För någon vecka sedan skrev en gammal vän till mig: "Ja, vi drar oss undan i vår egen privata sfär (…) fruktansvärt besvikna på dem som ska företräda oss, som anpassat sig till varandra i åsikter och handling så att vi inte kan skilja ut vad som är det ena eller det andra, som låtit rasism och främlingsfientlighet, fattigdom och arbetslöshet slå rot och slitit ut många av dem som har jobb, brutit sönder vård, skola och omsorg och närt egennyttan vid sin barm. Rösta? Jo, men på vad eller vem när slutresultatet ser ut att bli detsamma vad man än röstar på?"
Vi stod en gång varandra mycket nära och hon, liksom undertecknad, var en av det sena 60-talets radikala som såg framtiden som ljus och likt många andra i vår generation framtiden som något som bara kunde bli bättre, rättvisare och att en klok värld var inom räckhåll.
I dag är hennes rader ett vittnesmål om en tillspillogiven framtidstro, resignation och förlorat hopp. Liknande mötte jag i intervjuerna som gjordes när boken ”De ohörda” skrevs. Resignation, besvikelse efter årtionden där mänsklig empati, hopp om en ljusare tillvaro för mänskligheten, frihet från förtryck och exploatering – allt hade förlorats. Det hade förbytts i en tillvaro där vinstprognoser, budgetdisciplin, bokslut är viktigare än mänsklig värdighet och rättvisa. En värld där medborgarnas väl och ve har blivit en extrem och föråldrad idé.
Monica Zetterlund sjöng en gång:
”Vi som satts att leva i besvikelsens epok
- ja, vad gör vi nu?
Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!”
”Vart blev ni av, ljuva drömmar?”, frågade Monica där hon stod på scenen i sin röda klänning. I dag är de som då var ”kämparna på barrikaderna”, de teoretiska Odysses som hade alla svar och hade sin storhetstid en kort sommar i radikalismens namn åter i den trygga borgerliga famnen.
De senaste 25 åren har varit en enda lång vandring i mörker, i svek och förräderi mot den framtidstro som präglade samhället innan den konflikträdda storstadsmedelklassen återvände till fadershuset efter sin utflykt i radikalismens utmarker. Men ändå, det värsta är inte deras förräderi och svek utan att de tog med sig stora delar av arbetarrörelsens världsbild.
Vi har nu haft en öppen högerregering de senaste mandatperioderna. En förskräcklig tid av mer ökning av allt; börsrallyn, fattigdom och dramatiskt ökade klyftor mellan de som har och de som inte har och därför fått betala springnotan. Empati, mänsklig värdighet och tro på att vi kan om vi vill och tillsammans försöker att förändra har däremot förpassats till en mörk vrå.
Att de tagit hoppet och framtidstron från oss är det största sveket. Skall vi ge upp, krypa in i vår egen förment trygga vrå eller skall vi ta striden på nytt. Är det möjligt, behövligt och har vi självförtroendet att VI kan förändra framtiden, TILLSAMMANS förändra. Kanske inte i dag men vi måste, för våra närmaste, våra barn, arbetskamrater och hela mänskligheten skull.
Låt dem inte trycka ner oss längre, vi kan, vi vill och vi måste! Trots allt….
Text: Ingemar E. L. Göransson
Ursprungligen publicerad i Elektrikern 3-2014
