med andra massakrer så har det varit grupper som genomfört dem, militära enheter exempelvis där grupptrycket gör att individen som deltar kan gömma sig bakom ”det var order” som under inbördeskrig eller massakrer under krigsförhållanden. Det finns heller inget tillfälligt i hans dåd utan det är väl planerat och har politiska förtecken – dvs. de liknar inte vansinnesdåd som det som skedde i Denver i veckan.

Jag tror man får söka orsaken i den historiska tidpunkt vi befinner oss där motsättningar växer mellan nationer, mellan grupper och klasser, mellan religioner osv. Man får söka i den samhälleliga kontexten i det att vi lever i en tid då det samhälle vi haft håller på att bryta ihop och det som kommer vet vi väldigt lite om.

Vi lever i ett samhälligt kaos kan man beskriva det som. Ett kaos framkallat i en kamp mellan marknadsliberalismen och efterkrigstiden välfärdsuppbyggen. Inte så att marknadsliberalismen i sig orsakar terrorism, dock när den nyliberala teorin leder fram till en politisk rusning mot ett Mittens Rike skapas ett vakuum där extremistiska idéer kan finna sin grogrund.

Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe har skrivit i sin bok ”The Return Of The Political” (Verso London 2006, sid 6) följande: ”När, som fallet är idag, liberal demokrati är i ökat utsträckning identifierad som ”den för stunden existerande liberala demokratiska kapitalismen”, och dess politiska dimension är begränsad till lagens bokstav, finns det en fara att de ”uteslutna” kan komma att ansluta sig till fundamentalistiska rörelser eller attraheras av antiliberala, populistiska modeller av demokrati. En hälsosam demokratisk process behöver en levande konfrontation mellan politiska uppfattningar och en öppen konflikt mellan intressen.” (Min understrykning)

Det finns också likheter historiskt sett mellan vår kaotiska tid och det kaotiska 1300-talet. Likheten är bland annat det faktum att det blir allt mer uppenbart att kapitalismen i sin avreglerade och marknadsliberala status inte fungerar utan skapar ökade socialklyftor, ökade klassmotsättning och inte minst ökade friktioner mellan nationer. Det sistnämnda är uppenbart om vi ser det ur ett globalt perspektiv. Inom Europa har vi en tydlig ökning av konfliktnivån mellan syn och nord. Mellan USA och Europa finns även en ökad ekonomisk och politisk irritation och i Asien kräver Kina, Indien och andra tidigare tredjevärlden nationer sin ekonomiska plats på världsmarknaden.

Detta liknar i mångt och mycket den politiska situationen under 1300-talet där det fanns uppenbara slitningar vilka ledde till 100-årskriget, men även då fanns en nord-syd konflikt där påvedömet utmanades av furstarna på andra sidan alperna. (För den som är intresserad av att studera närmare 1300-talet och dess likheter vår tid rekommenderas historikern Barbara W. Tuchmans brillianta och lärda bok ”En fjärran spegel – det stormiga 1300-talet”, Atlantis Förlag.)

Men det finns också en annan viktig och avgörande förutsättning gör att 1300-talet liknar vår tid. Det dåvarande feodala systemet började utmanas, inte bara av alltfler bondeuppror, av den växande betydelse av städerna som börjar få under detta århundrade och den en allt starkare ekonomisk betydelse då här i städerna växer manufakturen fram. Här växer också fram embryot till dagens finansiella struktur. Penningutlåning, som var enligt påvedömen syndigt, blev allt viktigare och därmed skapas också en förkapitalistisk ekonomi där penningutlåningens vinster investeras i manufaktur vilket i sin tur skapar den tidiga kapitalismen. Det blir under 1300-talet tydligt att två ekonomiska system börjar existera parallellt med varandra. Det ena har framtiden framför sig och det andra går mot sin undergång.

Vad vi ser idag är en parallell, menar jag, till 1300-talets historia. Vi ser hur det avreglerade och otyglade kapitalistiska systemet leder till ökat kaos samt med det ökad konfliktnivå och därmed också skapar grogrunden och myllan för terrorism. Det ursäktar inte, men det är en del av förklaringen till det oförklarliga. När samhället befinner sig i kaos och inte längre förmås styras i sin framtida inriktning utan de besluten hamnar utanför människornas räckvidd skapas resignation, desperation och i värsta fall rationella galningar till terrorister.

Karl Marx skrev en gång att ”det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”. En iakttagelse som har full relevans än i dag.

I dag är det ett år sedan det som inte fick eller kunde hända skedde – Utøya och det angrepp som det var på demokrati och allt vad medmänsklighet och tolerans heter. Vi får aldrig glömma, aldrig någonsin, vi kan aldrig förlåta, men vi måste gå vidare. Men vi måste också förstå hur det kunde ske och vilka mekanismer som skapar terrorism och social instabilitet. Gör vi inte det kommer det att ske igen, någonstans, någon gång och vi tvingas än en gång till att sörja.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Förre LO-ordföranden Bertil Jonsson tar bladet från munnen

Jag började jobba på LO-kansliet inför kongressen 2000 på ”pressen” och skrev en stor del av kongressens pressmeddelanden. Bland annat det som beskrev den avgående ordföranden Bertil Jonsson och hans insatser.

- Är det där verkligen jag, sa han något förbluffad när han läste det jag skrivit.

Nu har Jonsson tillsammans med P-O Edin, LO:s chefsekonom under många år, och utredaren Leif Hägg skrivet boken ”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu” (Hjalmarsson & Högbergs Förlag).

Det har tagit lång tid för de tre att komma till skott med sin bok. Jonsson avgick för 14 år sedan medan Edin var kvar några år in på Wanja Lundy-Wedins regim på LO. Då, 2000, var LO en stark maktfaktor i den svenska debatten.

En del saknas, kan jag tycka, i historieskrivningen som när avtalssekreteraren Hans Karlsson tvingades bort då WLW inte ville ha någon medial eller intellektuell konkurrens i ledningen.

Jonsson såg som sin huvuduppgift att hålla ihop rörelsen dvs. hålla ihop samarbetet mellan LO-förbunden och det socialdemokratiska partiet. Efter Jonsson blev det ett Följa John där LO under WLW blev allt mer osjälvständigt.

Styrkan i boken är beskrivningen av hur socialdemokraterna närmade sig marknadsliberala mittenståndpunkter under 1980- och 90-talen. Jonsson, Edin (främst Edin) och Hägg beskriver detta pedagogiskt och det är bokens stora förtjänst. Svagheten är att de inte förmår sig, trots en outtalad kritik, tala klarspråk om hur LO under WLW förfaller och splittrats i olika grupperingar med olika intressen.

På ett ställe skriver de att ”LO har inte lyckats hålla ihop sina förbund” vilket naturligtvis är en, om indirekt, svidande kritik. De tre skriver också att LO och förbunden måste besluta sig för att ”hålla en enad front, när man formulerar gemensamma krav om förbättringar för medlemmarna” vilket är en indirekt kritik av misslyckandet i den gångna avtalsrörelsen.

En annan passus som jag inte kan låta bli att citera är att ”LO och LO-förbunden måste vara beredda att ta en stor strid, som gäller någon viktig fråga för löntagarna” där adressen är närmast övertydlig LO:s avgångna ledning och de sex passiva åren med högeralliansen.

Närmare än så kommer de tre inte i sin kritik. Det hade varit av intresse då de pekar framåt hur LO skall kunna återta initiativet. Här är centralt den fulla sysselsättningen, en stark offentlig sektor, inkomstutjämnande skattepolitik samt en minskning av de ökade löneskillnaderna. I mångas ögon en traditionell (S)- politik. Men det finns fog för det citerade från Göran Perssons dåvarande talskrivare Klas Eklund att ”de ska inte känna igen partiet” som en markering mot LO:s uppfattning och kritiker som ”inte kände igen partiet”.

Men trots sina brister är boken värdefull som en beskrivning av en turbulent period av svensk nutidshistoria från ett annars inte beskrivet perspektiv.

Text: Ingemar E. L. Göransson