Den stora tomheten

Han kände enbart en tom känsla, en bottenlös tomhet. En meningslöshet när han borde känt en viss glädje i vart fall. Den till åren komne mannen hade efter alla år ånyo mött sina ungdomsvänner och kamrater. De som tillsammans stått på de tänkta barrikaderna och talat för ett bättre samhälle, ett rättvist samhälle där fattigdom och förtryck hade förpassats till historiens sophög.

De hade träffats i det som varit hans politiska hemvist under några år under ungdomstiden. De där entusiastiska åren då allt var möjligt, inga hinder fanns och de hade svaren på alla frågor och lösningen på alla möjliga livets problem. De hade denna vårkväll genom omständigheternas spel träffats i det som numera han upplevde som ett spökhus.

De hade varit kamrater, de hade gått sida vid sida med varandra, de hade diskuterat och debatterat långt in på nätterna, dessa alltid, i minnet, ljusa nätter då inte bara politiken utan också kärleken varit ny och i högsta grad levande. Erotik och politik hade för honom liksom för många andra varit ett tvillingpar, kärlek och kamp ett självklart par.

Det hade varit en tid då livet bara bestod av möjligheter och inget problem var oövervinnligt. Entusiasm och framtidstro hade varit deras tids stämning.

Nu framstod det som något annat. Livet hade gått en annan väg. Inte bara för honom, utan som han kände de allra flesta men de hade inte orkat än stanna kvar i det som blivit deras mentala fängelse. Han hade slutat att tro på att det var så enkelt som det upplevts under de intensiva dagarna och nätterna. Den Godot de trott så intensivt skulle komma hade aldrig hittat till dem. Den åldrade mannen hade resignerat, tappat tron, inte på ett annat samhälle än det eländiga han såg omkring sig, men vägen dit. Att den skulle vara så enkel som kärleken varit då. Men å andra sidan kärleken hade kvar fylld av kval även den, sa han till sig själv med ett snett leende som gav ett svagt ljus åt det fårade ansiktet.

När de gått i de lokalerna där det inte bara ekade av deras steg, utan också av deras ungdomliga entusiasm som förbytts i en trött resignation inför det oundvikliga. Den åldrande mannen med sina onda knän och sitt evigt malande samvete över utvecklingens svek bort från ungdomens entusiasm. Var det han som svikit, nej, han såg det inte så, utan livet vilket tagit en annan väg, en väg han aldrig kunnat förutse. Men drömmarna var de som svikit precis som de självutnämnda som sagt sig ha alla svaren, de som lovade himmelriket på jorden, de som erbjudit framtiden i deras hand. De som när karriären blivit möjlig återvänt till den trygga hemorten i den klass de kom från och utan en tanke lämnat de som de givit ett löfte om att aldrig svika.

Han tänkte denna kväll efter att han lämnat mötet med de gamla kamraterna att det enda som fanns kvar var en samling människor liksom han närmade sig det oundvikliga och som i större eller mindre grad hade resignerat, tappat tron, gett upp och lämnat ett tomt hus och ett tomrum efter sig – tron på en bättre värld.

Han ville inte tro att det var så, men insåg att medelmåttans makt och maktens pultroner hade tagit hem segern ens utan att de själva märkt det. Vad var meningen att tro på något, att hoppas på något annat än det elände han såg kring sig, den växande misär och de bottendjupa klyftorna som uppenbarade sig för dem som ville se.

Den åldrande mannen, med sina värkande knän som inte kunde släppa hoppet, för om han gjorde det så blev livet utan mening. För meningen att på denna jord kunde inte vara så futil att den enbart var att föddas, fortplanta släktet och sedan lämna jämmerdalen. Något mer borde hans mening vara, att vara något mer, att lämna något av värde efter sig som hade betydelse, som ändrade tidens gång.

Han suckade tungt där han satt i sin bil. Petade i en CD med John Coltranes melankoliska musik. Vred om startnyckeln och svängde ut på gatan medan han en sista gång titta upp mot skylten som meddelade att det var här han en gång, en bland många, hade trott på en bättre värld. Nu visste han inte och såg hur skylten försvann i backspegeln precis som den framtid han då hoppats på.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson