lördag 24 november 2012

I besvikelsens tid

Vad utmärker ett reformistiskt arbetareparti likt Labour i England och Socialdemokraterna i Sverige. Vi kan låna den brittiske labourpolitikern Tony Benns ord ”fackföreningarna som önskade arbetarklass-representation i parlamentet, och socialisterna, som önskade feodalismens och kapitalismens ondska avlägsnad”. Vi kan förtydliga beskrivningen med att slå fast att ett reformistiskt arbetareparti utgår från det absoluta folkflertalets behov och gör det utifrån ett löntagar- och arbetarklassperspektiv eftersom partiet är ett klassparti.

Marx-Engels

Ett reformistiskt arbetareparti är alltså inte ett liberalt folkparti, inte heller ett agrart intresseparti och är sannerligen inte ett över- och övre medelklassparti likt de traditionella högerpartierna.

Om vi är överens om denna grundläggande beskrivning så blir också det väsentligt lättare att förstå varför socialdemokratin i Sverige fortsätter att ligga på nivåer i opinionen som partiet inte haft sedan 1910-talet, alltså innan demokratin och rösträtten var införd i Sverige.

Den socialdemokratiske pionjären August Palm beskrev en gång det socialdemokratiska programmet enligt följande: ”Vi skola nämna fordringarna och kunna göra det med glädje, emedan vi äro öfvertygade om, att ingen rättänkande man och qvinna på denna grund skall vända sig ifrån oss: friheten, jemnlikhet och frid emellan nationerna, kunskap och upplysning lika tillgänglig för alla, ett rättfärdigt och förståndigt ordnande af samhällets medlemmarnas arbete under deras egen ledning, vidare att staten, samhället, drager försorg om sina gamla, sjuka eller i öfrigt till skada komna medlemmar. Dessa äro de väsentligaste af våra fordringar, och säkert skola icke många ense dem obilliga.” (Min understrykning.)

I helgen samlas det socialdemokratiska partiets förtroenderåd för att se framåt. Hur mycket framåt man ser kan man undra när de inte presenterar något som ens avlägset liknar en Palmskt tecknad utopi eller ett program där vår tids gissel, massarbetslösheten och hur den nedmonterade välfärdsstaten skall kunna renoveras.

Det är förvånansvärt att den som den tidens överhet betraktade av obildade skräddaren Palm med några få ord framskrivna lade grunden för – det svenska under som skedde under 1900-talet andra hälft – Fattigsveriges reformering till Välfärdssverige.

I veckan presenterade partiet i Dagens Nyheter tre punkter som skall återvinna partiets förtroende. Var fjärde på partiets listor skall vara under 35 år, det skall sättas upp kompetensprofiler som skall uppfyllas för att kunna nomineras och väljas och ett otydligt tal ”samarbeten med näringsliv, akademi och engagerade aktörer i det civila samhället”.

Det intressanta är inte det som skrivs i artikeln utan det som inte skrivs. Det talas om det framtida näringslivet, nyföretagargarantier och andra förslag som vilket borgerligt liberalt folkparti som helst kan skriva under på. Inte för att det är fel med åtgärder i ett samhälle som är kapitalistiskt att försöka få den dysfunktionella kapitalismens att fungera bättre. Detta lika lite som att det är fel att hjälpa en strulunge att komma på rätt spår på nytt.

För det finns ytterligare en utmärkande egenskap hos ett reformistiskt arbetareparti – systemkritiken. Det vill säga att inte långsiktigt acceptera en kapitalistisk ekonomisk ordning som i grunden inte fungerar. Detta saknas hos de socialdemokratiska arbetarepartierna i Europa idag och det är en del av deras kris.

August Palm lyckades på några få rader beskriva en utopi, teckna en bild av vad socialdemokratin, dvs reformismen, hade för långsiktigt politiskt mål. Socialdemokratin lyckas inte ens särskilja sig på avgörande punkter från den rådande ortodoxin att acceptera den marknadsliberala samhällsordningen där medborgarrätt blir konsumenträtt, där varje mänsklig relation blir en ekonomisk dito och medborgerlig rätt blir en fråga om en privat marknadslösning. Ett samhälle där allt har ett pris och inget har något värde.

Partiet skall införa kompetensprofiler för de som skall väljas till förtroendeuppdrag vilket torde innebära att de vanliga dödliga i arbetarepartiet inte göre sig besvär innan de uppnått minst en fullgången akademisk examen.

Vi har sett hur den akademiska ”kompetensen” har lanserat politiska förslag om könsneutrala toaletter, offentliga lokaler som klotterplank och butlers i tunnelbanan. Samma akademiska ”kompetens” lyckas dock inte notera att friskolesystemet blev ett privatskolesystem, massarbetslösheten som permanent företeelse, de sociala klyftornas bråddjup och klassamhällets återkomst.

Varför är någon förvånad över att det en gång så stolta, samhällsbyggande socialdemokratiska arbetarepartiet förvandlats till ett av många i mitten trängandes medelklasspartier som har tappat sina rötter och kompass. Inte undra på att partiet tappar förtroende bland sina kärnväljare.

Alla talar om framtidspartier, framtidsrådslag, framtidståg och allt vad det är. Framtiden har blivit en klyscha skapad av samma konsulter som idag dompterar de politiska partierna i trianguleringens era.

Men ingen talar om hur den framtiden skall se ut och hur vi skall nå den. Men saknas systemkritik och rötterna har kapats, vad annat kan det bli?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

2 kommentarer:

  1. Mycket väl formulerat, isolerar man rötterna och tror att nyspråk är allena saliggörande är man farligt ute.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Frågan är du hur länge alla seriösa socialdemokrater - t.ex. du och Bengt S - ska fortsätta att stå kvar och gnälla över alla karriärister som har tagit över SAP istället för att organisera något eget. Gärna då tillsammans med folk som t.ex. jag som aldrig har sett fördelarna med dom här partigränserna.

      Radera